FRÅN SPARTAKISM TILL NATIONALBOLJEVISM
Originalutgåva: Spartakism to national bolshevism, Solidarity,
England 1970
Första svenska utgåva: ”Revolutionära Rådssocialister”, Jönköping,
september 1972, 500 ex
FÖRORD
Med den nu publicerade pamfletten - Från Spartakism till Nationalboljevism
- inleder Revolutionära Rådssocialister en som vi är övertygade
om unik och en som vi hoppas på uppskattad och spridd revolutionär
pamflettserie.
Vad gäller innehållet i Från Spartakism till Nationalbolsjevism
inställer sig omedelbart en rad viktiga frågor. Vem och vilka förrådde
den tyska revolutionen? En revolutions seger som med en till visshet
gränsande sannolikhet skulle framkallat världsrevolutionen. Och
- hur var då detta möjligt?
Vi hyser inga förhoppningar om att blott med denna pamflett kunna
lämna fullständiga och uttömmande svar på frågor som dessa. För
oss är Från Spartakism till Nationalboljevism bara början till en
inledning av pamfletter o. dyl. som syftar till fördjupade kunskaper
och - inte minst - historiska lärdomar om den västeuropeiska arbetarklassens
revolutionära kamp.
Skriften - som manar läsaren till eftertanke och fördjupade studier
på egen hand - ger emellertid "vissa" antydningar om vad svaret
kommer att bli...
Vad gäller Revolutionära Rådssocialisters utgivning på det hela
taget, måste vi förklara ett par viktiga saker. Revolutionära Rådssocialisters
pamflettserie uttrycker inte alltid och ibland med undantag våra
egna politiska ställningstaganden. Vi ser oss istället i första
hand bedriva ett historie- och lärdomsforskande arbete kring centrala
frågor för arbetarklassens kamp för socialismen. Därav den ofta
skiftande karaktären i våra kommande pamfletter.
Ett står emellertid klart: vår utgivning kommer med alla medel
bekämpas och - som vi vet av erfarenheter - förtalas av såväl borgare,
vilkas förtalningskampanjer och trakasserier av arbetarklassen är
välkända, som stalinister, för vilka arbetarklassens historia måste
ställa alla "absoluta sanningar" på huvudet. Såtillvida ligger nämligen
stalinisterna bara en armslängd efter borgarna.
Mot denna bakgrund och de ekonomiska betingelser vi idag arbetar
under uppmanar vi DIG KAMRAT att stödja vår verksamhet. KÖP - SÄLJ
och SPRID våra pamfletter!
URSPRUNG
De kommunistiska partierna i Västeuropa, som bildades efter 1:a
världskriget, är av varierande ursprung. I många fall hade de grupper,
som kommit samman för att bilda de nya partierna, h3ergerande samhällsanalyser.
Det skulle till en lång, inre kamp innan ideologisk enhetlighet
uppnåtts, innan den "demokratiska" centralismens princip drivits
igenom och innan det ryska partiet fått en klart dominerande position.
I Tyskland var situationen densamma. Det Tyska Kommunistpartiet
(Kommunistische Partei Deutschlands, KPD) bildades av enskilda som
hade varit medlemmar av eller funktionärer inom det gamla socialdemokratiska
partiet (SPD), och som hade brutit med SPD på grund av dess stöd
år den tyska imperialismen under kriget. (1) Visserligen anslöt
sig många nya element till spartakisterna (unga arbetare, soldater,
deklasserade) sedan revolutionen brutit ut, men under den aktuella
perioden utgjordes nästan hela ledningen och majoriteten av f.d.
socialdemokrater.
