KAF, facket och den självständiga organiseringen (del 1)

Förbundet Arbetarmakt är en marxistisk, icke-leninistisk organisation. Enligt vårt förmenande följer på icke-leninismen ett avståndstagande från facklig och parlamentarisk illusionspolitik.

Om vi granskar den svenska s.k. vänstern, så finner vi att Förbundet Arbetarmakt är den enda icke-leninistiska organisationen med en nationell spridning och ett regelbundet politiskt arbete. Men vi finner något annat också: Att utbredningen av kritiska attityder till facket och parlamentet inom vänstern och dess periferi är förvånansvärt stor.

Dessa stämningar är på intet sätt dominerande, men de står fördenskull inte i proportion till styrkan hos den del av den organiserade vänstern som kan betecknas som icke-leninistisk. Dessa stämningars utbredning är alltså långtifrån Förbundet Arbetarmakts förtjänst. De fanns där långt innan vårt förbund bildades.

Särskilt under de senaste två åren har vänstern alltmer orienterat sig i riktning mot en inom-facklig och inom-parlamentarisk praktik. Det är ett resultat av att de leninistiska grupperna i stadigt stigande utsträckning börjat upptäcka vad leninism är och vad den får för konsekvenser. De börjar upptäcka sin egen inre logik. Denna utveckling kommer att fortsätta ett bra tag till. De inledande "barnsligheterna" kommer alltmer att suddas ut. Om några år kommer utom-parlamentarismen och utom-fackligheten med ganska stor säkerhet att ha sitt huvudsakliga (om än inte enda) fäste inom Förbundet Arbetarmakt. Vi hälsar inte denna utveckling med tillfredställelse, vi kommer tvärtom att bekämpa den. Men vi gör oss heller inga illusioner om att på ett avgörande sätt kunna bryta ryggen av de parlamentariska och fackcentrerade föreställningarna förrän leninisterna fått vara i farten ett tag och omsatt sina idéer i praktik. En avgörande vändning räknar vi inte med förrän klasskampen trappats upp till ett betydligt högre stadium än dagens. Erfarenheter från utlandet och tidigare historiska epoker räcker inte, leninismens kollaps måste ske framför näsan på vänstern för att den ska upptäcka den.

Parlamentarismen har vi kritiserat i ett flertal artiklar i tidningen Arbetarmakt, i flygblad och en pamflett som gavs ut i sam- band med valet 1976. Vi tycker att vi på den punkten gjort ifrån oss för ett tag framåt.

Beträffande "fackvänsterismen" har kritiken varit mera sporadisk och osammanhängande (och inte sällan dålig, dessutom). Med denna artikel, som är en kritik av Kommunistiska Arbetarförbundets (KAF) fackliga politik, hoppas vi kunna fylla igen åtminstone en del av tomrummet. Denna artikel skall inte betraktas som en "resolution" från Förbundet Arbetarmakt om den fackliga frågan, utan snarare som ett diskussionsinlägg. Dock hyser jag den bestämda övertygelsen, att en klar majoritet av Förbundet Arbetarmakts medlemmar och aktiva sympatisörer delar de värderingar som framförs.

Dessutom kan tilläggas, att en vid VI:e Kongressen tillsatt projektgrupp kommer att arbeta med dessa frågor. Vi kan förvänta oss att förbundet till nästa ordinarie kongress kommer att ha fått fram en ganska väl utmejslad politik för arbetsplatsarbetet.

"FACKVÄNSTERN"

KAF är inte den enda organisationen som vi vill beteckna som fackcentrerad. Det gäller varenda vänstergrupp utom KFml(r) och oss själva. Varför ta upp just KAF?

Bortsett från KAF har vi, på den facklegalistiska kanten, ett block bestående av tre s.k. marxist-leninistiska (maostalinistiska) organisationer, nämligen Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) och Kommunistiska Enhetsgrupperna (KEG). Vidare finns Förbundet Kommunist (FK).

FK:s utveckling i förhållande till facket har tagits upp och kritiserats i ett tidigare sammanhang (en bra artikel, för övrigt). Den kritik som då levererades får räcka för ett tag framåt. Dessutom blir det för var dag alltmer uppenbart att FK:s fackliga politik bestäms av KAF:s dito. FK försöker alltid inta de ståndpunkter som KAF just lämnat i sin fortsatta vandring högerut. En kritik av KAF blir därför också en kritik av FK av imorgon.

Maoistblockets dominerande kraft är SKP. MLK:s politik bestäms av SKP:s, men på spegelvänt sätt jämfört med fallet ovan. MLK söker nämligen alltid vara mera högervridna, mera opportunistiska än SKP. KEG:s fackliga politik kan bara särskiljas från SKP:s av en knappolog.

Behovet av en kritik av KAF:s fackliga linje upplever vi som större än en kritik av SKP:s dito. Den senare organisationen har kommit fram till sin nuvarande fackliga "strategi" utifrån en världsbild som har få beröringspunkter med den som Förbundet Arbetarmakt står för. KAF har arbetat fram en snarlik facklig strategi, men utifrån en analys som innehåller fler riktiga grundantaganden och utifrån ett erkännande av ett visst utrymme för vad vi uppfattar som det absolut väsentligaste inslaget i klasskampen, nämligen arbetarklassens självständiga kamp och organisering.

Mellan KAF och oss råder en viss analytisk och terminologisk samstämmighet, som gör det möjligt för oss att åtminstone föra en diskussion. Vi vet av erfarenhet att det är något som knappast är möjligt mellan oss och SKP-MLK-KEG.

VAD ÄR KAF?

Kommunistiska Arbetarförbundet är en trotskistisk organisation. Trotskismen är en politisk riktning som griper tillbaka på Lenin och Trotskij.

Trotskismens politiska teori består av sex grundpelare. De är:

Internationalismen - betonandet av att den socialistiska revolutionen är internationell och därav nödvändigheten att bygga det internationella världspartiet, den Fjärde Internationalen.

Enhetsfronten - I en front skall enbart arbetarklassens organisationer få finnas. (Inga folkfronter med klassfienden! - den "progressiva" bourgeoisien.) Fronten organiseras kring ett miniprogram som ger de ingående organisationerna rätt att, förutom frontens program, även ha och offentligt föra ut, djupare analyser och åsikter.

Övergångskraven - Man skall ställa sådana krav som, då de realiseras, antingen ifrågasätter kapitalismen eller utgör en grundval för en radikalisering av kampen. Inte alla övergångskrav går att genomföra under kapitalismen, men massorna skall tro det för att på så sätt omedvetet föra upp kampen på en antikapitalistisk nivå.

Den permanenta revolutionen - Borgarklassen kan idag inte genomföra sin revolutions uppgifter (demokrati och jordreform), utan dessa kan enbart genomföras av proletariatet, varigenom en borgerlig revolution blir proletär. (Proletariatet erövrar samhällsmakten.) Härav följer att proletariatet kommer att stå i ledningen för revolutionen i alla dess faser. Revolutionen kan endast slutföras genom att det internationella proletariatet kommer till det enskilda landets undsättning.

Övergångssamhället - Mellan kapitalism och socialism finns en särskild samhällstyp som karaktäriseras av statligt ägande, statligt monopol på utrikeshandeln, en planerad ekonomi och en utveckling av produktivkrafterna.

Ledarskapets kris - dvs. avsaknaden av ledarskap, eller mer korrekt, avsaknaden av Fjärde Internationalens ledarskap, är orsaken till att revolutionen förlorat eller "degenererat" eller varit "deformerade" från början vid varje konfrontation, sedan socialdemokraternas förräderi vid första världskrigets utbrott och sedan stalinisterna tog över ledningen för den världskommunistiska rörelsen i början av 20-talet.

Vi ber läsaren att inte lita allför mycket på vår beskrivning av trotskismen, för vi är övertygade om att vi kommer att beskyllas för att ha förvanskat dem. Om läsaren, är ordentligt nyfiken vill vi därför rekommendera KAF:s eget material. (Beställ från närmaste Röda Rummet-bokhandel!) Vi garanterar många långa studiekvällar.

Det bör också nämnas att KAF är en sektion i en internationell trotskistisk rörelse, den s.k. Fjärde Internationalen. Denna bildades 1938 av bl.a. Trotskij själv. Den Fjärde International som KAF tillhör är inte den enda. När vi i fortsättningen talar om Fjärde Internationalen syftar vi på den som KAF tillhör.

Dessutom finns en hel del trotskistiska grupper som är fristående eller har ett mindre utvecklat internationellt kontaktnät.

Trotskismen är en ganska stark strömning inom den internationella "avgrundsvänstern". Den Fjärde International som KAF tillhör är det dock inte. De länder där den har sin starkaste position är Frankrike, USA, Belgien och Sverige.

Om läsaren tycker att vår presentation av KAF och dess ideologiska grund är torftig, så beror det på att denna artikel inte syftar till att vara en total kritik av KAF eller trotskismen, utan av KAF:s fackliga politik. KAF:s åsikter om Sovjet, revolutionen i u-länderna etc. kan naturligtvis inte mekaniskt särskiljas från dess åsikter om facket eller arbetarkamp överhuvudtaget, men kravet på lätthanterlighet tvingar fram sådana avgränsningar.

Däremot bör vi, mot bakgrund av de påståenden vi ovan gjort, något beröra innebörden i begrepp som leninism, utom-facklighet och anti-facklighet.

LENINISMEN

Vi menar att leninism är en elitistisk politik, som syftar till att underordna arbetarkampen under det självkonstituerade "kommunistiska partiet".

Den leninistiska organisationen (antingen den nu kallar sig parti, förbund eller vad som helst) är inte omedveten om att den socialistiska revolutionen inte kan komma till stånd utan en rörelse i arbetarmassorna. Men samtidigt betraktar man denna rörelse som en högst osäker faktor. Helst bör Partiet ha snitslat banan för arbetarklassens marscherande kolonner.

Bortsett från de mest hopplösa figurerna är leninistgrupperna inte heller omedvetna om arbetarklassens skapande och organisatoriska kapacitet, dess förmåga till förenhetligande och koordination, att i själva den revolutionära processen höja sin medvetenhet åtskilliga grader. Men likväl: Man vågar inte förlita sig på dessa egenskaper som arbetarklassen utvecklar under kamp. Man vågar inte se arbetarklassens självständiga kamp och organisering som den yttersta garanten för att hela klabbet skall gå i lås.

Om man betraktar den egna organisationens styrka och bestånd som den primära återförsäkringen, vad som sedan händer med rörelsen inom arbetarklassen och i samhället som helhet, då följer helt logiskt av detta resonemang att en satsning på att stärka organisationen under alla omständigheter är en god investering. Det behövs inte mycket fantasi för att räkna ut vilka konsekvenser ett sådant synsätt måste få: Opportunism, svanspolitik, att slänga det strategiska perspektivet i sjön för organisatoriska vinster i det omedelbara perspektivet. Sedan sätts organisationens stab av "teoribildare" i arbete på att genomföra den mödosamma uppgiften att på det teoretiska planet åstadkomma en sammanknytning av den opportunistiska praktiken med det närmast dekorativa strategiska perspektivet...

Detta är vad man skulle kunna kalla för en subjektiv, "tendensiös" och "osaklig" beskrivning av leninismen. Att den inte är helt grundlös bevisas lätt av vilken energi leninistgrupperna slösar på att tillbakavisa en sådan leninismuppfattning, trots att de organisationer (Förbundet Arbetarmakt, exempelvis) som för fram den har en ganska outvecklad propagandaapparat. Det är inte den organiserade icke-leninistiska propagandan man är rädd för, det är de oförvillade själar som genom att använda sitt eget huvud kommit fram till ungefär sammauppfattning - och det finns gott om sådana i vänsterns periferi.

Gentemot dessa kritiska, ifrågasättande individer duger inte det tunga artilleriet, här får man plocka fram de mest "sofistikerade" vapen man har. De som har lyckats bäst i att drapera den leninistiska ulven i fårakläder är utan tvekan Fjärde Internationalen.

MANDELS KRUMSPRÅNG

För att inte beskyllas för att inte låta trotskisterna tala i egen sak ämnar vi det följande låta dem yttra sig genom sin mest framträdande representant, Ernest Mandel:

"De byråkratiska ledarna i vissa arbetarstater (läs öststater; vår anm.) blir fortfarande oerhört förvånade när man ber dem att någonstans i Lenins skrifter peka på en enda fras där han säger, att proletariatets diktatur ska utövas av partiet; att det är partiet som bör förverkliga förstatligandet av produktionsmedlen, etc. Detta påpekande fyller dem alltid med förvåning, ty de har skolats i en anda som överför proletariatets uppgifter till partiet.

Tvärtemot detta talar alla leninismens klassiska texter (jämför Staten och revolutionen) om uppgifter som bör verkställas av proletariatet under partiets ledning, vilket är något helt annat" (Mandel, här under pseudonymen Ernest Germain, Om byråkratin, s. 22-23).

Här bollar författaren med begrepp som "förverkliga", "verkställa" och "utöva". Detta "något helt annat", som författaren spekulerar i, är en fras lika tom som ett urblåst ägg. Arbetarna skall, enligt författarens storstilade tankegångar, verkställa beslut som fattas av ett självutnämnt kommunistparti. Är det någon mer än undertecknad som har svårt att uppfatta skillnaden?

Några sidor längre fram skriver författaren: "I motsats till en allmänt spridd uppfattning finns inte principen om det enda partiet i någon text av Lenin, inte heller i Sovjetstatens konstitution; ända fram till 1921 hade flera partier legal existens..." (s 42)

Utan att överge sanningen skulle man kunna vända på författarens ord och få fram följande:

"I motsats till en vida spridd uppfattning finns inte principen om flera partier i någon text av Lenin, inte heller i Sovjetstatens konstitution..."

Den "legala existensen" är dessutom en ren papperskonstruktion. Den som gör sig besväret att tränga in i den ryska revolutionens historia upptäcker att repressionen mot andra partier inleddes praktiskt taget från bolsjevikpartiets första dag vid makten.

Dessutom talade Lenin alltid om partiet i singularis (=ental). Han definierade bolsjevikpartiet som "arbetarklassens parti." (ej som ett av arbetarklassens partier).

I antologin Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre, redigerad av Mandel, finns en tjusig luring som fyller åtminstone undertecknad med samma motvilliga beundran som den bestulne måste känna när han upptäcker med vilken smartness inbrottstjuven gått tillväga.

På sidorna 143-157 återfinns fem stycken inlägg under rubriken "De bolsjevikiska teoretikerna". Dessa inlägg har producerats av fyra s.k. vänsterkommunister och en medlem av den "Arbetaropposition" där Alexandra Kollontaj var ledande namn. Personer och politik som av Lenin stämplades som "en skamfläck", "ett fullständigt förnekande av kommunismen i praktiken", "en övergång till småborgerlighetens läger", rubriceras av Ernest Mandel som "de bolsjevikiska teoretikerna". Oppositionens småschyssta skriverier tillfaller Lenins profitkonto (1).

ANTI OCH UTOM

Man kan inte tala om anti-facklighet och utom- facklighet på var och varannan sida utan att försöka reda ut också dessa begrepp.

