Om vänsterns mål och medel

Att finna en förbindelse mellan idag och i morgon. Mellan politik idag och den socialistiska visionen, behandlas i denna artikel. Författaren pekar på en del brister i sjuttiotalets revolutionära organisations- och politikförsök. Han kritiserar också delar av två artiklar i förra numret av Rådsmakt. Artikeln får ses som ett ofullständigt inlägg i det nödvändiga sökandet och debatten efter en politik, som är både revolutionär och möjlig att propagera och organisera utifrån.

I de rörelser som för närvarande är de mest framgångsrika i den europeiska politiken, alternativrörelsen och fredsrörelsen (framgångsrika i den bemärkelsen att de organiserar massor med människor i sina aktiviteter och för alternativrörelsens del synes börja utgöra ett parlamentariskt hot för de etablerade partierna) är ett framträdande drag att de saknar ett klassperspektiv. Istället har de en allmänmänsklig politisk framtoning. För revolutionärer är detta den grundläggande kritiken mot dessa rörelser, all annan kritik av dem måste ta sin utgångspunkt i detta.

En likartad klasslös inställning till politiken framskymtar i en del artiklar som publicerats under de senaste åren, när vänsterns aktiviteter och genomklappning analyserats. I Kommunist nr 43 skriver Claes Fredelius om Förbundet Kommunists utveckling och avveckling, förvisso under rubriken "Studentrörelsen i backspegeln" och då kanske det är orättvist att kritisera honom för att han inte förklarar vänsterns/FK:s utveckling och kris i förhållande till strömningarna och medvetenheten inom arbetarklassen. Men skall vänsterns erfarenheter under 70-talet vara fruktbringande under 80-talet måste man först och främst göra upp med den mellanskiktsdominerade basen och utgångspunkterna för politiken. En liknande, klasslös, analys gör Bo Eneroth i nummer 13 av Rådsmakt. Artikeln utger sig förvisso inte för att vara analyserande utifrån arbetarklassens villkor, utan är tvärtom mycket allmänt hållen. Men den blir inte bättre för det.

Utgångspunkterna i dessa artiklar är bl.a. att dom är klasslösa och dessutom innebär dom ingen politik som pekar framåt mot politiska lösningar. Eneroths politik blir bara ett "kanske" som innehåller många förbehåll. Fredelius föreslår "en möjlighet" - "en antikapitalistisk front" med vissa begränsade krav. Fredelius menar vidare att det finns objektiva förutsättningar för en revolutionär politik, medan däremot det saknas subjektiva förutsättningar - nämligen vänstern.

Och om jag förstått Fredelius rätt, så är det samma vänster som fanns under 70-talet som skall upprättas, eftersom det i hans artikel finns mycket lite som anknyter till arbetarklassens kamp. Okey - artikeln utger sig inte för något annat. Men av författaren till en bok om den svenska arbetarrörelsens historia har man rätt att begära lite mer. En vänster under 80-talet som inte domineras av arbetarklassens kamp och krav, vilket värde har den?

I en annan artikel i samma nummer av Kommunist kommer artikelförfattarna, Julius Mosca/Sven B Svensson, betydligt närmare sanningen än Claes Fredelius. När de analyserar Förbundet Kommunists utveckling uppehåller de sig något vid de arbetarkommittéer som FK propagerade för och arbetade med åren 1972-76. En kursändring från FK:s ledning, bort från denna linje, signalerades dock om redan 1975 och beslutades på kongressen 1976. (jag minns själv, hur jag på arbetarkonferensen 1975 slogs mot ledande FK:are för deras, i mitt tycke, närmande till en mer fackföreningsvänlig politik och jag förvånades över tystnaden hos de "vanliga FK:arna" som ett halvår tidigare stått för samma idéer som jag själv.) Mosca/Svensson har en del kritik mot politiken med arbetarkommittéer, men tycks dock anse den vara bättre än den fackliga politik FK anammade 1976. Denna politik betecknar de dessutom som "nyleninism", ett väldigt passande namn tycker jag.