Spartakusgruppen - ursprungligen Internationella Gruppen - var
de mest beslutsamma av alla antikrigsaktivister. "Spartakusbreven",
liksom illegala flygblad och demonstrationer, bidrog till att hålla
den internationalistiska andan vid liv. Många spartakister fängslades,
däribland Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Från att ursprungligen
ha arbetat med att sprida propaganda inom SPD, anslöt de sig 1917
till Oberoende Socialdemokraterna (en utbrytning ur SPD, innehållande
allt från pacifister till revolutionära socialister). Spartakisterna
behöll sin självständiga ställning inom Oberoende Socialdemokraterna
(USPD), men bildade ingen särskild organisation under kriget. Härvidlag
följde Rosa Luxemburgs ståndpunkt: "Att valla in arbetarna i skilda
partifållor bygger på en sekteristisk uppfattning om partiet". De
hoppades dessutom kunna utnyttja USPD som rekryteringsbas.
Att denna politik hade varit ett misstag utvisade det ganska
obetydliga antalet spartakister vid revolutionens utbrott, liksom
oförmågan även hos ganska avancerade arbetare att göra en riktig
distinktion mellan spartakisterna och USDP. Det var dock spartakisterna
man betraktade som embryot till en revolutionär rörelse, och de
utgjorde också huvudstyrkan när KPD bildades.
RÅDEN
Revolutionen hade svept över huvuddelen av Tyskland när resningen
i Berlin slutligen utbröt den 9 november 1918. Revolten mötte föga
motstånd, och inom några få dagar täckte ett nätverk av råd (arbetar-,
soldat-, matros- och bonderåd) det tyska riket. Dessa råd (vars
föregångare var fabrikskommittéerna under 1917 och 1918 års strejkrörelser)
övertog i stor utsträckning den gamla statapparatens funktioner.
I några få områden var de genuina organ för arbetarmakt, såsom i
Hamburg, Bremen och Braunschweig. Driftsråd på fabrikerna federerades
till centralråd som täckte hela städer. Röda Miliser bildades, borgarpressen
stoppades, reaktionärer i officiell ställning berövades sina positioner.
I Wilhelmshaven sökte matrosrådet få kontakt med de ryska matroserna
i Kronstadt, och i Berlin uppmanade Exekutivrådet av Berlins Arbetar-
och Soldatråd den internationella arbetarklassen att intensifiera
kampen med sikte på omedelbar världsrevolution. Detta Exekutivråd
återkallade den order som SPD:s ledare Ebert utfärdat, nämligen
att återge officerskastet högsta befälet och därmed den politiska
makten. Den 23 november tillkännagav Exekutivrådet: "Den politiska
makten ligger nu i händerna på den tyska Socialistiska Republikens
Arbetar- och Soldatråd".
I många områden var emellertid råden ingenting annat än tomma
skal. När det stod klart att ingenting kunde stoppa revolutionen
ställde sig många av socialdemokraterna bakom den. De formerade
beredvilligt "råd" på många orter tillsammans med folk ur USPD:s
högerflygel. Medlemmarna bestod mestadels av funktionärer inom SPD
och fackföreningarna. T.o.m. icke- socialistiska partier deltog
i rörelsen. Inom armén hände det att officerare bildade råd (2)
och de få bonderåd som bildades var till övervägande delen icke-revolutionära.
Härigenom var majoriteten av de "råd" som bildades inga genuina
sådana, sammansatta av valda och återkallbara delegater för arbetarklassen,
utan i huvudsak verktyg för SPD, som betraktade dem som ordningens
upprätthållare tills statsapparaten reparerats och en Nationalförsamling
kommit till stånd.
RÅDSKONGRESS
Berlins Exekutivråd sammankallade till en alltysk rådskongress,
som öppnades i Berlin den 16 december 1918. Delegaterna till denna
kongress var inte valda, utan utsedda av de lokala råden, så att
av 490 delegater var 288 socialdemokrater, 88 från USDP och endast
10 spartakister. Soldaterna, med sina 20 procent av deltagarna,
var klart överrepresenterade. Vidare var 250 personer "professionella"
politiker eller funktionärer, jämfört med bara 179 arbetare.