I en norsk tidning, Ekstremisten, finns en läsvärd artikel betitlad Fagforeningenes elendighet. Där skriver man bl.a. följande:

"Arbetare har en tendens att handla spontant och tvärtemot alla vänstergruppers goda råd bryta med fackföreningarna i det ögonblick dessa inte längre försvarar deras intressen. Vid sådana tillfällen utvidgar den fackliga vänstern begreppet. Utom-facklig organisering blir hux flux facklig".

Även den svenska "fackvänstern" har en tendens att tänja ut begreppet. Så t.ex. har den s.k. Arbetarkommittén vid Surte Glasbruk skildrats som någon slags facklig organisering.

Utom-facklig kamp är för oss varje kamp som inte sanktioneras av facket och/eller står i strid med dess stadgar. Utom-facklig organisering är en arbetsplatsorganisering för och av löneanställda, som inte inryms i den organisationsplan som återfinns i fackliga stadgar. Men till detta måste också tillfogas en typ av organisationer, som visserligen inte ryms i någon facklig organisationsplan, men som definierat sin verksamhetsinriktning till just facket eller åtminstone förlägger tyngdpunkten av sitt arbete där. Till exempel SAP:s och VpK:s arbetsplatssektioner och diverse fackliga oppositionsgrupper. Att beskriva sådana organisationer som utom-fackliga förvirrar mer än det klargör. Vi måste tillfoga villkoret att en utom-facklig organisation inte på förhand intagit ståndpunkten att det eller de problem som den vill lösa nödvändigtvis ska eller bör lösas genom facket. Problemen skall blott lösas.

Anti-facklig är inte en synonym till utom-facklig. Anti-facklighet är främst en attityd, en värdering. För att beteckna en vild strejk som anti-facklig räcker det knappast med att den i praktiken utgör ett hot mot facket. Inte ens om samtliga inblandade vore rabiat anti-fackliga. Först i det ögonblick strejken har sin udd riktad direkt mot facket kan det bli meningsfullt att snacka om en anti-facklig strejk (Vi kan på rak arm inte påminna oss någon så- dan konflikt här i landet, åtminstone inte under senare år).

Men det hindrar inte att det finns ett klart samband mellan utom-facklighet och anti-facklighet. Om facket (och här är det lokala facket viktigast) agerar mycket fientligt mot de strejkande, är det troligt att åtminstone en del av dem reagerar med fientlighet tillbaka. Ingenting säger att de strejkande arbetarnas fientlighet nödvändigtvis måste riktas gentemot facket i allmänhet. Det är det högst konkreta fack som man konfronteras med som utlöst fientligheten. Emellertid har de flesta människor en tendens att generalisera utifrån omedelbara, personliga erfarenheter. En stor del av vår åsiktsbildning går till på så sätt. Under förutsättning att man senare i livet får erfarenheter av ett föredömligt arbetande fack kan man naturligtvis ändra attityd igen. Vidare kan man låta sig rent intellektuellt övertygas om ett tänkt, ännu icke existerande idealfack. Nu har dock de flesta arbetare inte särskilt upplyftande erfarenheter av något fack, och lär inte få det i framtiden heller. Dessutom är den delen av mänskligheten ganska liten som låter sig övertygas om något utan att budskapet på något sätt svarar mot vad man själv kunnat konstatera (tack och lov). Följaktligen torde vi kunna våga påståendet, att utom-facklig kamp och organisering i huvudsak stärker attityder som, även om de sällan utvecklas till en direkt anti-facklighet, åtminstone innefattar en stor portion skepsis mot möjligheterna att få något uträttat genom facket.

Vad anti-fackligheten anbelangar innehåller den naturligtvis lika många varianter som det finns olika motiv till varför man har en positiv syn på facket och dess arbete. Det finns de vanliga kverulanterna. Det finns de som har en rent arbetsköparvänlig attityd (särskilt deklasserade bönder och småföretagare), vilka uppfattar facket som "de rödas" bastion på arbetsplatsen. Vi hittar sådana som uppfattar varje facklig förtroendeman som en socialfascist, lejd av arbetsköparen.

Vad beträffar Förbundet Arbetarmakt förnekar vi den ofta framförda anklagelsen för anti-facklighet. Den motsägs av vår praktik. Om man uppenbarar sig på fackmöten, yttrar sig där, stöder motioner och resolutioner och själv författar sådana, då kan man inte utan att fullständigt vränga ordens innebörd beteckna oss som anti-fackliga. Däremot sysslarvi inte med att sprida illusioner om facket, att se aktiviteter av ovanstående slag som ingående i en strategi för att göra "facket till en kamporganisation" eller "erövra fackföreningarna för ett klasskampsprogram". Vi menar att fackföreningarnas integration i den moderna kapitalismen är så fullständig att det är en orealistisk föreställning. Men vi ska inte här vidare utveckla problemet om fackets integration. Det får anstå till nästa del av denna artikel.

"DEN MAGISKA CIRKELN"

SAP:s (sossarnas) ideologi är en reformistisk ideologi. Inte i bemärkelsen en ideologi som strävar efter socialismen genom stegvist reformerande, utan en ideologi som syftar till att förbättra, eller åtminstone vidmakthålla, arbetarklassens materiella situation genom ett reformarbete inom kapitalismens ramar (inom de "ekonomiska marginalerna"). Utslagningen ökar, de sociala problemen växer, den psykiska utarmningen och främlingskapet tilltar, men likväl... Huvudtendensen har hållit i sig. En majoritet av arbetarklassen och den närstående skikt har de senaste trettio åren kunnat notera en ständig standardökning (Däremot tycke de senaste 3-4 åren under 1970-talet ha inneburit en avmattning i ökningstakten, och för vissa arbetargrupper t.o.m. en direkt standar sänkning).

SAP:s oerhört starka ställning inom arbetarklassen kommer av att dess ideologi varit självuppfyllande. De har aldrig på allvar lovat socialismen (åtminstone inte sedan kriget) men de har lovat materiella förbättringar, och det har de också otvivelaktligen åstadkommit.

Att försöka tillskriva fackföreningsrörelsen en självständig roll gentemot SAP och regeringspolitiken under denna efterkrigsperiod är rent nonsens. Arbetarklassens relativa välstånd är inte resultatet av en av fackföreningarna förd kamp i strid mot regeringen och de borgerliga staten, utan följden av en mycket intim samverkan mellan LO och SAP (som i sin tur administrerat den borgerliga staten.

SAP har sedan åtminstone femtio år tillbaka varit arbetarklassens parti nummer ett därför att SAP:s politik samanfallit med arbetarklassens reformistiska medvetande. Givetvis har det också varit fråga om en växelverkan, dvs. SAP har med hjälp av sin propagandaapparat varit i stånd att påverka arbetare i reformistisk riktning. Men den i sista instans bestämmande faktorn har varit att kapitalismen skapat den materiella grunden för en reformistisk politik, samtidigt som den ökade köpkraft som välståndsutvecklingen inneburit återverkat på industrin i för den positiv riktning och således ytterligare stärkt den kapitalistiska ekonomin.

Detta har fått till konsekvens att det knappast funnits något utrymme alls för några andra riktningar inom arbetarklassen än de som de facto erkänt den ekonomiska mekanism som inneburit en "ohelig allians" (och därtill sällan fullt ut medveten) mellan arbetarklassens mest produktiva element och kapitalismen mest utvecklade sektorer (framförallt monopolkapitalet).

VpK och dess föregångare SKP (ej att förväxt med den organisation som idag bär samma namn har aldrig kunnat gå utanför denna "magiska cirkel" utan tvingats lägga sig tätt intill SAP med en vänsterreformistisk ideologi, ackompanjerad av devota hyllningar till Sovjet och andra pittoreska inslag. I praktiken, och det innebär först och främst i den fackliga praktiken, har man endast kunnat bygga sin politik på (den sällan obefogade) misstanken hos en del av arbetarna, att den utdelning som den "oheliga alliansen" givit dem kunde ha varit något större, utan att fördenskull hota de ekonomiska mekanismer som gjort alliansen möjlig.

Varje organisation som önskar skaffa sig ett utbrett stöd inom arbetarklassen under den period då reformismen "fungerar", måste i praktiken föra en vänsterreformistisk politik. De är piskade till att skaffa sig ett fotfäste inom fackföreningarna, därför att så länge som de genom sin obetydlighet är utestängda från den reformistiska politikens utövande på riksnivå, är fackföreningarna den enda plats där de kan verka överhuvudtaget. Och de måste få möjlighet att verka för att kunna övertyga. På riksplanet läggs ramarna upp, i centrala avtalsförhandlingar, i departementen etc., för "den svenska (= reformistiska) modellen". Här fastställs hur mycket som "bör" gå till produktionssaktorn (= kapitalets investeringsbehov) och till reproduktionssektorn (= arbetarklassens konsumtionsnivå). Här "representeras" arbetarklassen uteslutande av SAP:s och LO:s högsta instanser. Inte ens VpK göre sig besvär att delta i tranedansen, sin omhuldade riksdagsgrupp till trots.

Vi har otaliga exempel från hela världen på hur "revolutionära" partier reducerat sin ursprungliga målsättning till tom fraseologi, till något som plockas fram I maj och vid andra högtidliga tillfällen, medan den egentliga politiken är en rent systembevarande vänsterreformism. Det gäller i synnerhet de "revolutionära" partier och grupper som åberopar sig på leninismen. Men det gäller också vissa förment icke-leninistiska grupper (som numera upplösta RAF(a) i Norge och ORA i Storbritannien).

Genom att inför arbetarna demonstrera sin duglighet på det fackliga basplanet, kan man vinna ett utbrett, om än tämligen passivt stöd för den egna organisationen. Den allmänna sympati som således stora arbetargrupper kommer att känna för organisationen, hoppas man skall göra dem mera mottagliga för organisationens övriga agitation. Dessa arbetargrupper kan eventuellt också förmås att delta i diverse manifestationer (endagarsstrejker, demonstrationer, etc.) som syftar till att illustrera organisationens styrka och underlätta dess strävanden att vinna erkännande på högre beslutandenivåer (exempel: Italienska Kommunistpartiets outtröttliga ansträngningar att komma med i beslutsfattandet på nationell nivå).

Men de facklegalistiska grupperna inom den svenska s.k. avgrundsvänstern har en lång, lång väg kvar att gå innan de kommit i klass med franska eller italienska KP, eller ens VpK. Men färdriktningen är den traditionella, och den enda riktiga ur leninistiskt perspektiv.

Det är uppenbart att både SAP och VpK skaffat sig fotfäste inom arbetarklassen genom att gå vägen över fackföreningarna. Beträffande SAP har detta förhållande fastslagits av trotskisten Kenth-Åke Andersson i den lilla ofullbordade skriften Socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom.

VPK:s LILLA NISCH

Vad gäller VpK har man kunnat lita till en stabil, men förhållandevis passiv sympatisörsskara (snarlik SAP:s), genom punktvisa (men inte planlagda) koncentrationer till vissa landsändar, branscher och företag. Just själva den "fläckvisa" spridningen har borgat för stabilitet.

Denna sympatisörsskara har sannerligen inte värvats till VpK pga. partiets anspråk på att representera marxismen i Sverige. Revolutionen fyller för 90 % av denna kategori samma roll som den Yttersta Dagen för de småvarmt religiösa. De har istället dragits till VpK för dess vardagsarbetes skull, på uppfattningen att detta parti bättre än SAP tillförsäkrar dem den skarv som de "ekonomiska marginalerna" tillåter, i de lokala fackliga avtalsförhandlingarna och i det övriga fackliga basarbetet.

Den utveckling inom VpK mot en mera jämn fördelning av partiets sympatisörer över riket, branscher och arbetsplatser som ägt rum de senaste 10-15 åren, kommer på sikt att ställa till åtskilligt trassel för VpK. När möjligheterna successivt beskärs (genom att man förlorar sin dominans över den ena arbetsplatsen efter den andra) att demonstrera sin duglighet i det som sossarna älskar att beskriva som "det grå, trista vardagsslitet", i det lokala fackliga arbetet, då måste VpK gå på ideologisk offensiv och försöka behålla sin nuvarande styrka på grundval av sin totala politik. Det kommer inte att bli lätt...

MLK:s PRESTATION

Vi menar att hela den leninistiska "avgrundsvänstern", med undantag för KFml(r), medvetet eller omedvetet arbetar i riktning mot vad VpK idag är, eller snarare varit. Vissa inbrytningar enligt ovanstående taktik har man faktiskt lyckats med. Märkligt nog är det kanske MLK, den obetydligaste av dessa grupper, som till sin struktur kommit närmast VpK. Man har en liten, ideologiskt skolad kader som sliter som djur, och en tämligen stabil, men i det närmaste passiv sympatisörskrets, koncentrerad främst till Vargöns bruk och några Norrlandsindustrier. Mellan den hårda kärnan och den lojala men ack så inaktiva periferin finns just ingenting (de övriga sekterna brukar uppvisa hela skalan av medvetenhets- och aktivitetsnivåer).

MLK:s kader skulle naturligtvis jubla om denna inaktiva periferi verkligen kastade sig in i organisationens arbete med liv och lust. Den nuvarande tingens ordning uppfattas givetvis inte av MLK som idealet. Men ändå finns det fog för påståendet att den är en följd av en medveten politik från MLK:s sida. Utan denna periferi hade man inte ens varit en sekt, utan en sekt i förhållande till de övriga sekterna. Det insnävade perspektivet på fackligt basarbete har givit gruppen en "sympstruktur" (2) som dels håller tidningar och bokhandlar vid liv, dela ger den ett slags existensberättigande inför sig själv och andra sekter.

AGNET OCH KROKEN

Det finns inget skäl att tro att KAF:s "Överlägsna politik" på något sätt skulle göra organisationen immun mot att på sikt utvecklas i samma riktning. Inom den internationella trotskistiska rörelsen finns exempel på alla stadier av högeropportunism (ex. SWP och LSSP). Den trotskistiska analysen av fackföreningarna är fullständigt skev (detta skall utvecklas i nästa del av artikeln) och den praktik som följt av denna analys har varit nära nog lika skiftande som de olika maoistgruppernas uttolkning av Marxisnien-Leninismen-Mao-Tse-tungtänkandet.

KAF kommer, om man vidhåller sin nuvarande fackliga politik, att bryta sig in i vissa "nischer", vissa sektioner eller klubbar, och den "sympstruktur" man där lyckas skaffa sig kommer att återverka på organisationen och korrigera dess politik om den visar tendenser att åter vilja "sätta politiken i centrum", dvs. lyfta näsan ovan den typ av aktivitet son "sympstrukturen" ursprungligen värvats kring. En del oförbätterliga "ideologister" kommer att reagera mot denna utveckling genom att dra sig undan i en vrå med någon specialsyssla av teoretisk art, eller genom att gå i spetsen för utbrytningar som kräver större ideologisk renlärighet (jmf. Spartacist i USA).