Att Förbundet Kommunist därefter snabbt lämnade allt ingripande arbetsplatsarbete, utan att ha facket till referensram, till förmån för anti-imperialistiskt arbete och anti- kärnkraftsarbete synes idag helt följdriktigt. Det är naturligtvis lättare att driva dessa frågor som fackliga frågor, med resolutioner etc. än att försöka förankra helt nya ideer och arbetssätt hos sina arbetskamrater.

Vänsterns kris idag är enligt min mening att man upphört att vara vänster och istället förfallit åt en slags modifierad socialdemokrati. Och då med hänvisning till att man måste ha kontakt med arbetarklassen. Istället för att stå för revolutionära krav och principer och omsätta dom i politiskt arbete.

DET REFORMISTISKA HOTET

Närmandet till reformismen (à la SAP eller VPK) eller "något nytt" (Miljöpartiet) sker utifrån flera olika föreställningar, alla i mitt tycke lika principlösa och illa genomtänkta.

Tyvärr har det hos en del tidigare kommunister växt fram ett förakt för arbetarklassen, hos en del t o m utvecklats dithän att man längtar/strävar efter positioner inom SAP där man "kan påverka". Vart har de kommunistiska och arbetardemokratiska ståndpunkterna tagit vägen?

Medvetenheten om att arbetarklassens frigörelse är dess eget verk och att all verklig förändring omfattar arbetarklassens medvetenhet och att denna förändras genom kamp, tycks vara som bortblåst, till förmån för idéer om att det behövs en elit som bereder vägen för arbetarklassen, genom olika slags reformer. Överlöpare som resonerar på detta sätt kommer naturligtvis från det leninistiska lägret. Därigenom har mina värsta aningar besannats, att likheten mellan leninism och reformism/socialdemokrati är påfallande - "de som vet bäst" skall leda och styra arbetarklassen. Andra vänsteraktivister har gått in i socialdemokratin för att kunna förvalta det förtroendekapital man har hos sina arbetskamrater på ett bättre sätt, än genom att vara oorganiserade. Dessa kamrater står kvar vid de arbetardemokratiska principer jag skisserade tidigare. Förhoppningsvis håller de också kontakt med de tidskrifter och idéströmningar som står för dessa principer, för inom socialdemokratin finns de inte. Där finns en reformistisk apparat som kan oskadliggöra och suga upp de mest principfasta revolutionärer som ger sig in i den.

Gemensamt för den vänster som fortfarande befinner sig i upplösning, både organisatoriskt och idémässigt, är att det finns massor av duktiga politiska aktivister där, något som varken SAP eller VPK har annat än väldigt lokalt och begränsat. Det vore synd om vänsteraktivisternas politiska slut blev att försöka revolutionera den förstenade arbetarrörelsen inifrån och då samtidigt uträtta en massa politiskt-praktiskt arbete för en dålig politik.

En del f.d. vänsteraktivister har givit sig in på "något nytt" som "varken är borgerligt eller socialistiskt" enligt varudeklarationen. För de som gått på denna myt, kan bara verkligheten få dem att förstå, det finns ingen anledning att kasta pärlor för svinen. Men det finns också en grupp som fortfarande har kommunistiska och revolutionära ambitioner och som menar att genom arbete i Miljöpartiet kan delar av deras principer förverkligas och fler människor medvetandegöras. Hur man får detta att gå ihop med Miljöpartiets borgerliga ideologi kan synas oförståeligt, men möjligheten beror det på att man övergivit sin egen socialistiska vision eller omformat den. Det sistnämnda gäller förmodligen många "fanflyktingar" in i VPK och SAP också. Socialismen börjar anta en kameleonts karaktär. Förvisso är det en omöjlighet att definiera den socialistiska utopin, men principer som en demokratisk plan och planekonomi, arbetarmakt genom arbetarråd, allas deltagande i planering och produktion, kan man inte omforma, varken till löntagarfonder eller "Kommunala kassor ... i syfte att stimulera självförsörjning, alternativ produktion, kooperativ och småföretag" om man vill kalla sig revolutionär.