Mühler, å Exekutivrådets (3) vägnar, öppnade förhandlingarna
med den profetiska varningen: "Om råden faller, kommer ingenting
att återstå av revolutionen". Hans tal stördes av demonstrerande
berlinarbetare, som krävde all makt åt arbetarråden och upplösandet
av SPD-kabinettet. Denna massans manifestation hade emellertid ingen
effekt, lika lite som Daumigs (vänster-USDP) eller Laufenbergs (Förenade
Revolutionärer) deklamationer. Den senare yttrade: "Den högsta myndigheten
har kommit att tillfalla råden. Som representanter för Tysklands
arbetar- och soldatråd, griper denna kongress den politiska makten".
Men kongressen avslog med 344 röster mot 98 en motion till förmån
för rådssystemet, och krävde istället att allmänna val skulle hållas
för upprättandet av en Nationalförsamling.
Daumig yttrade: "Revolutionen har hängt sig själv".
SPARTAKISTERNA OCH RÅDEN
Spartakisterna hade deltagit efter bästa förmåga i rådsrörelsen,
liksom andra ultravänstergrupper. De var bland de första att inse
möjligheterna hos dessa nya former för proletär organisering, och
hade via flygblad uppmanat till deras bildande redan före revolutionens
utbrott. Så tidigt som den 10 november krävde Rosa Luxemburg i spartakisttidningen
"Rote Fahne": "Riksdagens upplösning och Berlins Arbetar- och Soldatråds
övertagande av makten fram till dess att en representation för hela
riket kan etableras".
Det vore emellertid ett misstag att tro att Luxemburgs hållning
till råden var alltigenom konsekvent. I mitten av november yttrade
hon: "Spartakusförbundet kommer aldrig att gripa makten utom i överensstämmelse
med den klart uttryckta viljan hos majoriteten av de proletära massorna".
Detta och andra yttranden pekar mot att det fanns plats i hennes
schema även för en spartakistisk regering som existerade parallellt
med råden.
Spartakisterna var inte blinda för SPD:s farlig dominerande ställning
i råden, utan krävde vid upprepade tillfällen under revolutionens
två första veckor att nya val skulle hållas, för att få råden mera
i linge med den snabba händelseutvecklingen.
Spartakisterna var, av förklariga skäl, ytterst missbelåtna med
rådskongressens utgång och påskyndade sina ansträngningar att få
till stånd ett oberoende tyskt kommunistparti. Liebknecht gav i
sin pamflett "Krisen i USPD" uttryck för en mognad insikt i nödvändigheten
av en brytning med de Oberoende.
Angående rådskongressen skrev han: "Rådskongressens reaktionära
beslut uppnåddes i samverkan med USPD-kabinettets medlemmar. Majoriteten
av USPD-ledarna propagerade för en Nationalförsamling och mot rådssystemet".
Röster för bildandet av ett kommunistiskt parti hördes också
från IKD (Internationella Kommunister) i Bremen. Denna gruppering
var ännu en utbrytning ur SPD, mycket mindre än spartakisterna och
definitivt mer sympatiskt inställda till bolsjevikerna. IKD influerades
av Karl Radek, som hade anlänt till Tyskland med Lenins välsignelse
för att stödja uppbygget av ett kommunistiskt parti. I sin tidning
"Arbeiterpolitik" hade de krävt (ända från maj 1917) att en separat
organisation skulle bildas, och deras ultimatum till spartakisterna
att partiet skulle upprättas "med eller utan dem" överkom slutligen
Liebknechts och Luxemburgs tvivel. Men många ledande spartakister
var fortfarande inte säkra på att det var rätt ögonblick, utan ansåg
att arbetet inom USPD borde ha fortsatt ännu en tid, och denna falang
inkluderade Levi. Den slutliga brytningen skedde när USPD-ledarna
vägrade hörsamma spartakisternas krav på en rikskongress.
KPD BILDAS
Under Tyska Kommunistpartiets konstituerande kongress (30/12
1918 - 1/1 1919) fick spartakisternas gamla garde ledande poster.