Men "de ledande kamraterna" i KAF kommer lika litet som någon av deras motsvarigheter i SKP, MLK etc. att förmå uppfatta att det föreligger en dialektisk relation mellan kärnan och periferin. Följden av det ömsesidiga utbytet av påtryckningar och värderingar mellan organisationen och dess "sympstruktur" kommer att bli att den senare på ett ytligt, oreflekterat men samtidigt distanserat sätt assimilerar hela ideologiska vrakgodset, sväljer den "permanenta revolutionen", "övergångsprogrammet", "de degenererade och deformerade arbetarstaterna" etc., etc., såsom MLK:s periferi svalt "Kinas fredspolitik" och "den befästa Nordkalotten" utan en enda eftertänksam tugga - samtidigt som organisationen på ett i huvudsak informellt sätt (genom kritik av tidningarnas innehåll och utformning, etc.) påverkas att stegvis påta sig en vänsterreformistisk roll, den pratiskt taget enda möjliga rollen för en organisation ovan mikrogruppens nivå i ett samhälle där reformismen fortfarande inte spelat ut sin roll.

"De ledande kamraterna" kommer inte att uppfatta detta i hela sin vidd, men säkert bekymra sig över att "dagspolitiken" fått "ett något för stort utrymme". De kommer dock att trösta sig med att det är organisationen som vinner på det ömsesidiga värderingsutbytet ("Man får ju möjlighet att påverka folk i marxistisk riktning"). Fan tro't.

(r)-METODEN

KFml(r) utgör ett intressant undantag i floran av leninistgrupper. I avsaknad av något egentligt fackligt arbete har organisationen inte varit i stånd att skaffa sig någon periferi på grundval av en vänsterreformistisk pådrivarroll. KFml(r):s arbetsplatspolitik är inriktad på propaganda för den egna organisationen och i övrigt av en sådan art att den sällan får aktualitet före en öppen kampsituation. De genuina arbetare som KFml(r) vunnit har i stor utsträckning varit f.d. VpK-are som tröttnat på partiets förflackning, och känt "flåset" i KFml(r) som en uppfriskande fläkt från forna tider. Men den viktigaste rekryteringskällan har varit ett helt batteri av sido- och underorganisationer; solidaritetskommittéer, kulturföreningar, idrottsklubbar, schackcirklar etc., etc.

Den "sympstruktur" som karaktäriseras av trohet, relativ passivitet och utan besvärande krav på närmare motivering för organisationens politiska ställningstaganden, den har KFml(r) byggt upp inte via "gnetande i facket" utan främst genom att ge fritt spelrum under organisationens tak för praktiskt taget varje intresseinriktning utom - hade vi så när sagt - politik.

Har då deras insatser i klasskampen varit lika med noll? Nej, men det finns inga proportioner mellan dess relativa styrka i Göteborgsregionen (förhållandet mellan (r) och VpK är 1:4) och dess faktiska insatser i kampen. I taktäckarstrejken 1971 vann man en hel del sympati, liksom under kampen för Hagahusets bevarande 1972. Det ser även ut som om KFml(r):s agerande i Arbetarkommittén på Surte Glasbruk stärkt respekten för organisationen på denna arbetsplats. I övrigt kan vi inte dra oss till minnes en enda kampsituation under gruppens 5-åriga existens där man genom en bra insats byggt upp sitt förtroendekapital. Tvärtom har deras spektakulära utspel, t.ex. i samband med Arendalsstrejken, utnyttjats av motståndaren för att framställa alltsammans som ett "extremistjippo".

På senare tid har man kunnat skönja ett visst närmande till en inom-facklig attityd bland "errarna": I ett förslag till kommunistiskt partiprogram har man förklarat att ur arbetarklassens kamp "kommer en ny fackföreningsrörelse att växa fram, en verklig arbetarnas kamporganisation".

Efter fem års anti-facklig verksamhet är man fortfarande inte i stånd att sätta in den i ett strategiskt sammanhang. Fem års kamp utmynnar i rena rama pannkakan.

Om denna tendens kommer att utvecklas till en traditionell inom-facklig praktik (med fullt pådrag i de fackliga valen, etc.) är ännu för tidigt att sia om. Men vi skulle inte bli förvånade. Vi upprepar vad vi sagt ovan om hur leninistgrupperna i stadigt stigande utsträckning upptäcker sin egen inre logik, vilken enligt vårt förmenande innefattar bl.a. en fack-centrerad arbetsplatspolitik.

FÖRBUNDET ARBETARMAKT "SMÅ MEN ÖVERJÄVLIGA"

Nu undrar kanske någon om inte Förbundet Arbetarmakt gjort en dygd av nödvändigheten, om vi inte blott vill bortförklara vår numerära litenhet med att vi "hållit oss för goda" för att ta till enkla opportunistiska metoder. Men som torde framgå av vår beskrivning av dessa metoder, så är vi inte helt okunniga om hur de sätts i verket. Skälet till att vi avstått från att använda oss av dem måste således förklaras på annat sätt.

Förbundet Arbetarmakt har under sin 3-åriga existens kunnat notera ett visst, men måttligt stärkande av organisationen. Men fortfarande är vi ett obetydligt fenomen inom svensk vänster. Vår litenhet kan dels sökas i att vi var sena i startgroparna (Förbundet bildades 1973, vid en tidpunkt då de övriga grupperna redan var grundade och konsoliderade), men det räcker inte som förklaring.

Nej, problemet har djupare rätter än så. Vi har, i enlighet med vårt icke-leninistiska synsätt, inte satt frågan om att stärka organisationen i centrum. Följaktligen har vi inte begagnat oss av de i vårt tycke opportunistiska metoder som brukar följa på en organisationscentrerad inriktning.

KONSTLAD KLASSKAMP

Framförallt har vår inopportunism inneburit ett avståndstagande från den praktik som innebär att man framställer vissa sekundära, oväsentliga eller rent av felaktiga målsättningar som centrala, och i konsekvens därmed dessa målsättningars uppfyllande som "segrar". Detta som ett surrogat för de verkliga segrar som vänstern blott i undantagsfall kan slå sig på bröstet för (framhävande sin egen betydelsefulla roll i kampen, etc.). Då de kämpande arbetarna i allmänhet står utan någon "upplyst ledning" på arbetsplatsen tvingas de ju ro i land segern själva, varvid vänsterns roll blir att blott kommentera kampen från en utanförposition. Om man däremot själv bestämmer vad som skall räknas som stora framgångar i klasskampen, kan man i lugn och ro koncentrera sina krafter till vissa arbetsplatser, och där bedriva en "revolutionär politik" vars genomförande är mer beroende av antalet "kaderförflyttade" än av stämningar, medvetandenivå och klasskampens faktiska läge.

Slutligen utformas den teoretiska överbyggnaden för denna politik, garnerad med en myckenhet citat från leninismens heliga luntor, varvid just den typ av aktiviteter man bedriver framställs som de enda korrekta, och de "pseudo-segrar" man skördar som framgångar för arbetarklassen och organisationen själv. Man försöker upprepa den unge Davids prestation genom att utnämna en fågelskrämma till jätten Goliat, och därefter djärvt gå till attack mot "fienden" inför den applåderande "sympstrukturen".

Denna helt eller delvis artificiella klasskamp förs i synnerhet inom facket. Den tar sig bl.a. uttryck i motioner till LO- och förbundskongresser, resolutionsförslag som läggs fram på fackmöten och försök att erövra fackliga förtroendeuppdrag.

För att börja med det sistnämnda: Vid en "inventering" inom Förbundet Arbetarmakt hur många av förbundets medlemmar som hade eller hade haft fackliga förtroendeuppdrag, så framkom det att överraskande många kunde redovisa erfarenheter av detta slag. De som fortfarande, sin utom-fackliga övertygelse till trots, innehade sådana funktioner, motiverade det främst med nyfikenhet, en vilja att sätta sig in i de fackliga rutinerna. Även om åsikterna var blandade om vad man kunde uträtta rent konkret för sina arbetskamrater (t.ex. skyddsombudens reella möjligheter att göra något, och i så fall hur mycket), så var ingen enfaldig nog att betrakta "erövrandet" av dessa positioner som delsegrar i en strategi som syftade till en socialistisk revolution.

Beträffande resolutioner på fackmöten vill vi saxa ur en artikel i Arbetarmakt nr 4/76, skriven av vår cell på Munksjö Pappersbruk.

"I kongressdiskussionerna tycktes en stor majoritet av Chilekommitténs medlemmar vilja göra gällande, att uttalanden och resolutioner av fackföreningar var en stor framgång för solidaritetsarbetet och Chilekommittén. Några påstod t.o.m. att antalet sådana resolutioner/uttalanden utgjorde ett mått på Chilekommitténs förankring på arbetsplatserna... Enligt vår uppfattning visar dessa kamrater prov på ringa erfarenhet av hur dessa resolutioner kommer till. Utan att ta till överord vill vi hävda, att de oftast tillkommer på initiativ av ett fåtal kamrater på en arbetsplats, och att de oftast antas eller avslås på ett mycket passivt sätt... Enligt vår åsikt bör huvudsidan i Chilekommitténs inriktning på arbetsplatserna ligga i att söka aktivera basen, dvs. majoriteten av arbetarna... Inriktningen på basen i solidaritetsarbetet ger naturligtvis inte lika stora tidningsrubriker el. dyl. som ett eller flera pampiga fackliga uttalanden... Ska vi då skita i att försöka få bra och aktuella uttalanden och resolutioner antagna på fackmöten? Nej! Så står inte frågan. Frågan står vilka uppgifter vi skall prioritera. Ett fackligt uttalande som har föregåtts av diskussioner och samtal 'på golvet' är naturligtvis mycket mera värt än ett som antas i största passivitet på ett möte där endast de närmast sörjande närvarar. Uttalandenas avsikt måste bl.a. vara att politisera och stimulera debatten 'på golvet'. Inte att bereda facket möjligheter att slå sig på bröstet och säga 'se så solidariska vi är, nu har vi gjort vår insats'".

Ovanstående gällde Chilekommittén, men det är giltigt för all typ av "vänsteraktivitet" på arbetsplatserna.

Slutligen beträffande motioner till kongressen: I KAF:s tidning Internationalen förekom ett flertal segerbulletiner om radikala motionsförslag till den senaste LO-kongressen, men så vitt vi kunde se inget som tog upp det ärketrotskistiska kravet på "förstatligande under arbetarkontroll". Faktiskt inlämnades en sådan motion, fast det tycks ha undgått Internationalen. De som på detta sätt demonstrerade sin anslutning till övergångsprogrammet var Pappers avd. 74 i Jönköping, som önskade se pappersindustrin förstatligad. Förbundet Arbetarmakts cell på Munksjö tillät sig härvid ett litet experiment, i avsikt att utröna huruvida radikala motioner kan påverka arbetarklassen i revolutionär riktning, och lyckades få med sig mötet på att "arbetarkontroll" skulle vara ett villkor för förstatligandet. Sympatierna för den "revolutionära marxismen" bland avd. 74:s medlemmar har dock inte visat någon tendens att öka.

Det är givet att sådana segrar för leninistvänstern är mera attraktiva som är kvantifierbara, dvs. mätbara i någon form, än sådana som "endast" innebär en ökning av arbetarklassens medvetandenivå (som sällan avspeglar sig i anslutning till ett eller annat revolutionärt förbund). Antalet radikala motioner och resolutioner kan räknas, antalet skyddsombud, grupp- och klubbstyrelsemedlemmar, studieombud och andra förtroendemän med radikala åsikter likaså, samt sist men inte minst hur många procent av rösterna "vänstern" fått i de fackliga valen. Det ställer sig emellertid svårare att mäta med vilket medvetande hos arbetarna dessa resolutioner antagits och förtroendemän röstats fram. Men lik förbannat är det på detta medvetande i basen som alltihop hänger, ytterst om och när arbetarklassen kan tänkas gripa makten.

För en organisation med parollen "Bygg partiet, bygg internationalen." som ledstjärna för allt sitt handlande, är det naturligtvis oerhört väsentligt att kunna visa på att detta bygge redan är i full gång. Det gör man lättast med hjälp av kvantifierbara storheter. Vi ifrågasätter inte alls att de flesta KAF:are, FK:are och t.o.m. "errare" gjort mycket nytta på sina arbetsplatser vad gäller en höjning av arbetarklassens allmänna medvetandenivå. Även om t.ex. KFml(r) pumpar en massa kvalificerad smörja i skallen på de personer man lyckas dra med sig i studiecirklar och andra aktiviteter, så håller vi inte för otroligt att slutfacit av deras allmänna arbetsplatsagitation hamnar på plussidan: De vettiga synpunkterna läggs på minnet av arbetskamraterna, hyllningar till Stalin o dyl. bemöts med berättigad skepsis.

Men organisationen vill inte ha rapporter som i vaga ordalag förtäljer om en medvetandehöjning, de vill ha uppgifter som lämpar sig för publicering. T.ex. en halvsida om någon av organisationens medlemmar som "erövrat" ett fackligt uppdrag, foto i autentisk miljö och en intervju som utmynnar i att kampen går vidare med stormsteg. Medlemmarna ute på arbetsplatserna känner pressen att åstadkomma något kvantifierbart, och sätter till alla klutar för att motsvara förväntningarna. Agitationen inriktas alltmer på att dra med arbetskamraterna på nästa fackmöte, då den eller den viktiga resolutionen skall tas, etc. Och så är cirkusen igång...

KAF:s VÄRDERING AV 1970-TALETS ARBETARKAMP

När RMF (KAF:s föregångare) 1974 blickade tillbaka och sökte summera upp vad som hänt sedan gruvstrejken 69-70 (i artikeln "Gör varje fackförening till ett slagfält mot klas- samarbetet", Internationalen nr 17/74), urskiljde man tre faser:

1. Uppsvinget för de vilda strejkerna 1969-71;
2. En stagnation i strejkkampen 1972-73, delvis en följd av en motoffensiv från LO-byråkratin och arbetsköparna (svartlistning, vägran att erkänna strejkkommittéer som förhandlingspart, avskedanden etc.);
3. Ett nytt uppsving, vars inledning kan dateras någon gång hösten -73 eller våren -74, vilket utmärks av att de kämpande arbetarna i högre utsträckning än tidigare utnyttjat de lokala fackliga strukturerna.

Denna bedömning gjordes alltså 1974. Såvitt vi kan se har inte RMF/KAF sedan dess kunnat urskilja några ytterligare faser i kampen.

Ovanstående artikel har en egenskap som luktar helgardering: Man antyder hela tiden samband, slutsatserna inställer sig "automatiskt", de spikas inte fast till teser. Man konstaterar t.ex. att arbetsköparnas och fackbyråkraternas motoffensiv 1972-73 framförallt drabbade strejkkommittéerna och var och en som visat sig aktiv i ledningen för en vild strejk. Samtidigt kvarstod, och förstärktes ytterligare, behovet av en duglig kampledning.

Så konstateras att under den tredje fasen har den lokala fackklubben i ett flertal fall kommit att utgöra den egentliga kampledningen (och därmed gjort det meningslöst att bilda en speciell strejkkommitté). Slutsatsen, att strejkkommittéer åtminstone tills vidare är att betrakta som ett överspelat kapitel, den poängteras inte utan blir en självklar följd av vad som tidigare sagts.