En diskussion om och en propaganda för socialistiska principer är en viktig uppgift för revolutionärer. Liksom att beskriva den socialistiska utopin, visionen.

Ovan har jag kritiserat de idéer som fanns och finns inom stora delar av den traditionella vänstern. - Vad är då alternativet till detta? I Rådsmakts två senaste nummer har det i några artiklar (21 teser i RM 12, Marxismen - kapitalets avantgarde i RM 13, Vad är revolutionärers uppgifter i RM 13) framförts en hel del analyser och idéer som har det gemensamt att de försöker visa en väg för ett revolutionärt politiskt arbete. De har också det gemensamt att de alla är synnerligen principiella och blott antydningsvis ger några idéer om en konkret inriktning på det politiska arbetet. Förvisso är det ingen av dessa tre artiklar som utger sig för att komma med "svaret". Bo Eneroths artikel är fr.a. en principiell analys och beskrivning av vänsterns läge och marxismens möjlighet som revolutionärt element i klasskampen. Några konkretiseringar som anger kampmål ger han sig inte in på, utan antyder en möjlig kampväg för medvetandets utveckling i socialistisk riktning: "de aktioner bör stödjas vilka leder till sådana mål där man snart råkar ut för problem som bara kan lösas genom en omorganisering av hela ekonomin till en socialistisk ekonomi".

Even Saetre gör i RM 13 förtjänstfullt upp med de smågrupper av olika kommunistisk valör som tror sig representera mer än sig själva, ja t o m gör anspråk på att representera arbetarklassen. Utifrån sin principiella utgångspunkt att "revolutionära rörelser, i betydelsen rörelser med förmåga att åstadkomma förändringar, är krisernas siamesiska tvillingar, deras liv finns blott då och är en omöjlighet vid alla andra tidpunkter", konstaterar Even att det idag inte spelar någon större roll vad revolutionära grupper sysslar med.

En liknande lägesanalys presenterade Rådskommunistisk Adressliste i RM 12. I redaktionens inledning pekades på denna "hyenaliknande kritik av kapitalismen" som inte konkretiserade sig i förslag för en ingripande politik. Vilket inte heller var tesernas avsikt, men drygt 2 ½ år efter deras författande har jag inte sett någon utveckling.

POLITISKA UTGÅNGSPUNKTER

Och nu börjar jag närma mig det som jag har en del synpunkter på - sambandet mellan idag och i morgon - politik idag för att bana väg för en revolutionär massrörelse i en omfattande kapitalistisk kris. Allt tal om revolutionära organisationer eller partier idag som påstår sig representera mer än sig själva kan bara hälsas med ett ironiskt leende. Såsom KPMLr:s gamla paroll om att sända en röd tribun till borgarriksdagen. Och allt politiskt arbete som inte har sin grund i revolutionära principer och en genomtänkt strategi kan man inte annat än gråta över - så mycket energi spilld på att ytterligare förvirra medvetenheten hos arbetarklassen. Såsom SKP:s bludder om det nationella försvaret.

Vad finns det då för frågeställningar, krav, frågor, som idag kan utveckla ett revolutionärt medvetande (för mig innebär detta medvetande om socialismens nödvändighet och möjlighet, socialismen som självstyre och demokrati, arbetarklassens medvetande om sin avgörande roll och sitt avgörande deltagande i socialismens genomförande):