De gavs ingen beslutsfattande makt, men hamnade på ganska viktiga
positioner som sambandsmän och propagandaansvariga. En delegat,
Eberlein, yttrade: "Det är inte tillåtligt att delegera uppifrån...enskilda
organisationer måste ha fullständig autonomi".
Under debatten om Nationalförsamlingen följde majoriteten en
motion från Rühle angående valdeltagande. Rühles åsikt var att "(deltagande)
kommer att bidra till att föra in kampen från gatorna till parlamentet..."
Med 62 röster mot 23 beslutade sig kongressen för valbojkott, (4)
och samma attityd avspeglade sig i diskussionen om fackföreningarna.
Lange förordade ett uttåg ur fackföreningarna, vilka betraktades
som imperialisternas hantlangare sedan de helhjärtat stött kriget.
Han tillade att i den nya situationen "är fabriksråden de nödvändiga
organisationerna för att införa socialismen, och dessa måste överta
ledningen av fabrikerna".
Rosa Luxemburgs attityd under denna kongress kan bara förklaras
som ett resultat av den missräkning rådskongressens utgång innebar
för henne. I ett tal den 30 december konstaterade hon. "Råden är
fortfarande långt ifrån klara över varför de existerar", men av
detta drog hon slutsatsen att valdeltagande var nödvändigt.
Partiets ledare betraktade resultatet av den konstituerande kongressen
som en smärre katastrof. (5) Man hade inga KPD-medlemmar i det första
republikanska parlamentet och på grund av den attityd som intagits
gentemot fackföreningarna, vägrade die Obleute (en organisation
av valda förtroendemän för arbetarna i Berlin, med anknytning till
USPD) att ansluta sig till det nya partiet. En del gamla spartakister
Ville ge upp försöket och begrava KPD, och Luxemburg skrev att valdeltagande
borde ha varit ett villkor för medlemskap. Men fram till Rosa Luxemburgs
och Karl Liebknechts död gjordes föga eller ingenting.
JANUARIHÄNDELSERNA
Mindre än en vecka efter partiets bildande kastades det in i
de historiska händelser som senare kommit att kallas för "Spartakusupproret".
Berlin var huvudfästet för vänsterkrafterna i Tyskland; på verkstadsgolven
fanns die Obleute och vänsterflygeln inom USPD hade ett kraftigt
inflytande.
I slutet av december blev kontrarevolutionen en fullt tänkbar
möjlighet. SPD-regeringen hade satt in trupper mot revolutionära
matroser och tagit de första stegen mot organiseringen av die Freikorps,
en militär formation av f.d. officerare, studenter och bönder. Flygblad
och broschyrer uppmanade frontsoldater att "slå ihjäl Liebknecht",
och ett pris sattes på hans huvud.
I denna atmosfär skedde den incident som skulle komma att utlösa
revolten. Efter bråket med matroserna hade USPD lämnat regeringen,
som då tog tillfället i akt att bli av med polischefen Eichhorn.
Denne hade organiserat de s.k. Säkerhetsstyrkorna; 1500 beväpnade
arbetare med allmänna vänstersympatier. Säkerhetsstyrkorna hade
stött matroserna och avväpnat kontrarevolutionära studentmiliser.
Eichhorn vägrade att låta sin avskedas, förutom av Berlins Exekutivråd.,
som hade tillsatt honom. KPD, die Obleute och USPD skyndade till
Eichhorns försvar och publicerade en gemensam deklaration den 5
januari: "Ebert-Scheidemannregeringen har ökat sin kontrarevolutionära
aktivitet... de söker etablera ett despotiskt välde över Berlin,
fientligt mot arbetarna".
Denna dag deltog 700.000 arbetare, många av dem beväpnade, i
den största manifestationen som någonsin skådats i huvudstaden.