Det är alltid svårare att upptäcka bristerna i ett resonemang om argumenten inte redovisas klart utan underförstås. Vi tar oss emellertid friheten att kritisera vad vi uppfattar som artikelns andemening. vad den egentligen vill ha sagt.

De frågor man ställer sig inför artikeln kan grupperas under tre huvudrubriken:

1. Är det "historiska" förloppet korrekt återgivet, rent faktamässigt?
2. Har RMF/KAF dragit de riktiga slutsatserna härav?
3. Har det hänt något väsentligt sedan 1974 som förändrar bilden?

Låt oss börja med den första frågan. I grova drag är indelningen i arbetarkampens tre faser riktig. Att det ägt rum ett uppsving för den fackliga militansen är också korrekt. Detta förutspåddes f.ö. redan 1971 av Frank Baude (!) (3). Men så kommer vi till den intressanta frågan: Att det lokala facket i ett flertal strejkkamper kommit att fylla samma roll som en strejkkommitté, är det följden av att den svenska arbetarklassen dragit lärdom av de två nederlagsåren 1972-73, och på ett medvetet sätt ändrat taktik i kampen? Eller har det mera att göra med "tillfälligheter", speciella förhållanden på de berörda arbetsplatserna? Den frågan kan varken vi eller KAF besvara. Det rent faktamässiga underlaget, närmare bestämt antalet kamptillfällen, är alltför klent för att ge en tillfredställande säkerhetsmarginal i bedömningen. Icke desto mindre andas artikeln övertygelsen om att "kursändringen" är ett medvetet svar på arbetsköparnas och byråkraternas offensiv.

Detta är vad vi kan säga generellt om Internationalens historik. Men till detta vill vi bara foga en randanmärkning: Varför har man valt att illustrera de två stagnationsåren 1972-73 med ett så tvivelaktigt exempel som strejken vid AB Trådprodukter i Urshult? Varför har man uteslutit viktiga fakta och vanställt andra, vilka tillsammans hade tecknat en helt annan bild av konflikten? (4)

Det må vara förlåtligt att man av utrymmesskäl väljer att åskådliggöra stagnationsfasen med blott ett exempel. Men enbart under år 1972 utbröt 44 strejker. Rimligtvis borde det bland dessa 44 strejker ha funnits någon som ur alla aspekter passade in på Internationalens allmänna karaktäristik av denna period. Urshults-konflikten gör det knappast.

Men som sagt, detta var helt i förbigående.

SLUTSATSERNA

Så till den andra frågan: Är de slutsatser riktiga som kommer ut av denna beskrivning?

Ytligt sett kan den markerade svängningen 1974 i RMF:s politik, från en tämligen diffus attityd till facket till en som mera betonar arbetet inom facket, synas vara en spegling av en faktisk svängning i klasskampen. Vi för vår del misstänker, på grundval av diverse indicier, att den mera har att göra med en attitydförändring inom Fjärde Internationalen. Det må vara hursomhelst med den saken.

Att arbetarna i allt mindre utsträckning tillämpar en viss taktik till förmån för en annan, är naturligtvis inget skäl i sig att acceptera omsvängningen (om den nu alls är en svängning). Det åligger varje revolutionär gruppering att försöka analysera de spontana tendenserna i kampen för att komma underfund med om de tjänar arbetarklassens objektiva intressen, både ur ett längre och ur ett kortare perspektiv. "Vi måste vara mitt i rörelsen", fastslår trottarna. Enligt en gammal segsliten tradition är det en avantgardeorganisations uppgift att vara den mest framskridna delen av "rörelsen". Som vi uppfattar KAF:s förhållande till "rörelsen" är det varken i mitten eller i täten. Det erinrar mera om arriärgardet, eftertruppen, lufsande i arbetarnas fotspår vart sen än stegen bär - eller synes bära.

KAF:s kursändring i synen på facket motiveras dock inte enbart med att en motsvarande kursändring skall ha ägt rum i arbetarkampen. Man hälsar dessutom denna trend med tillfredställelse, man tycker det är en bra utveckling: "Gör varje fackförening till ett slagfält mot klassamarbetet!" och "Erövra fackföreningarna för ett klasskarapsprogram!" lyder dagens lösen.

Men KAF får inte ändarna att gå ihop. Dels konstaterar man att strejkkommittéer, stormöten etc. är former överlägsna "även den mest demokratiska fackförening", dels är det en positiv utveckling när kampen i allt högre utsträckning kommer att föras inom facket ("En förändring av detta slag tolkas av antifackliga strömningar inom vänstern som en tillbakagång av klassens medvetenhet. Vi tror att de misstar sig grovt". Internationalen nr 17/74). Man vägrar att överhuvudtaget se någon motsättning här. Om en grupp arbetare står i begrepp att strejka, kan de antingen sätta sin tro och lit till att fackklubben skall fylla funktionen av den nödvändiga strejkledningen (om än officiellt ta avstånd från strejken), eller kan de själva skapa sig en kampledning genom att välja sig en utom-facklig strejkkommitté. Utom-facklig (självständig) och facklig organisering är inte uteslutande komplementära, som KAF gärna vill göra gällande. I mängder av konkreta kampsituationer står de som alternativ till varandra. Man måste göra ett val. Det valet förrättas naturligtvis inte av vänstern, utan av de berörda arbetarna. Men om vänstern tror sig ha något som helst inflytande på arbetarklassen, så måste man också sjunga ut med vilket alternativ man anser att arbetarna bör välja. KAF tar inte ställning, man gömmer sig bakom ordridåer om de bägge organisationsprincipernas kompletterande natur, att de svarar mot olika situationer - vilket alltså delvis är osanning.

Den ökande inom-fackliga trenden består av en mängd olika aktiviteter. Och den är naturligtvis inte som helhet sett fullständigt meningslös. När radikala (eller enbart förbannade) arbetare i allt högre utsträckning börjar uppträda på fackmöten och där ställa byråkraterna mot väggen. då måste det ses som en positiv utveckling. Den svarar i viss mån mot ett framväxande medvetande om att det är på en själv och ens arbetskamrater det hänger om något ska hända. Den tyder på att alltfler överger föreställningen att den fackliga byråkratin - den centrala och lokala - sköter deras angelägenheter på ett tillfredställande sätt.

Om vi skall våga oss in på kapitlet spekulativa betraktelser, så kan man fråga sig om inte rentav den ökade fackliga militansen rentav är en nödvändig fas i arbetarkampens utveckling. Och då menar vi med nödvändig inte bara ofrånkomlig. Det är en gammal iakttagelse att arbetarklassens flertal förändrar sina invanda attityder inte främst genom att läsa sig till en ny ståndpunkt, utan genom konkreta, helst självupplevda erfarenheter. Kanske måste de radikaliserade arbetare som idag lämnar utlopp för sin radikalism i facket, först gå på en ordentlig bakblåsning, få sina fackliga illusioner ordentligt vederlagda i praktik, innan "fackvänsterismen" är ett minne blott. KAF och deras bröder gör verkligen sitt yttersta för att påskynda arbetarklassens medvetandeutveckling i detta avseende.

VÄRDERING

Men nu är frågan: Är det vänsterns uppgift att vara "mitt i", eller rentav uppmuntra, spontana tendenser i kampen som på sikt kommer att leda åt helvete? Är det inte snarare att ta fasta på de tendenser - de må sen vara betydligt mindre frekventa - som man utgående från en marxistisk analys och historiesyn vet är de enda framkomliga?

En organisation som stött och uppmuntrat varje svängning i den spontana kampen, kan naturligtvis inte undgå att på sitt sätt påverkas av nederlagen. Den stiger inte upp som Fågel Fenix ur varje katastrof, med en skinande ny arbetsplatsresolution och alla gamla tabbar glömda. Arbetarna lägger på minnet vilka som var med dem, vilka som delade deras illusioner, ja t.o.m. underblåste deras illusioner. Detta måste naturligtvis få vissa konsekvenser för arbetarnas värdering av organisationen och dess politik. Inte minst av dess förmåga att leva upp till rollen av "klarsynt ledarskap"...

Slutligen, innan vi lämnar punkten Värdering, något om de "försvinnande" strejkkommittéerna. Att strejkkommittéer bildats i mindre utsträckning under kampens senare faser tolkar Internationalen som en följd av den ökade repressionen från byråkrater och arbetsköpare. Några andra möjliga förklaringsgrunder diskuteras ej. Men vi skall ta upp tre:

1. Vi har inte gjort någon utförlig analys av strejkbilden under 1970-talet, men vi håller inte för otroligt att strejkerna 1972-74 överlag ägt rum på mindre arbetsplatser. Internationalen såg det som en svaghet att man inte bildade en strejkkommitté i Urshult. Var det verkligen nödvändigt på en industri med nitton anställda? De strejkande själva tyckte inte det, vilket framgår av intervjun i Röda Arbetet.
2. Redan före en strejk brukar man kunna ha en aning om ifall kampen blir svår eller inte. Ju svårare, desto större behov av en organiserad ledning. Antingen det var befogat eller inte, kan arbetarna ha förväntat sig en snabb seger vid ett flertal konflikttillfällen och därför inte bekymrat sig om att ge kampen mera organiserade former.
3. Slutligen kan den ovannämnda repressionen mot strejkkommittéer och andra aktiva i en strid ha lett till att man i flera fall föredragit att utanför massmedias spotlights utse en grupp inom sig, som i flera avseenden haft samma uppgifter som en strejkkommitté, men som varit mindre utsatt för risken för avsked och svartlistning. En "hemlig strejkkommitté", med andra ord.

Dessa möjliga förklaringsgrunder diskuteras inte. Utgående från några strejker våren 1974 slås fast att nu har vinden vänt, nu sköts samordningen av det lokala facket.

Detta knyts så samman med den ökade inom-fackliga aktivitet på lägre nivåer (aktivitet på möten, i studiecirklar o. likn.) som är ett faktum, och slutsatsen inställer sig som på silverbricka: Nu måste "varje fackförening göras till ett slagfält mot klassamarbetet!"

FÖRÄNDRINGAR?

När Internationalen skriver om borgarnas och byråkraternas motoffensiv, framställs den som om den blott gällde den utom-fackliga kampen och organiseringen. Facket, och den "vänsteraktivitet" som där bedrivs, tycks utrustad med lejdbrev. Att repressionens företrädare inte fått upp ögon för den inom-fackliga militansen förrän på senare år, förstås lätt mot bakgrund av att denna var föga framträdande under åren 1969-71. Artikeln uppehåller sig inte närmare vid problemet om denna repression skulle överflytta sin tyngdpunkt till. facket, och vilka konsekvenser detta i så fall måste få för arbetarkampens inriktning och vänsterns strategi. "Fackvänstern" har i artiklar och broschyrer ingående redogjort för de "anti-fackliga" klasslagarnas successiva framväxt. Man har skildrat Röda Fackoppositionens (RFO) otroligt hårda batalj med fackbyråkratin (i omfattning som en orkan jämfört med de milda sommarvindar dagens "fackvänsterister" mäktar utveckla) och slutliga nederlag. Men var finns slutsatserna? Var finna viljan att lära av det förgångnas misstag, att söka nya vägar? Ingenstans. "Fackvänstern" av idag är en relik inom arbetarrörelsen, lika museal som de som ser allt ur 1917 års perspektiv. De är en munsbit för dem som däremot har förmåga att lära av historien: Deras motståndare.

Vi tror inte att borgarna och byråkraterna genom något slags fantastiskt förbiseende har glömt att täppa till de öppningar för arbetarkampen som ligger i de fackliga strukturerna. Det tror nu inte heller KAF. De kan bara inte ha undgått att notera att de senaste årens utveckling gjort det allt kärvare att kämpa i de fackliga kanalerna. Manöverutrymmet inskränks stadigt. Man noterar varje inskränkning. Man manar till kamp mot varje ny inskränkning. Men den taktiska, ja strategiska inriktningen, den ligger fast.

Det verkar som om KAF, SKP etc. förväntar sig att fackets successiva "avdemokratisering" skall följas av en successivt upptrappad arbetarkamp mot densamma. Repression föder motstånd, som föder ökad repression, som föder ökat motstånd, etc. Precis som i samhället i övrigt. Men det är inte "avdemokratiseringen" som utlöser strejker, maskningsaktioner. massuppsägningar eller annan arbetarkamp. Det är faktiska försämringar i arbetarklassens levnadsförhållanden, inte inskränkningar i möjligheterna att inom facket bekämpa eventuella försämringar, som verkar mobiliserande. Av denna anledning kan fackbyråkrater och deras gelikar i stat och regering utan större protester frånta arbetarna den ena fackligt-demokratiska rättigheten efter den andra, redan i det ögonblick de ser att någon börjar utnyttja dem. Först när kapitalismens kris får kännbara verkningar inom arbetarklassen kan vi förvänta oss några mera omfattande rörelser inom klassen. Mer än en arbetare kommer då att upptäcka att facket inte är sig riktigt likt, så som han mindes det när han sist bevistade ett fackmöte (för en tio-tjugo år sedan eller så). Dessa, som på nytt kommer att intressera sig för fackets eventuella möjligheter, kommer att få höra att demokratiska rättigheter som de trodde var självklara i själva verket är döda och begravna för länge sedan. Är det troligt att de i det läget kommer att ta upp kampen för dessa avdöda fackligt-demokratiska rättigheter? Ligger det inte närmare till hands att då söka sig nya vägar, nya kampformer för att komma ur sin olidliga situation?

På vad sätt menar vi att de praktiska förutsättningarna försämrats för den inom-fackliga kampen?

Det gäller dels förändringar inom själva facket, dels nya av riksdagen fattade lagar. Inom facket noterar vi den ökade användningen av partilistor, som gynnar sossarna; införandet av representantskap på allt fler arbetsplatser, som alltid gynnar majoritetsfraktionen vilken brukar vara SAP; införandet av storavdelningar som, enligt gjorda undersökningar, bidrar till att minska det fackliga engagemanget (på vilket varje facklig "vänster-opposition" måste basera sig); samt sammanslagningen av mindre förbund till större, vilket bl.a. neutraliserat de radikala inom Murar- och Typografförbundet. Det går säkert att komma på fler jävligheter.

MEDBESTÄMMANDELAGEN

Till detta kommer så de nya lagarna inom arbetslivet.

Under 1970-talet har sossarna sökt skyla över sin oförmåga att bygga "reformverket" vidare med att ta till rena svindleriet. Bröd och skådespel! skallar ropen från det gamla Rom till våra dagar, och i brist på nya frallor spelar SAP-LO upp det spektakel som kallas "arbetslivets demokratisering". Av någon anledning har dessa reformer i bästa fall inneburit platt intet, i sämsta fall ett stärkande av arbetsköparnas och fackbyråkraternas positioner. Det omåttliga skrävel med vilket dessa reformer presenteras av SAP gör även en garvad vänstermänniska förstummad.

Den sista i raden av dessa nya lagar, den som skulle ersätta § 32, kallas Lagen om Medbestämmande i Arbetslivet, populärt medbestämmandelagen. Den betecknades vid sin tillkomst av bl.a. SKP som en "anti-strejklag". Av Palme som "den största demokratiseringsreformen sedan allmänna rösträtten".