1. Frågan om arbete åt alla
2. Miljöfrågorna
3. Krigsfaran
4. Rätten till barn

Kring dessa frågor drivs idag en omfattande politik från olika utgångspunkter. Om man inte har något nytt att komma med, så kan man lika gärna ansluta sig till en traditionell politik à la SAP eller VPK (eller en "ny" borgerlig politik à la MP). Men för revolutionärer räcker det inte med att klassificera den ena eller andra organisationens politik som borgerlig eller reformistisk utan att presentera ett alternativ som är något annat än ett slött hänvisande till att det idag inte finns något utrymme för en revolutionär politik och därför kan vi enbart presentera kommunistiska principer. Men dessa kommunister med sina principer tvingas ju själva dagligen att ta ställning i politiska frågor, är då inte deras ställningstaganden politik? Förvisso, och därmed är det väl bevisat att om en grupp människor skaffar sig vissa politiska principer måste de också stå för dem - utöva politik. Och ska det kunna bli en bra politik måste man vara medveten om detta, annars blir man ett lätt byte för antingen spontana ställningstaganden eller spontan uppgivenhet. Därmed inte sagt att det inte är svårt och t.o.m. omöjligt ibland att ta en klar och entydig ställning i politiska frågor.

De fyra punkter jag skisserade ovan anser jag att det behövs diskuteras fram en politisk linje för. En politisk linje som förmår entusiasmera och medvetandegöra för socialism och arbetarmakt. (Jag vill tillägga, att punkt 4 inte handlar om adoption, utan om detta barnfientliga samhälle. Det är nämligen, för mig, den yttersta konsekvensen av kapitalismen - det samhälle som planeras och ger människan ett medvetande som är barnfientligt och därmed fientligt mot framtiden.)

Utgångspunkten i kampen måste vara att arbetarklassen skall driva frågorna och kampen och därmed medvetandegöras genom sin egenaktivitet och kamp. För revolutionärer är därmed alla försök att leda arbetarklassen genom s.k. "revolutionära organisationers högre medvetande" utdömt.

Och i dagens läge när revolutionärerna är undanträngda såväl i antal som i ideologisk genomslagskraft, är det inte lätt att formulera konkreta politiskt inspirerande mål. Men några förslag och idéer har jag. Utgångspunkten är att det krävs en målmedveten inriktning på arbetarklassens liv och detta tom så konkret att det krävs att det ånyo påbörjas uppbyggandet av antikapitalistiska organisationer på arbetsplatserna. Grupper som är öppna för envar som är medveten om att arbetarklassens befrielse är dess eget verk och att detta är möjligt. De konkreta kampmålen och taktiska/strategiska ställningstagandena måste med nödvändighet formuleras olika utifrån skilda förutsättningar. Det är sådana här organiseringar om har framtiden för sig, som har en reell möjlighet att diskutera och genomföra en revolutionär politik inom de områden jag tog upp ovan.

Idag är det revolutionärers uppgift att ta ansvar för sina idéer och sina kunskaper. Det finns ingen enkel väg. Det finns bara en möjlighet för socialism - genom arbetarklassens medvetenhet, och vänstern kan bidraga till denna medvetenhet genom sina kunskaper. Men då gäller det att använda dessa på rätt sätt, och inte tro att allt personligt självförverkligande är liktydigt med revolutionär politik eller att det finns någon tredje väg mellan socialism och kapitalism som det är värt att kämpa för.

Konkret tror jag att detta betyder: ta kontakt med gamla kamrater, diskutera om ni har gemensamma positiva utgångspunkter, försök förverkliga dessa. Ta initiativ på din arbetsplats utanför de formella, vanliga strukturerna, organisera studiecirklar, ge ut flygblad, arbetsplatstidningar - gör motstånd. Gå inte in i etablissemangets kanaler, som sväljer dig. Var revolutionär, både i tanke och i handling.

Revolutionärer finns förvisso bara som marginell grupp under kapitalismen. Men revolutionära idéer och ställningstaganden finns tillfälligt hos stora grupper i samhället. Om revolutionärer ska bli annat än marginella grupper, måste de lära sig att agera i dessa tillfälliga situationer för att försöka permanenta medvetandet i en revolutionär riktning. D.v.s. att i en situation där det finns möjlighet presentera en politik som får människor att ta ställning för rätt politik. Det innebär naturligtvis inte att revolutionärers möjligheter växer med kvadraten av antalet människor som bekänner sig till kommunsim, men det underlättar i en krissituation att genomföra en revolutionär lösning.

JT