Debatt

Frågan om ”självstyrande grupper”

I nummer 1/74 publicerade vi en artikel om strategin och taktiken för den revolutionära rörelsen. Åtminstone ett utkast till en sådan. En kamrat såg sig föranlåten att kritisera artikelns skrivning om de s.k. ”självstyrande grupperna”, och hans inlägg publicerar vi nedan.

Vi har också låtit författaren till den ursprungliga artikeln lämna sina synpunkter på kritiken av skrivningen om de ”självstyrande grupperna”.

***

I en artikel i RÅDSMAKT nr 1/1974 – ”Strategi & taktik – ett klargörande av begrepp samt dess användning i det revolutionära arbetsplatsarbetet” – uppmärksammas bl.a. s.k. ”självstyrande grupper”.

Då jag själv arbetar i en sådan, och definitivt inte sympatiserar med artikelförfattarens/artikelförfattarnas åsikter om dem, skriver jag detta inlägg i debatten. En debatt som jag f.ö. hoppas intensifieras pga. det svala intresse som ”vänstern” hittills och i allmänhet tillmätt sådana här frågor.

Artikeln hävdar bl.a. att kravet på, eller genomförandet av, en eller flera s.k. ”självstyrande grupper” ”i sig (om än på längre sikt) kan ha en medvetandehöjande effekt, eftersom arbetsformen ifråga leder till en stigande känsla av att man kan klara av skiten själva. Den medvetenheten ligger mycket närmare en socialistisk medvetenhet än den fullständiga apati och resignation som man kan hitta hos gubbar på Volvo som jobbat sex-sju år vid löpande band.” Detta vill jag verkligen ifrågasätta!

För det första: vad är en självstyrande grupp för något?

Ja, så som jag upplevt den fungerar den på följande sätt: Ett varierande antal lönearbetare (oftast 3-10) slås ihop till en ”grupp”, – får ett visst begränsat utrymme eller arbetsområde för sitt arbete, – får i uppgift att tillsammans tillverka en hel- (eller del-) produkt, – får hämta ut ett antal erforderliga verktyg, – får sig tilldelat någon form av ett gruppackord och – till sist, det som är mest omdebatterat – får inom de direktiv som dras upp av bolaget söka lägga upp arbetet efter eget huvud.

Vi noterar av detta två egenskaper som är specifika för just den självstyrande gruppen: gruppackordet kompletterat med det asflotta erbjudandet att själva – så effektivt och samarbetsvilligt son möjligt – planera sitt eget arbete (dvs. sin egen utsugning!).

För det andra: hur fungerar då en självstyrande grupp i praktiken?

Ja, mina upplevelser är till en övervägande majoritet negativa. Den självstyrande grupp jag arbetar i har för det första återskapat alla de hierarkiska relationer som samhället i sin helhet håller sig med, och det tror jag är oundvikligt. ”Min” grupp består av sex gubbar, av vilka en har speciellt goda relationer till arbetsområdets förman. Tillsammans med honom fattar han alla beslut angående gruppackordet och dess fördelning inom gruppen. Till sin hjälp brukar han också ha en annan streber, som lydigt rapporterar alla ”slöhetstendenser” osv. Vi övriga fyra står i det närmaste försvarslösa mot denna trojka, och är det så att vi opponerar oss, ser genast ”gruppledaren” till att man nästa löning får ett ännu mindre antal kronor att leva på.

Till detta kan också tilläggas att den självstyrande gruppen äger alldeles speciella egenskaper att trissa upp arbetstakten, och mellan jobbarna skapa vad man skulle kunna kalla kapitalistiska attityder, typ övervakning. Arbetstempot kan ibland vara rent fördjävligt upptrissat och skulle det vara så att man är sjuk en dag, eller frånvarande – om så bara för en minut – för att ta en röka, kan man lugnt räkna med att man, när man återvänder, får en ordentlig utskällning. Av sina egna arbetskamrater! Det är så kapitalisterna vill se arbetarklassen; en splittrad klass där arbetare ställs mot arbetare!

Nej, den skrivning om de självstyrande grupperna som gjordes i artikeln kan jag verkligen inte instämma i. Har man, som jag, sett jobbarkompisar, som tidigare jobbat i en självstyrande grupp, men idag går omkring inte lite psykiskt skadade och plockar skrot till rena skitlönen, ja då tycker jag nog inte att den självstyrande gruppen är något att förespråka.

Som jag ser det vore det rena katastrofen om denna arbetsform fick fortsatt utbredning. Den splittrar arbetarklassen. Inte enar, som några tycks tro. Även om jag delvis kan förstå teorin bakom försvaret för den självstyrande gruppen. Men nu är det ju som bekant så att vi lever i kapitalets oinskränkta diktatur, där allt, oberoende av vad, som accepteras av kapitalisterna, objektivt tjänar denna diktaturs intressen. Och Fläktfabrikens (där jag själv jobbar) och Volvos vurmande för den självstyrande gruppen tycker jag talar sitt tydliga språk.

Sympatisör

Svar

Jag håller med signatur ”sympatistör” att skrivningen var överdrivet positiv. Kanske (troligtvis) beroende på att jag själv inte har några personliga erfarenheter av dylika grupper. Men jag har erfarenhet av en avdelning på en industri som fungerade som jag inbillade mej att ”självstyrande grupper” fungerar.

Självstyrande grupper utmärktes av en relativ stor frihet i arbetet, inbillade jag mig. Det har den här avdelningen. Självstyrande grupper utmärktes av att arbetarna själva planerade arbetet, inbillade jag mig. Det gör man på den här avdelningen. Arbetarna i självstyrande grupper hade en relativt stark självkänsla och yrkesstolthet, inbillade jag mig. Det hade arbetarna på den här avdelningen. Och så vidare, och så vidare...

Sammanfattningsvis: Denna avdelning fungerar i allt som en ”självstyrande grupp” fungerar på pappret.

Om alla självstyrande grupper fungerar som i signaturs ”sympatisörs” fall är det dags att börja betrakta dem som en företeelse som kraftigt måste bekämpas.

Men kvarstår gör dock andemeningen i stycket: att arbetsformer som ger en relativt stor frihet i arbetet, överlåter en stor del av planeringen av arbetet på arbetarna själva, som befordrar arbetarnas självkänsla, etc., etc., förutom att de lindrar helvetet för åtminstone vissa arbetare, också, om än på lite längre sikt, underlättar uppkomsten av ett socialistiskt medvetande i det läge arbetsköparen börjar försöka inskränka denna relativa självständighet.

IS