Medbestämmandelagen är långt ifrån bara en anti-strejklag. Den är också, vilket inte tycks ha närmare uppmärksammats av "fackvänstern", en lag som avsevärt försvårar inom-facklig kamp.

På ett fackmöte på Götaverken (ett av de sista, allt tyder på att representantskap kommer att införas inom kort) den 27/9 1976 yttrade fackklubbens ordförande Inge Karlsson några avslöjande ord, med tydlig adress till de sedan hösten 1975 allt mer högljudda opponenterna till klubbens klassamarbetspolitik. Innebörden i det sagda var ungefär följande: Den nya medbestämmandelagen ger företaget möjligheter att praktiskt taget blockera all facklig verksamhet genom att begära förhandlingar i varenda skitfråga. Detta innebär att facket måste vinnlägga sig om en samarbetsvillig attityd och inte gå in för att till varje pris åstadkomma konfrontation.

Nu finns det naturligtvis ingen anledning att utan vidare acceptera något därför att det yttrats av Inge Karlsson (snarare tvärtom). Men i det här fallet illustrerar hans påstående ganska väl vad man själv kan sluta sig till om man går till källan, dvs. själva lagtexten:

"Innan arbetsgivare beslutar om viktigare förändring av sin verksamhet, skall han på eget initiativ förhandla med arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal" (§ 11).

Företrädare för den fackliga "rörelsen" har redan uttryckt visa oro för fackets möjligheter att kunna påta sig de nya uppgifter medbestämmandelagen tilldelar dem, på toppen av de gamla. Rekryteringsproblemen till den fackliga apparaten är redan nu ganska stora. Även om man har turen att klara sig utan att utöka kåren av fackliga förtroendemän, måste i vart fall den utvidgade förhandlingsapparaten innebära att de redan nu aktiva blir än mer aktiva och framförallt mera skolade. Fackets problem på den här punkten kan kanske överkommas om motparten visar en viss "förståelse" och inte propsar på förhandlingar i tid och otid. Det var väl närmast detta Inge Karlsson syftade på. Om förhandlingsbordet däremot skulle bli en verklig frontlinje, så skall vi minnas att arbetsköparen, i kraft av sina större ekonomiska resurser, har råd att hålla en ständigt pågående förhandlingskarusell igång, facket har det inte. Samtidigt blockeras fackets möjligheter att ge sina medlemmar normal facklig service, för att inte tala om möjligheterna att därutöver bedriva en verksamhet som syftar till att öka medlemmarnas medvetenhet och aktivitet.

Nu är denna effekt av medbestämmandelagen långt ifrån den enda som försvårar möjligheterna till ett inom-fackligt arbete som har klasskampen som ledstjärna. Det finns fler och kanske värre effekter (se längre ner i texten). Inte heller vill vi påstå att det var först i och med medbestämmandelagen som det blev möjligt att sabotera en radikal fackklubbs verksamhet. Däremot torde det vara uppenbart att dessa möjligheter nu utökats. Om vi stannar kvar på Götaverken ett tag till, kan vi relatera hur effektivt arbetsköparen med sossarnas hjälp lyckades "sänka vänstern" redan 1966. Det skedde sedan VpK vunnit de fackliga valen detta år. Vi fanns inte på plats då, men den kommunistiska verkstadsklubbens ordförande Roger Andreasson har givit en livfull skildring.

VpK vann som sagt fackvalet. Majoriteten var inte överväldigande, men den handlade inte heller om några futtiga procent. Andreasson och hans medkämpar övertog fulla av tillförsikt styrelseposterna. Den avgående styrelsen inledde sin undermineringskampanj med att rensa varje facklig expedition på papper, broschyrer, blanketter, etc. så att den nya styrelsens första åtgärd fick bli att fylla i rekvisitioner på allt som fattades - dvs. rubbet. Av någon anledning dröjde det månader innan lagren åter var helt fyllda av det material som är i det närmaste oundgängligt för att överhuvudtaget kunna bedriva någon normal facklig verksamhet. Sossarnas verkstadsklubb startade därpå en flygbladskampanj, inför vilken kanske t.o.m. den förbleknar som drevs av KAF och den Fackliga Oppositionen på Volvo. Ibland flera gånger i veckan vräktes flygblad ut vid grindarna och i omklädningsrummen som handlade om praktiskt taget allt utom förhållandena på Götaverken. Ett särskilt kärt ämne var Sovjets in- och utrikespolitik.

Arbetsköparen bidrog kanske med det tyngsta argumentet mot den nya klubbstyrelsen när man vägrade komma fram till en uppgörelse i de lokala förhandlingarna. Företaget skuddade stoftet av sina fötter med att hävda att det var klubbstyrelsens omedgörlighet som omintetgjorde varje lösning. Detta snappades tacksamt upp av sossarna, som gjorde sitt yttersta för att sprida föreställningen att VpK:arnas trilskhet, bristande förhandlingsvana och oduglighet i största allmänhet bar skulden till att arbetarna aldrig fick sina lönepåslag från de lokala förhandlingarna. Irritationen över den nya styrelsen tilltog.

Till råga på allt lyckades aldrig VpK få majoritet på något av de klubbmöten som avhölls under tiden man hade "makten". Sossarna vägrade att överhuvudtaget föra en debatt i sakfrågor. Varje förslag från styrelsens sida, oberoende av dess innebörd, bemöttes med ett rungande NEJ från mötesmajoriteten.

Det gick som man kunde vänta sig, sossarna återtog sina förlorade positioner i nästa fackval. Deras come-back var så överväldigande att VpK sedan dess aldrig kommit i närheten av sin tidigare styrka på Götaverken.

Nu kan man naturligtvis säga att VpK uppenbarligen inte hade det stöd i basen som var en förutsättning för att klubbstyrelsen alla skulle kunna föra en militant politik. Medvetenheten och kampviljan "bland gubbarna" var inte så stor att klubbstyrelsen kunde mobilisera dem för påtryckningsaktioner gentemot arbetsköparen, i syfte att "sätta kraft bakom orden". Än mindre räckte medvetenheten till för att slå tillbaka sossarnas demagogi.

FACK OCH DIALEKTIK

Den "militanta" styrelsens bristande förankring bland arbetarna framgår ju med all önskvärd tydlighet. Men den räckte trots allt till för att vinna de fackliga valen. Betrakta så den tjusiga "dialektiska" modell med vilken praktiskt taget hela "fackvänstern" söker legitimera sin praktik.

I det första momentet leder en höjning av arbetarnas medvetenhet och kampvilja till att en militant klubbstyrelse kan installera sig efter att ha fått en majoritet av rösterna i de fackliga valen. Därpå (moment två) utnyttjar den nya styrelsen de fackliga strukturerna för att ytterligare höja basens medvetenhet och kampvilja. Denna höjning skapar så ett än större manöverutrymme för facket att kraftfullt driva igenom diverse krav som har arbetarnas stöd. Dessa segrar stärker klubbstyrelsens ställning bland arbetarna, de stärker också deras tillförsikt att hårda bandage är en bättre väg än sossarnas "samverkan" och ansvarstagande för kapitalet. Och så bär det vidare, mot ständigt högre höjder i denna "dialektik mellan bas och ledning".

Det är möjligt att denna metod kunde sättas i verket här och var på tjugo- och trettiotalen, och att den fortfarande går att bruka i vissa lägen i andra länder. Vi medger oförbehållsamt att vi inte ägnat de fackliga förhållandena utomlands något mera ingående studium. Samtidigt som vi tvingas medge detta, kan vi åtminstone skryta med att ha utformat våra ståndpunkter utifrån de förhållanden som är rådande här i landet, och inte plagierat en linje som sett dagens ljus under helt andra betingelser (t.ex. de i Frankrike, Belgien och Italien).

Problemet, här och nu, ligger i att den militanta fackliga opposition som "tagit makten" gör det med hjälp av den medvetenhet arbetarna besitter vid moment ett. Men för att kunna föra en verkligt militant politik måste medvetenheten, och framförallt kampviljan, höjas en bra bit över den nivå som erfordras för att få mer än 50 % av rösterna. Det gäller att kunna klara språnget till moment två. Man måste kunna övertyga, demonstrera sin duglighet Det är just i detta läge som arbetsköparen, eventuellt med sossarnas benägna bistånd, sätter till alla klutar för att bevisa motsatsen, nämligen den nya styrelsens oduglighet. Man försöker sabotera fackets möjligheter att ens gå i land med vad dess företrädare brukade lyckas med, nämligen att kunna upprätthålla de normala fackliga funktionerna.

De senaste decenniernas fackliga historia utgör ett talande vittnesbörd om arbetsköparnas och sossarnas förmåga att stoppa "fackvänstern" redan i farstun.

Att den fackliga vänsteroppositionen under det senaste halvseklet burits upp av SKP-VPK och inte av en trotskistisk riktning, förändrar just ingenting. I initialskedet, på en elementär nivå, finns inga avgrundslika skillnader mellan de krav en VpK-dominerad klubbstyrelse kan tänkas driva och få gehör för och de som en KAF-dominerad dito kan arbeta kring (såvida man inte fullständigt nonchalerar arbetarnas faktiska medvetandenivå). Detta skede är inte rätta tillfället att resa något av trotskismens klassiska "övergångskrav", de hör hemma i ett läge då klasskampen tagit flera skutt framåt. Innan man kommit till den punkt då skillnaderna mellan en "konventionell" fack-vänsterism (typ VpK:s) och en trotskistisk verkligen börjar visa sig, måste man först arbeta på ett tämligen likartat sätt (så likartat att man t.o.m. kunde enas i en gemensam Facklig Opposition på Volvo). Ingenting tyder på att KAF skulle få ett bättre före i spåret under detta initialskede än vad SKP-VPK har haft.

Vi vill hävda att medbestämmandelagen givit arbetsköparen ytterligare ett kraftigt medel - förutom de han redan hade - att effektivt blockera en militant klubbstyrelses möjligheter att ens påbörja arbetet med att övertyga genom sin duglighet. Den utveckling som ägt rum på det fackliga området under de senaste tio-femton åren, med medbestämmandelagen som kronan på verket, nödvändiggör en allvarlig omprövning av "fackvänsterns" hela praktik. Vi förstår så väl att leninistiska organisationer vill ha kvantifierbara segrar, för att kunna visa på hur de ständigt går framåt osv. Det ligger i leninismens natur. Men just i partibyggandets intresse kan det finnas skäl att skruva ner ambitionsnivån något, så att man inte - i värsta fall - skördar en "seger" av det slag som VpK kunde lägga till partihistorien på Götaverken 1966.

Innan vi går vidare med vår granskning av medbestämmandelagens effekter på möjligheterna att bedriva en militant inom-facklig kamp, ämnar vi tillåta oss en liten utvidgning över ämnet dialektiken mellan bas och ledning".

"OMVÄND DIALEKTIK"

I Stockholm har KAF koncentrerat sina styrkor till Stockholms Lokaltrafik (SL), med bl.a. det resultatet att KAF lyckats erövra en sektionsstyrelse. Även några andra fackliga oppositionsgrupper är i farten, som Trafikpersonal över Partigränserna (TÖP) och Socialistiska Fackklubben (SF). Därtill kommer ett antal maoister som propagerar för stryklistor. KAF på SL ger ut en tidning, Rapport, som stundom inbjuder till intressanta lässtunder. i nr 3/76 skriver man:

"Efter storsegern för TÖP på 9:an skulle man kunna förvänta sig en ökning av närvaron på Fackmötena. Det första sektionsmötet efter valet, den 25/3, innebar dock ingen radikal förbättring. Antalet närvarande var ca 25".

När man ska ge sig i kast med att försöka förklara detta, anges ingenstans TÖP:s "opolitiska" karaktär, dess avsaknad av "revolutionär facklig strategi" el. dyl. som någon trolig orsak till dess oförmåga att "entusiasmera massorna". Istället pekar man på tänkbara förklaringar som "bristande information" (känns det igen?), att medlemmarna upplever det som om de inte har något inflytande på mötena, och slutligen "att majoriteten av dom som röstade fram TÖP-kandidaterna i valet har ett så stort förtroende för den nya sektionsstyrelsen att man inte anser sig behöva gå på sektionsmötena, styrelsen sköter ju allt?"

Denna tredje förklaring är verkligen intressant. Det är nämligen det enda ställe vi träffat på där KAF ens antyder möjligheten av en "omvänd dialektik". Det vill säga, att det förhållandet att basens medvetenhet får en "institutionell överbyggnad" (i form av sektionsstyrelse, klubbstyrelse, gruppstyrelse el. likn.), istället för att ytterligare höja basens medvetenhet och aktivitetsnivå, håller kvar den på den ursprungliga nivån, eller rentav bidrar till ökad passivitet.

"DET STORA BEVISET"

Ett år efter det att Internationalen gjorde sin värdering i artikeln "Gör varje fackförening till ett slagfält mot klassamarbetet", kom den stora skogsstrejken på våren 1975. Den betraktades av "fackvänstern" som dödsstöten åt varje politisk linje som inte ställde upp på att försöka göra facket "kämpande" eller till en "kamporganisation". Initiativet hade kommit från ett antal lokala fackklubbar. Vidare var inte heller strejken att betrakta som "vild", eftersom det rådde avtalslöst tillstånd. Dessa två faktorer togs till intäkt för att det fortfarande fanns relativt goda möjligheter att föra en inom-facklig kamp. I FK:s teoretiska organ KOMMUNIST löd den kategoriska domen: "Efter skogsstrejken finns inget verkligt utrymme för vänsterism i förhållande till facket. Det finns utrymme för högeropportunism och militant nyreformism. Det finns utrymme för en korrekt linje".

KAF föll in i trallen. Detta var ju Bekräftelsen. I en artikel som gav intryck av att vara någon slags slutlig sammanfattning av strejken (Internationalen nr 20/75) hade man betecknande valt rubriken: "Stora möjligheter till facklig opposition". Anti-fackligheten hos KFml(r) fick sig några kängor, medan Förbundet Arbetarmakt förvånande nog fick en klapp på axeln av "storebror" för våra "utmärkta och initierade artiklar". Dock kunde dom inte riktigt förstå vad vi menade med "självständig organisering".

Nå, vad har skogsstrejken med medbestämmande- lagen att göra?

Ganska mycket, faktiskt.

För det första: Sedan medbestämmandelagen trätt i kraft är en strejk under avtalslöst tillstånd i praktiken "vild".

För det andra: I och med medbestämmandelagen lagfästs arbetsköparens rätt att avskeda vid vild strejk. De som främst hamnar i farozonen är som vanligt initiativtagarna och organisatörerna. I det här fallet hade inte bara strejkkommitténs ledamöter, utan också de fackliga förtroendemän som tog aktiv del i strejken löpt största risken.

För det tredje: I fortsättningen är det förbjudet för fackliga organisationer att ekonomiskt eller på annat sätt stödja deltagare i en vild strejk. Tidigare gällde förbudet endast strejkande i samma förbund.

Låt oss närmare granska de två första punkterna. Vad gäller de inskränkta möjligheterna att strejka legalt under avtalslöst tillstånd, är detta inte något "antifackligt tankefoster" från vår sida, utan härstammar från en broschyr utgiven av facklegalisterna i SKP, Fri lokal strejkrätt!:

"Det blir nu olagligt att strejka även under avtalslöst tillstånd, om inte strejken beslutats i enlighet med fackföreningens stadgar, vilket innebär att förbunden och i fråga om större strejker även LO, måste besluta. Skogsarbetarstrejken 1975 som inträffade i ett avtalslöst tillstånd hade t.ex. blivit olaglig efter den nya lagen" (sid. 4)

Ordfronts mera omfattande skrift Medbestämmandelagen - en antistrejklag, säger sammalunda, fast i lite försiktigare ordalag:

"I själva lagtexten står det att förbudet gäller när ett avtal gäller. Men det finns uttalanden i förarbetena till lagen som skulle kunna tolkas som att beslut ska fattas i behörig ordning även när avtal inte gäller. Det innebär att t.ex. skogsarbetarstrejken, som ägde rum när inget avtal gällde, skulle kunna anses olovlig" (sid. 24) (5)

Så över till de ökade möjligheterna till avsked vid vild strejk. Det är en sak att sparka tjugo styvnackade strejkande arbetare, när dessa lätt kan ersättas av tjugo andra med samma yrkeskunskaper. Det är en annan sak att sparka Norrlands hela skogsarbetarkår. I det läget plockar man ut ledarfigurerna.

Hur avgöra vilka som är ledarfigurerna? Låt oss innan vi går vidare citera KAF i broschyren Ta strid för ett bra avtal:

"En 'oförmåga' att bryta ryggen av en pågående strejk kan inte bestraffas. Det finns möjligheter att formellt ta avstånd från en vild strejk, men i praktiken ändå stödja den. En lokal fackföreningsledning kan stödja kraven men utåt, pliktskyldigast, ta avstånd från kampformen, i ordalag som ingen kan missuppfatta. Fackföreningen kan hjälpa till med organisatoriska detaljer. Den kan utnyttja strejken som en press under förhandlingarna. Detta och mycket annat kan fackföreningarna göra. Att de lokala fackföreningarna inte uträttar mer, beror inte bara på klasslagstiftningen. Denna tvångströja kan säkert töjas en del om det finns ett riktigt ledarskap" (sid. 68). "...kan säkert..." Så förtröstansfullt.

Som sagt, hur avgöra vilka som är ledarfigurerna? Ordfront skriver:

"Arbetsdomstalen (AD) (ska) bedöma när arbetare som inte deltar 'i realiteten' ligger bakom en vild strejk. Man kan fråga sig efter vilka principer domstolen kommer att avgöra sådana frågor" (sid. 24).

Vad skulle kunna hända om arbetsköparen och AD kommer till slutsatsen att det är de lokala fackliga förtroendemännen som "i realiteten" ligger bakom en vild strejk?

Låt oss än en gång titta i Ordfronts broschyr:

"Medbestämmandelagen innehåller en bestämmelse om att arbetsgivarna och facket måste överlägga så snart de fått reda på att en 'vild' strejk brutit ut.

Lagens förespråkare säger att denna kommer att få stor betydelse för arbetarna. Men i förarbetena betonas 'att det inte är avsikten att överläggningarna skall vara ett forum för avtalsstridiga krav' (se propositionen sid. 287) men de flesta 'vilda' strejker driver ju avtalsstridiga krav, som t.ex. krav på högre lön utöver de centrala uppgörelserna. Huvudsyftet med överläggningarna är istället att få ett snabbt slut på strejken" (sid. 22).

Om fackets företrädare i förhandlingarna, tvärtemot lagens intentioner, driver de strejkandes krav, eller eljest i sitt agerande inte lägger två strån i kors för att få slut på strejken, finns det ganska starka skäl som talar för att det är det lokala facket som "i realiteten" står som initiativtagare och/eller huvudorganisatör.

Före medbestämmandelagen hade fackliga förtroendemän en ganska skyddad ställning när de kunde misstänkas för att de tog parti för arbetskamrater inblandade i en vild strejk. Om de uppfyllde två villkor - formellt tog avstånd från strejken och själva inte deltog - hade de en i det närmaste vattentät "facklig immunitet". Medbestämmandelagen har i praktiken jämställt fackliga förtroendemän med vilka arbetare som helst - på den punkten. Hela finessen - eller åtminstone en viktig del av den - med att låta det lokala facket utgöra den egentliga strejkledningen har legat just i denna "fackliga immunitet". I och med den ägde en "facklig" strejkledning ett skydd mot repressalier utöver det skydd som ligger i de strejkande arbetskamraternas medvetenhet, deras beslutsamhet att försvara sin ledning mot alla efterräkningar.

Medbestämmandelagen har ryckt bort detta extra skydd. Det är inte längre snack om att "formellt" och "pliktskyldigast" ta avstånd. Facket måste på ett aktivt sätt manifestera sitt avståndstagande.

Kvar finns alltså den återförsäkring mot arbetsköparnas och AD:s repression som ligger i medvetenheten, kampviljan och sammanhållningen i basen, hos massan av de strejkande. Om strejkledningen utsätts för repressalier - t.ex. avsked med AD:s goda minne - kan det bryta sista motståndet hos ett strejkande arbetskollektiv som redan visat alla tecken på splittring och demoralisering. Men en sådan åtgärd kan också utlösa en våg av raseri som leder till en upptrappning av kampen, eller åtminstone förstärkt kampvilja. De inskränkta AD-ledamöterna är inte mera inskränkta än att de försöker grunna ut vilken av ovanstående följder som ligger närmast till hands - och deras utslag blir därefter.

Sedan medbestämmandelagens tillkomst kan vi lugnt räkna med att en strejkledning som utgörs av en klubbstyrelse i händerna på "vänstern", löper precis lika stora risker för efterräkningar som en helt utom-facklig strejkkommitté. De kommer att vara precis lika beroende av ett aktivt stöd i basen för att skydda sig mot AD:s bannstråle. I "allmänna opinionens" ögon - och arbetsköparna och AD håller alltid ett öga på vad som händer inom opinionen - är en fackklubb dominerad av KAF, SKP etc. precis lika suspekt, ett precis lika "främmande element inom arbetarrörelsen", som en utom-facklig strejkkommitté ( vars partipolitiska sympatier i allmänhet inte är vidare kända, för övrigt).

Det enda fall då vi kan finna det troligt att arbetsköparna och AD tänker sig för både en och två gånger, det är då en vild strejk leds av en fackklubb, vars medlemmar troget tjänat Facket och Partiet i sisådär 20-30 år. Att avskeda och svartlista sådana genuina företrädare för den svenska arbetarrörelsen" sker inte utan protester och rabalder.

Men det var väl inte gamla sosseveteraner KAF åsyftade med "riktigt ledarskap" 'i citatet ovan?

KONSEKVENSER

Syftet med denna, måhända alltför omständiga utläggning om medbestämmandelagens följder för den inom-fackliga kampen, är inte att bevisa att den i fortsättningen är fullständigt ogenomförbar, att det inte ens kommer att finnas teoretiska möjligheter att föra en militant inom-facklig kamp. Inte heller vill vi placera medbestämmandelagen i en absolut särställning bland de antidemokratiska "reformer" som tillkommit på detta område under det senaste decenniet. Den utgör ytterligare en försämring, men fördenskull ingen absolut slutpunkt - det går säkert att inskränka möjligheterna till inom-fackligt oppositionsarbete ytterligare några grader.

Först och främst ville vi visa hur hårt tvångströjan knutits åt, hur litet manöverutrymmet egentligen är för dagens "fackvänster". Vi misstänker nämligen att det fortfarande finns många - även inom vänstern - som inte har det riktigt klart för sig.

Därtill vill vi demonstrera ihåligheten i de ofta vidlyftiga slutsatser som dragits av skogsarbetarstrejken 1975. Varje arbetarkamp anpassas till den juridiska överbyggnad som existerar i det samhälle och vid den tidpunkt då den äger rum. Den juridiska överbyggnaden har förändrats i flera för skogsarbetarstrejken väsentliga avseenden sedan den utspelades. Att fortsätta föra ut exakt samma slutsatser och vidare perspektiv på kampen som man gjorde våren 1975 är därför politiskt ohederliga. Kamp kommer alltid att föras, men kampens former förändras av förhållandena i samhället. Att skogsstrejken utbrutit under alla omständigheter kan det inte råda någon tvekan om. Däremot kan det starkt betvivlas att de fackliga strukturerna i dagens läge kunnat spela en så framträdande roll som för bara knappt två år sedan. Snabba ryck, med andra ord. Det gäller att hänga med i klasslagarnas galopperande framryckning.

Slutligen vill vi återknyta till den ursprungliga frågeställningen, som vi lämnade för att bra tag sedan: "Har det hänt något väsentligt sedan 1974 som förändrar bilden?"

Onekligen har så skett, vilket vi försökt visa på. Den bedömning som gjordes i Internationalen, att vi kunde förvänta oss att se lokala fackklubbar i ledningen vid strejk efter strejk - det framtidsperspektivet har sedan medbestämmandelagens tillkomst förlorat i trovärdighet.

Det är alltid svårt att spekulera i framtiden. Vad som ytterligare komplicerar prognosen är att Sverige fått en ny regering och hamnat i vad som ser ut att vara början på en ekonomisk kris. Kortvariga och relativt lätta lågkonjunkturer brukar faktiskt dämpa strejkaktiviteten. Vid en "överhettad" ekonomi är möjligheterna störst att ta ut stora segrar med snabba strejkaktioner. Vid en fördjupad kris ökar emellertid strejkaktiviteten igen. Arbetarna har börjat tröttna på att vänta på nästa högkonjunktur och känner sig alltmer desperata. Krisen börjar kännas på allvar i plånboken.

Det kommer att dröja 1-2 år innan så sker, som det nu verkar. Innan dess kan vi förvänta oss en förhållandevis låg strejkaktivitet. Eftersom klasslagarna försvårat kampens organisering, både i strejkkommittéer och militanta klubbstyrelser, kan vi också förvänta oss en viss nedtrappning av organisationsnivån. Men detta är i huvudsak ett övergående fenomen. Själva behovet av organisering kommer att tvinga fram någon typ av strejkledning.

Men vi kommer att få se mycket litet av strejkledningar som uttalar sig i TV, på presskonferensen och rent allmänt inte gör någon hemlighet av sin funktion. Vi kommer nog inte heller få se så värst många klubbordföranden, som med ett snett leende låter alla förstå att han egentligen ställer sig bakom de strejkande arbetskamrater han säger sig ta avstånd ifrån. Och givetvis får vi inte bevittna några strejkledningar i direkta förhandlingar med arbetsköparen.

Organiseringen kommer att få en mera informell och hemlig karaktär. Kontaktmän kan inte utses bland de strejkande utan måste vara någon helt utomstående person. Ekonomiskt stöd till de strejkande kan inte anslås på fackmöten utan måste samlas in direkt "på golvet".

Slutligen, för vänsterns vidkommande, blir det än mer väsentligt att den befinner sig i kampens centrum, dvs. ute på arbetsplatserna.

Organiseringens mera informella karaktär gör det svårare att "gripa in" och komma med allsköns råd när man inte själv finns representerad på insidan av fabriksgrindarna.

Denna prognos gör naturligtvis inte anspråk på att tas som ett orakelutlåtande. Prognosens osäkerhet är emellertid störst vad gäller den förväntade kampnivån. Att vi kommer att få uppleva mycket litet av "öppna" strejkledningar - både i form av strejkkommittéer och lokala fackklubbar - det är jag emellertid övertygad om.

Detta gör det berättigat att säga att KAF:s "tredje fas" redan är på väg att ersättas av en fjärde. Vilket i sin tur gör det berättigat att säga att förutsättningarna för deras fackliga taktik i stor utsträckning ryckts undan.

KAF:s NATIONELLA KAMPANJERI

KAF har en mani på att alltid åstadkomma ett "svar" på sossarnas politik. När det är avtalsrörelse på gång tar sig "svaret" uttryck i en nationell kampanj kring vissa preciserar de krav.

Samtliga vänstergrupper uppmärksammar i större eller mindre omfattning det faktum att det är en avtalsrörelse på tapeten. De gör politiska kommentarer. De utformar riktlinjer, principiella utgångspunkter för arbetarklassens agerande. De pekar på vilken typ av krav arbetarna bör ta kamp för. Vilka krav som verkar förenhetligande, hur lönekraven måste ställas för att försvara reallönen. Plus mycket annat.

KAF:s nationella kampanj inskränker sig emellertid inte till detta. Det handlar om att låta en stor del av den övriga verksamheten stå tillbaka för en veritabel orgie i affischer, flygblad, artiklar etc., alltsammans centreras kring en handfull spikade krav, som man försöker få arbetarklassen att ta upp som sina. Man vill få arbetarklassen att ställa ett "klassvar" på LO:s politik.

Vi har flera invändningar mot KAFs "kampanjeri". Låt oss ta dem en i taget.

Den första gäller det faktum att man driver sin nationella kampanj i ett alltför outvecklat klasskampsläge.

Kanske blir det klarare om vi kryddar anrättningen med en liten analogi:

När Förbundet Arbetarmakt betonar vikten av att stödja, uppmuntra och om möjligt initiera den självständiga kampen och organiseringen i alla lägen, oberoende av den nivå av förenhetligande och medvetenhet som arbetarna för tillfället besitter, så innebär naturligtvis inte att vi uppmanar arbetarna att ta till de mest avancerade formerna för självständig kamp och organisering när som helst, var som helst.

Tonvikten på självständig kamp och organisering är en strategisk linje som måste underkastas lägesmässiga bedömningar, sättas i relation dels till klasskampsnivån överhuvudtaget såväl som till de lokala förhållandena. Man måste, med andra ord, göra taktiska bedömningar. Utgångspunkten för dessa taktiska bedömningar är först och främst arbetarklassens medvetande- och aktivitetsnivå och dess grad av förenhetligande.

Nej, vi menar inte att man bör vänta tills arbetarna själva kommit underfund med behovet av att gå i strejk (eller vad det nu gäller) innan vi uppmanar dem till det, så att uppmaningen kommer blott som en slags bekräftelse på fullbordat faktum. Vi menar att man bör ställa sådana krav och paroller som både ligger i linje med vår strategiska målsättning och som det finns någon som helst jordmån för.

Man måste vara en idiot eller svärmare för att tro att det 1974 fanns jordmån för några slags "hela klassens svar".

I skriften Ta strid för ett bra avtal skriver KAF:

"Under avtalsrörelsen måste vi föra ut en politik i hela klassens intressen, som ett alternativ till LO:s linje. Att bestämma politiken utifrån varje arbetsplats med de speciella problem och villkor som finns där vore felaktigt. Att nöja sig med en lokal enhet vore inskränkt. Det finns ingen revolutionär politik som enbart rör sig på det lokala planet".

På detta vill vi svara med ett citat ur Arbetarmakt nr 5/76:

"Vad många tycks glömma bort är att arbetare i gemen tar ställning för eller emot ett krav inte bara i förhållande till kravets sakinnehåll, utan också i förhållande till i vilken situation det är ställt".

På Göteborgsvarven har det under hösten förekommit diskussioner inom vänstern därstädes som syftat till att komma fram till ett enhetligt agerande i de kommande avtalsförhandlingarna. En 100%-ig enighet har uppnåtts kring att intresset måste koncentreras på att framförallt försvara jobben mot hotande permitteringar. I detta läge kommer det att bli mycket svårt att gå ut och få med sig arbetarnas flertal på lönekrav som ligger utöver de 4:- som varvsarbetarna behöver för att försvara reallönen. Om vi nu tänker oss att KAF centralt kommer till slutsatsen att det preciserade lönekravet för 1977 års avtalsrörelse bör vara inte 4:- utan 5:-, vad skall trotskisterna på Göteborgs varv göra då? Skall de då dra sig ur hela vänstersamarbetet och plädera för en politik som dels isolerar dem inom vänstern, dels har mycket små möjligheter att vinna gehör bland varvsarbetarna? Snacka om "enande krav".

Vi tror inte på att försöka åstadkomma någon slags "klasskrav" i dagens läge. Man kan överhuvudtaget inte förvänta sig någon enhetlig reaktion från arbetarklassen annat än i sociala krislägen. Dessförinnan kan man möjligtvis få till stånd en enhetlig reaktion på ett plan motsvarande en arbetsplats eller en bransch. Och därför anser vi det meningslöst och felaktigt att driva några kampanjer utöver detta plan. Det som ett revolutionärt förbund bör ägna sig åt är istället att fastställa principiella utgångspunkter för hur de konkreta, preciserade kraven skall formuleras, samt ge sina medlemmar en skolning så att de klarar av att självständigt utveckla en konkret praktik utifrån dessa utgångspunkter - inte bara rabbla upp en lista med krav som kokats ihop någonstans i förbundets högre sfärer.

Detta om detta. Över till invändning nummer två:

"Kraven måste vara sådana att de möjliggör samfälld kamp", skriver man i Ta strid för ett bra avtal. Halt riktigt. Har man väl bestämt sig för att driva en nationell kampanj i avtalsrörelsen, då får man också driva sådana krav som har relevans för praktiskt taget varje arbetsplats.

Det ska ställas mot följande stycke ur Förbundet Arbetarmakts Politiska Plattform.

"De krav som rör förhållandena på arbetsplatserna är av långt större betydelse än de rena lönekraven, vilket är en av huvudanledningarna till att arbetsköparna som regel är villigare att tillmötesgå lönekrav än krav som rör arbetsförhållandena.

Den revolutionära organisationen bör ständigt lägga tonvikten vid dessa krav och verka för att också arbetarklassens intresse koncentreras till dessa frågor. Utvecklingen är redan på väg hitåt, särskilt sedan arbetarna kunnat konstatera att löneökningarna snabbt äts upp av prishöjningar och inte medför någon bestående förbättring av deras situation. Förbättringar i arbetsförhållandena är däremot av en mera bestående karaktär".

Krav som har relevans överallt är framförallt lönekrav. Men ur vårt perspektiv gäller det alltså att lägga tonvikten på krav som rör arbetsplatsförhållandena. Bortsett från vissa preciserade krav som rör skyddsombudens ställning och liknande är det svårt, om inte omöjligt, att åstadkomma mer än principiella utgångspunkter i sådana frågor. Detta innebär att en nationell kampanj närmast automatiskt leder till en överbetoning av lönekraven på de övrigas bekostnad.

Lönekraven är knutna till konsumtionssektorn, sfären utanför produktionen. Krav som rör arbetsförhållandena bidrar med självklar inre logik till att förmå arbetare att "vända ansiktet mot arbetsplatsen", för att låna en gammal (r)-slogan. I synnerhet bland yngre arbetare finns idag en farlig tendens att betrakta sin arbetsplats som ett ställe där man bara "gör ifrån sig" åtta timmar om dagen. På fritiden vidtar så konsumtionen, Det Verkliga Livet. Det borde vara en av vänsterns allra viktigaste uppgifter att jobba för att förändra denna attityd. vi måste påverka arbetare att ställa krav på att arbetet också skall kunna vara en del av Livet, en sfär där man får utlopp för åtminstone en del av sina mänskliga behov.

KAF:s kampanjen motverkar detta syfte, så vitt vi kan se. Nu kan man naturligtvis alltid säga: "Men inget hindrar att vi tar upp sådana krav utöver de nationella kraven". Givetvis inte. Men den gubben går inte ändå. Ty själva vitsen med den nationella kampanjen måste vara att prioritera vissa krav och låta vissa andra, av lokal karaktär, spela en mindre framträdande roll. Om man för fram de nationella kraven blott högst pliktskyldigast och istället koncentrerar sig på vissa lokala krav som man vet har en bred förankring, då har man visserligen agerat korrekt (som vi ser det), men i praktiken omintetgjort hela syftet med den nationella kampanjen.

ARBETARKAMPENS RÖRELSELAGAR

Under hela denna framställning har vi inte mer än blott tangerat vad vi betraktar som själva kärnan i vår kritik av KAF:s försök att "erövra fackföreningarna för ett klasskampsprogram", att försöka åstadkomma i stor skala något som man kallar "kämpande och demokratiska fackföreningar". (6) Låt oss övergå till detta.

Det är säkert fullt möjligt att en facklig vänsteropposition, med stöd av en viss given nivå av arbetarmobilisering, kan ta några avgörande steg på vägen mot en "kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse".

Det är säkert fullt möjligt att samma fackliga vänsteropposition, vid en än högre grad av arbetarmobilisering, lyckas uppfylla målsättningen att "erövra fackföreningarna för ett klasskampsprogram".

Men märk villkoret: "Vid en viss given grad av arbetarmobilisering".

Ingen facklig oppositionsrörelse har hitintills nått den grad av arbetarmobilisering som krävs för att upprätta en verkligt självständig, demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse inom ramen för en utvecklad kapitalism.

Däremot har arbetarklassen i en del länder vid ett flertal tillfällen varit nära att göra revolution.

I Mullvaden (Internationalens föregångare) nr 15/72 studsar man till inför följande citat:

"Naturligtvis kan man lyckas peta in en eller annan revolutionär i en fackklubbsstyrelse, men varje verklig förändring av fackföreningarna skulle kräva en så oerhört omfattande kamp och mobilisering av arbetarklassen att denna långt tidigare skulle spränga de igenslammade fackliga strukturerna och söka sig andra fåror".

Vi instämmer till 100 %. I den mån ovanstående citat är signifikativt för trotskisternas ståndpunkt i denna fråga år 1972, så får vi väl anse oss stå kvar på deras dåvarande linje. "Hopplöst efterblivna", som de brukar säga.

Vi menar att det grundläggande felet med KAF:s strategi är att den inte stämmer överens med arbetarkampens "rörelselagar". Den lämnar inte tillräckligt utrymme för det språngvisa, ojämna och sammansatta elementet i arbetarklassens medvetande- och aktivitetsutveckling. Den är kort sagt för mekanisk.

Vid hastiga språng i kampen överskrids gränserna för en facklig vänsteroppositions verksamhetsområde (och för facket över huvud). Vid tillbakagångar "återgår klassen till mer eller mindre invanda banor", för att låna en av trottarnas egna formuleringar. I denna situation, tänker de sig, skall arbetarna erbjudas att fortsätta kampen i mindre avancerade former - inom ramen för de fackliga strukturerna.

Problemet är bara att klassen tenderar att återgå till alltför invanda banor.

Smärre grupper blir bärare av den aktivitet och medvetenhet som hela klassen utvecklade under kampens höjdpunkter. Hos massan av arbetare kan man fortfarande hämta ett passivt stöd - men det fordras något annat och mer för att göra facket kämpande. Smågrupperna kan inte substituera hela klassens aktivitet, det spelar sedan ingen roll om dessa verkar utifrån de fackliga strukturerna eller ej.

"Fackvänsterns" strategi och taktik synes mera i linje med gerillakampens sega, tålmodiga och långsammakraftutveckling än med arbetarkampens förhållandevis häftiga konjunkturer.

De "rörelselagar" som bestämmer arbetarkampen kan generellt återföras till spänningen mellan arbetarklassens latenta styrka (som är oerhörd) och den kraft som klassen utvecklar i et normalsituationer" (som är ringa). Under kamp frigörs de latenta resurserna, eller åtminstone en icke oväsentlig del av dem. "Språnget" blir således enormt.

Det är just häftigheten i konjunkturrörelserna, närmare bestämt de häftiga tillbakagångarna i aktivitet och medvetenhet, som grupper som KAF uppger sig vilja göra något åt. Det är i och för sig ett ädelt syfte. Men tillbakagången kan inte nämnvärt bromsas blott genom politisk propaganda, paroller, information, genom framförandet av "ett trovärdigt politiskt alternativ", etc., etc., kort sagt genom ordets makt-, Och det har föga inverkan om alla dessa ord, all denna information, propaganda osv. sprids från en "klassmedveten" klubbstyrelse eller från någon annan källa. Kamp utlöses till syvende och sist av konkreta, högst påtagliga förhållanden. Den erforderliga kampmobiliseringen har samma grund. Det är inte en kampparoll som startar striden det är det faktum att kampparollen svarar mot den av arbetarna upplevda situationen - den är så att säga en bekräftelse på denna situation.

Att propaganda på arbetsplatserna måste få någon slags bekräftelse av verkligheten själv för att den i längden skall bli verkningsfull det är ett fenomen av en sådan allmängiltig att den nästan skulle kunna upphöjas till en universell "lag". Det räcker inte att argumenten låter logiska "i sig själva", de måste ha en resonansbotten i den omgivande verkligheten Om man påstår att det är möjligt att driva radikal politik via facket, då måste man kunna visa på det också. Och det är bråttom. En s.k. revolutionär klubbstyrelse kan inte gå och dega i åratal utan att prestera mer än högst blygsamma resultat av sin politik, om den vill kunna räkna med att behålla ett aktivt stöd i basen. Kanske var det en prestation att få igenom det lilla man åstadkom. Än sen då? Massan av arbetare upplever det som om man inte fått nog valuta för allt sitt aktiva stöd. Och det avtar gradvis, förvandlas till ett passivt och ganska oengagerat stöd. Eller slår om i sin motsats.

"Fackvänstern" avkräver arbetarna ett omänskligt tålamod. Hela strategin och taktiken bygger på felaktiga "masspsykologiska" förutsättningar. Massan av arbetare ställer inte i längden upp för en kampinriktning som ger slutresultat ("en demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse") först efter några decennier och dessförinnan bara stolta paroller och - möjligtvis - ett och annat avgnagt köttben, istället för den biffstek som för dem hade motiverat deras höga aktivitetsnivå.

På väg mot det hägrande målet måste de massor man dragit med sig med jämna mellanrum kunna uppleva för dem betydelsefulla delsegrar, större ju mer stöd som avkrävs dem.

På samma rätt som man tidigare förpassat mängder av socialistiska teorier och strategier till sophögen blott och bart på det faktum att de om och om igen misslyckats i praktiken, att de grundligt vederlagts av historien själv, med samma rätt hävdar vi att dagens "fackvänster" inte är i stånd till annat än upprepa sina föregångares nederlag. Lika lite som de kommer de att kunna redovisa tillräckligt påtagliga framgångar under kampens gång utan alltför stora intervaller. Lika lite som de kommer de att kunna bekräfta teorins giltighet framför näsan på arbetarna.

Har egentligen någonting förändrats? Den frågan är inte utan intresse. Ty om "fackvänstern" av idag kan visa på någon skillnad i sin praxis, att ett i grunden nytt element kommit in i deras strategi och taktik, då kan de inte avfärdas blott genom det "historiska argumentet"

KAF gör ett försök. Man trycker hårt på att man har en annorlunda politik än den riktning inom "arbetarrörelsen" (Moskva-bulvanerna) som i över femtio års tid utgjort motorn i snart sagt varje facklig oppositionsrörelse.

Vad menar KAF med "politik"?

Trottarnas definition av detta begrepp vore i .för sig värt ett eget kapitel, men vi avstår för att ge plats åt viktigare resonemang. Något skall emellertid frågan beröras.

I nr 5/74 av Fjärde Internationalen skriver Martin Fahlgren:

"Vi har gång på gång avvisat den infantila debatten inom den svenska vänstern, huruvida man ska 'Göra facket till en kamporganisation' eller 'Ställa facket åt sidan'. Vi har hela tiden haft målsättningen att sätta politiken främst, istället för frågan om formen för kampen - 'inom-facklig' eller 'utom-facklig'. Det är den politiska linjen som är avgörande och det är en politisk linje vi ska ta kamp för - även i fackföreningarna".

Den som åstadkommit ovanstående aktstycke borde inte beskylla andra för infantilitet. Vad han faktiskt påstår är att frågan om kampens former är ett opolitiska spörsmål. Om det inte är en fråga om politik var man kämpar och i vilka former, om det inte finns något som heter identitet i mål och medel - vad är då politik? Hur manifesteras konkret KAF:s annorlunda politik?

I Internationalen nr 29/74 skriver man, i polemik mot FK:

"Om vi utifrån principen 'Lika löneökningar för alla i kronor' reser kravet 'Minst 4 kronors löneökning åt alla', då närmar vi oss politiken".

Detta citat är bara ett av tjogtals, vilka alla mer eller mindre klart uttrycker uppfattningen att "politiken" först och främst manifesteras i krav och paroller.

Nonsens, rätt och slätt. Vad som sänkte Röda Fackoppositionen på 1930-talet och andra liknande oppositionsrörelser, var det bara det att de inte drev de rätta kraven och parollerna?

Nu läser ni vad trottarna skriver som fan läser Bibeln, protesterar någon. KAF:s politik är inte bara dagens krav och paroller. Det är hela den revolutionära strategin; övergångskraven, arbetarkontroll etc.

Förvisso. Men håll i minnet vad vi förut skrev:

"Innan man kommit till den punkt då skillnaderna mellan en "konventionell' fackvänsterism (typ VpK:s) och en trotskistisk verkligen börjar visa sig, måste man först arbeta på ett tämligen likartat sätt (så likartat att man t.o.m. kunde enas i en gemensam Facklig Opposition på Volvo). Ingenting tyder på att KAF skulle få ett bättre före i spåret under detta initialskede än vad SKP-VPK har haft".

Alltså: Vad KAF har för storstilade planer för den framtida kampen kan vi lugnt lägga åt sidan. Vad som idag skulle skilja KAF:s politik från exempelvis VpK:s är något annorlunda dagskrav. Eller vill någon påstå att arbetarmassorna kan mobiliseras idag genom att bli upplysta om vad KAF har för planer för dem imorgon?

En kamrat till undertecknad har påpekat att KAF:arna håller en mycket högre aktivitetsnivå än VpK:arna. Med andra ord, även om innehållet i dagspolitiken inte skiljer sig nämnvärt, så kanske KAF åstadkommer vad VpK misslyckats med genom att ligga i mera... Ta och studera SKP före kriget, ja även några år efter kriget. Var det aktivitetsnivån det var fel på? Naturligtvis inte. Det var typen av aktivitet.

Sammanfattningsvis: "Politiken" är KAF:s halmstrå, som de viftar med så fort någon påtalar likheter med andra riktningar inom "fackvänstern", i nuet och i det förgångna. Men halmstrået är alldeles för klent för att i grunden förändra ett vitten.

ARBETARAVANTGARDET

En annan aspekt på fenomenet med "det språngvisa, sammansatta och ojämna elementet i arbetarklassens medvetande- och aktivitetsutveckling" förtjänar att uppmärksammas. Det är frågan om arbetaravantgardet, hur det uppstår och i vilket förhållande det står till den fackliga kampen.

Ernest Mandel skriver, i sin lilla skrift Om leninismen:

"Om man till alla dessa historiska och strukturella skillnader lägger de olika personliga kunskaperna hos varje enskild lönearbetare - inte bara skillnaderna i intelligens och förmåga att generalisera från omedelbara erfarenheter, utan också skillnader i uthållighet, karaktärsstyrka, kampförmåga och självtillit - då förstår man att uppdelningen av arbetarklassen i olika skikt, beroende på graden av klassmedvetenhet, är ett oundvikligt fenomen i arbetarklassens historia".

Alltså: Klassens skiktning är oundviklig, ett objektivt fenomen. Vi citerar vidare:

"Avancerade arbetare drivs emellertid till kontinuerlig organisering och växande klassmedvetenhet mindre genom teori, vetenskap eller en intellektuell uppfattning om den samhälleliga helheten, än genom praktisk kunskap tillägnad i kamp".

Alltså: Arbetaravantgardet kommer fram till sina ståndpunkter inte främst genom teorier och analyser utan genom direkta kamperfarenheter.

Vi är fullständigt eniga med Mandel på dessa punkter. Vi vill att läsaren skall hålla i minnet när vi går vidare i resonemanget.

I KAF:s fackliga resolution skriver man om anti-fackliga tendenser bland arbetarna. En "borgerlig", typ Expressens pampjakt, och en som man betecknar som "militant syndikalistisk". Den senare ägnar man en del utrymme. Vi förmodar, med kännedom om det sedvanliga leninistiska språkbruket, att det inte är en "verklig" syndikalism som åsyftas (SAC har inte noterat någon ökning av medlemstalet de senaste åren), utan snarare en typiskt proletär tendens som är avog eller åtminstone likgiltig inför "den andra" vänstern, den som har sitt ursprung i intellektuella kretsar. Organisationen Arbetarsolidaritet (eller delar av densamma), med Harry Isaksson och Elof Luspa som mest kända namn, är väl det närmaste exemplet på svensk botten. Men vi känner även till några andra smärre grupperingar.

Elof Luspa:

"Facket inte är någon organisation för arbetarnas kamp. När fackföreningarna bildades så kom de till för att fånga upp arbetarnas aktivitet, som satte igång i slutet av förra seklet. I och med att reformisterna får full kontroll så fungerar fackföreningarna som en buffert mellan arbetsköparna och arbetarna. Och nu har de mest som uppgift att hindra arbetarnas kamp. Parollen 'Gör facket till en kamporganisation' förstår jag överhuvudtaget inte. Hur skall det gå att göra facket till en kamporganisation? Hur skulle man kunna göra en kamporganisation av något som aldrig varit en kamporganisation och som nu är så genomruttet? På sitt sätt måste vi börja om på ny kula. Arbetarna måste organiseras på nytt, nerifrån."

Vi läser vidare i KAF:s fackliga resolution att se hur de tänker sig komma tillrätta denna "skadliga" tendens. De skriver:

"Det är en gruppering som revolutionära marxister måste vinna politiskt för ett konsekvent fackligt oppositionsarbete. Många inom arbetarklassens ledarkader kommer att återfinnas inom detta skikt. Men dessa arbetare kan inte vinnas genom att kommunisterna faller på knä för deras svagheter, utan enbart genom propaganda och diskussion och framförallt exemplarisk praktik för en klasskampslinje i fackföreningarna - det enda som kan rädda dem ifrån syndikalismens ökenvandring i avskildhet in klassen".

De "militanta syndikalisterna" är således en viktig grupp. En del av arbetaravantgardet för KAF, för oss den viktigaste delen.

Hur kommer det sig att de intagit sina anti-fackliga ståndpunkter? (Är de f.ö. anti-fackliga? Är det inte snarare KAF:s vårdslösa etikettklistrande, som dömer ut varje ståndpunkt som avvisar fackligt illusionsmakeri som anti-facklig, som är ute och spökar igen?) Genom att läsa vad KFml(r) och Förbundet Arbetarmakt skrivit om facket? Knappast. Snarare genom "praktisk kunskap tillägnad i kamp", för att på nytt citera Mandel. Deras anti- eller utom-fackliga attityd är följden av erfarenheter, inte från det drömda, idealiska fack som KAF vill få dem att kämpa för, utan av det verkliga, faktiskt existerande facket. Vi skall minnas att arbetarmilitanter av denna typ ofta kommit att grundligt omvärdera hela sin syn på facket och för det mesta också på de existerande "arbetarpartierna" genom upplevelser i samband med kamp. Denna omvärdering har de upplevt mycket starkt, ibland smärtsamt. När så några kommer och försöker vinna dem för ett arbete inom facket i syfte att "förbättra" det (göra det till en "kamporganisation" eller göra det "kämpande och demokratiskt") - som man själva kanske har decenniers nedslående erfarenhet av - då fordras det verkligen starka medel. Det räcker definitivt inte med "propaganda och diskussion", det kan vi avfärda direkt. Lösenordet heter "exemplarisk facklig praktik".

För dem är inte "exemplarisk facklig praktik" att några "fackvänsterister" lyckas erövra ett antal fackliga förtroendeposter, eller att en vänsteroppositionell lista i fackvalet samlar 20-30 % av rösterna. De vill se resultat, handfasta och påtagliga resultat som man inte kan springa ifrån.

Vi har redan uttryckt vår övertygelse att "fackvänstern" inte kommer att klara den skivan. Den kommer inte att klara "språnget från moment ett till moment två", därför att sossebyråkratin, AD och arbetsköparna har så fruktansvärt starka maktmedel i sin hand. "Vänstern blir stoppad redan i farstun". För den som till äventyrs glömt vad vi skrev, gå tillbaka i texten och studera en gång till. Det är ett ganska viktigt stycke.

Beträffande de "militanta syndikalisterna" är kraven ännu högre än bland arbetare i gemen på "biffstekar" istället för "avgnagda köttben". De har inte ens ett svagt förtroende för facket kvar. De är alltså svårare att vinna för en "klasskampslinje i fackföreningarna" än massan av arbetare. Samtidigt "kommer många inom arbetarklassens ledarkader att återfinnas inom detta skikt", enligt KAF.

Den troliga utvecklingen är att det vid varje eller vartannat viktigare kamptillfälle urkristalliseras grupper av arbetare, som radikaliserats i kampen och genomskådat fackets ruttenhet, men som inte låter sig entusiasmeras av en facklig politik i ny skepnad. Istället kommer de att upprätta kontakter (mer eller mindre fasta) med de arbetare som redan på ett tidigare stadium blivit "militanta syndikalister" som en följd av liknande upplevelser. De som sålunda medvetandegörs är inte nödvändigt vis många, men i allmänhet sådana som har en viktig "opinionsbildande" funktion bland sina arbetskamrater. Följden av denna process blir att proletariserade akademiker inom ramen för diverse fackliga vänsterfronter manipulerar en alltmer osjälvständig massa av arbetare, alltmedan det verkliga arbetaravantgardet går sin egen väg ("syndikalismens ökenvandring i avskildhet från klassen").

Detta är en annan konsekvens av KAF:s oförståelse för arbetarkampens "rörelselagar".

Urkristalliseringen av radikaliserade arbetare som intar anti- eller utom-fackliga ståndpunkter är för oss en objektiv process, likaväl som det är en objektiv process att några lämnar den traditionella facklegalismen för att ansluta sig till "fackvänsteristiska" grupper som KAF.

Men i takt med att manöverutrymmet stadigt inskränks inom facket, kommer de "militanta syndikalisterna" alltmer att överväga, därför att de OMEDELBARA ERFARENHETERNA främst bekräftar en generell utom-facklig attityd.

Det är en i och för sig ointressant diskussion vilken av dessa grupper som är den mest medvetna, det intressanta är konstaterandet att arbetare som KAF själva betecknar som viktiga, en del av den framtida ledarkadern, inte vill spela med i deras spel. Detta måste rimligtvis äventyra genomförandet av den anvisade strategin.

Förbundet Arbetarmakts attityd till denna grupp betingas av objektiva realiteter. Vi tror att det är först under arbetarkampens högre faser som en verklig sammansmältning av det intellektuella och det proletära avantgardet kan äga rum (bortsett från "värvningar" av en och annan). Vi uppfattar det som både oundvikligt och nödvändigt att arbetaravantgardet ännu för en tid går sin egen väg.

I Om leninismen skriver Mandel:

"Ett avantgardeparti och en viss åtskillnad mellan partiet och massan är nödvändiga, just på grund av de breda arbetarmassornas oundvikligen otillräckliga nivå".

Må såvara. Men ur vårt perspektiv, enligt vilket arbetaravantgardet kommer att utgöra huvudkraften i den framtida revolutionära organisationen, är inte det intellektuella avantgardets "åtskillnad" eller partiella avskildhet det verkligt väsentliga, utan arbetaravantgardets. Dess avskildhet måste gälla både organiseringen och idéutvecklingen (även om den naturligtvis varken kan eller bör vara fullständig). Den måste gälla både förhållandet till den intellektuella vänstern och till de ännu omedvetna arbetarmassorna (i så måtto att man inte följer varje tillfällig strömning i klassen). Det proletära avantgardet måste ges möjlighet att utvecklas på egna villkor, enligt sin egen dynamik. Om det endast tilldelas uppgiften att vara transmissionsremmar åt det intellektuella avantgardet, att vidarebefordra dess politiska analyser, paroller etc. till massan av arbetare, kommer dess vunna erfarenheter och teoretiska slutledningar aldrig att på ett systematiskt och sammanfattande sätt tillföras och berika det intellektuella avantgardet. Syntesen mellan det intellektuella och det proletära avantgardet blir ogenomförbar, därför att det ena förmenat det andra rätten till den utveckling under avskildhet som det tilldelar sig självt. Samtidigt är det blott ur denna syntes (just syntes, inte en enkel sammanslagning) som den revolutionära organisationen, den ledande kraften i den proletära revolutionen, kan komma att uppstå.

SLUTKOMMENTAR

Detta var alltså första delen av artikeln KAF, facket och den självständiga organiseringen. Nästa del kommer att ta upp frågan om fackets integration i staten, vår syn på innebörden i begreppet "självständig organisering" och KAF:s, samt avslutningsvis, på ett mera konkret plan, hur vi anser att en revolutionär arbetsplatspolitik bör se ut idag. Denna del av artikeln kommer förmodligen att publiceras i .Arbetarmakt nr 1/77.

Silvia

NOTER

1. Hela stycket om "Mandels krumsprång" härstammar från en internbulletin om leninismen, utgiven av en grupp inom Socialistiska Studiegrupperna i Stockholm (utbrytare ur KFml(r):s ungdomsförbund SKU(ml)). Då vi företagit vissa ändringar i kommentarerna till Mandel-citaten ansåg vi det inkorrekt att sätta ut citationstecken runt alltsammans.

2. Lätt förkortad version av "sympatisörstruktur". Uttrycket tros härstamma från FK:s interna fikonspråk.

3. "Med den skärpta klasskampen kommer de spontana strejkernas antal att öka, samtidigt kommer ett visst uppsving att ske inom den korporativa fackföreningen. I den meningen att allt fler kommer att söka sig till fackets möten. Framförallt är det då folk som är påverkade av något av de socialdemokratiska partierna (SAP, VpK). Och i andra hand sådana vilka i det spontana uppsvinget får sin första knuff mot klasskampen och tror att den fackliga politiken inom ramarna för den korporativa rörelsen kan uträtta något" (Frank Baude, Fackföreningarna och korporativismen, sid. 28).

4. Jämför skildringen i Internationalen nr 17/74 med de som återfinns i Arbetarmakt nr 6-7 1972 och i Röda Arbetet nr 1/73.

5. "Omfattande lagstiftning föregås i regel av utredning. I det här fallet kallades utredningen 'Arbetsrättskommittén' eller '§ 32-utredningen'. Utredningen avger ett eller flera förslag, som kallas betänkande. Betänkanden redovisas i Statens offentliga utredningar (SOU). Arbetsrättskommitténs betänkande hette 'Demokrati på arbetsplatsen'.

Regeringen utgår ifrån betänkandet och arbetar ett lagförslag. Förslaget granskas först av lagrådet och därefter överlämnas regeringens förslag, propositionen, till riksdagen.

I Riksdagen behandlas propositionen i ett utskott, som redovisar sitt arbete i ett utskottsbetänkande. Inrikesutskottet behandlade förslaget om medbestämmandelag.

Vid riksdagsbehandlingen förs särskilda riksdagsprotokoll. Riksdagens beslut redovisas i en särskild riksdagsskrivelse. Regeringen utfärdar sedan själva lagtexten i Svensk Författningssamling (SFS).

Allt detta kallas förarbeten eller lagmotiv). När arbetsdomstolen ska tolka medbestämmandelagen tittar man alltså på förarbetena, motiven till lagen". Ordfront, Medbestämmandelagen - en antistrejklag! sid. 63.

6. Efter att ha läst Dick Åhmans pamflett med detta namn (För demokratiska och kämpande fackföreningar) är vi benägna att rekommendera KAF att adressera alstret till Jultomten, Nordpolen. Den kräver sin plats i högen bland de andra önskelistorna. Pamflettens innehåll cirklar i stort sett bara kring två ting: En beskrivning av hur den svenska fackföreningsrörelsen ser ut idag, och en redogörelse för hur Dick Åhman och hans kompisar önskar att den skulle se ut. Under vilka betingelser, i vilken social situation kan fackföreningarna tänkas anta detta nya utseende? Hur har fackföreningsrörelsen blivit som den är? Svaret på den senare frågan höjer sig inte över KFml(r):s analytiska nivå: "Det har urkristalliserats ett skikt (Varför? Vår anm.) som har andra intressen än arbetarklassens bästa". När man skall beskriva hur allt skall ställas till rätta igen är framställningen lika torftig. I en artikelserie i Internationalen ("Vänstern och avtalsrörelsen") kritiserades SKP för dess "avsaknad av revolutionär strategi": "'Folkets organisationer' - fackföreningarna, hyresgäströrelsen, tjänstemannaorganisationerna - blir mer och mer kämpande. Vattnet stiger och stiger och till slut blir det översvämning. Mellan nuet och framtiden finns bara en jämn process. Alla strategiska begrepp lyser med sin frånvaro".

Detta är en synnerligen träffsäker karaktäristik på det strategiska perspektiv man finner i För demokratiska och kämpande fackföreningar.