Ledarna sveptes med i den allmänna entusiasmen, höll ett möte och
beslutade sig för att kasta regeringen ur sadeln. Huvuddelen av
de närvarande på mötet var Obleute eller folk från USPD:s vänsterflygel,
endast Liebknecht och Pieck deltog från KPD, och ingen av dem hade
något som helst mandat från partiet. Den 6 januari förklarades regeringen
avsatt i namnet av en Förenad Revolutinär Kommitté, sammansatt av
en medlem var från die Obleute, USPD och KPD. Meddelandet löd:
”KAMRATER! ARBETARE! Ebert-Scheidemannregeringen har gjort sig
själv omöjlig. Den förklaras avsatt av undertecknade revolutionära
kommitté.
Lebedeur, Liebknecht, Svholze”
Denna dag fylldes på nytt Berlins centrum av beväpnade arbetare,
alltmedan kommittén debatterade. Regeringen förberedde sig på att
fly staden, då den saknade trupper till sitt förfogande. Förutom
de beväpnade arbetarna kunde Säkerhetsstyrkorna och de 3.000 beväpnade
matroserna (die Vollsmarine h3ision) mobiliseras för revolutionen,
men föga gjordes för att dra med dessa grupper, och endast enstaka
förband deltog i striderna. Den revolutionära kommittén ägnade sig
helt och hållet åt sina interna diskussioner, alltmedan SPD-regeringen
å sin sida arbetade febrilt med att organisera kontrarevolutionen.
De begränsade revolutionära aktioner som kom till stånd utfördes
på initiativ av beväpnade arbetare, som t.ex. ockupationen av järnvägsstationerna
(för att förhindra att trupper tog sig in i staden den vägen) och
av SPD:s tryckerier. Luxemburg, som från början motsatte sig resningen,
var nu motståndare till varje kompromissförsök, medan Liebknecht
och den revolutionära kommittén försökte förhandla. Hon kritiserade
kommittén i skarpa ordalag: "Massorna har hörsammat de revolutionära
appellerna med våldsam energi... de väntar på vidare instruktioner.
Vad har ledarna gjort? Ingenting. Det är ingen tid att förlora...
avväpna kontrarevolutionen, ockupera alla strategiska positioner"
(Rothe Fahne 7 januari).
Föregående dag hade massorna väntat i kylan och duggregnandet
medan ledarna diskuterade. Nu i avsaknad av varje som helst plan
för vidare offensiv, skingrades de och begav sig hemåt, desillusionerade
och förbannade. Mycket få av dem deltog i slutstriderna.
Regeringen drog fördel av demoraliseringen. Freikorps-enheter
arbetade sig inåt via förorterna och krossade systematiskt allt
motstånd i deras väg. De understöddes av "Socialdemokratiska Hjälptrupperna"
sammansatta av partitrogna SPD:are. Hundratals människor dödades
innan "ordningen" återupprättades, däribland både Karl Liebknecht
och Rosa Luxemburg.
Denna kamp hade mer eller mindre tvingats på revolutionärerna,
och att slå till reträtt var lika med självmord; men det imbecilla
sätt på vilket kampen fördes kom att stärka, snarare än försvaga,
reaktionen. Beslutsamma aktioner kunde ha lett till upprättandet
av en Berlin-sovjet. Resningar inträffade vi denna tid på andra
platser, som i Bremen och i Rhenlandet. En Berlin- sovjet kunde
ha blivit den klippa mot vilken reaktionen slog sin panna blodig,
och den radikalisering som skett under 1919 hade inte så lätt kunnat
undertryckas.
Även om KPD:s vanliga medlemmar deltog i striderna, förmodligen
till det bittra slutet, var huvuddelen av partiets centralkommitté
kritiska mot upproret. Den 9 januari yttrade Radek: "Kampen är hopplös",
och majoriteten av CK instämde. Det så kallade "Spartakusupproret"
var i huvudsak en affär för die Obleute, vänster-USDP:are och deras
tusentals sympatisörer i Berlin. KPD utgjorde ingen drivande kraft.
Under de följande månaderna konsoliderades kontrarevolutionen.
Många socialister fängslades och dödades, och KPD var illegalt under
en längre tid. Die Freikorps blev en välutrustad styrka, som krossade
vänsteraktioner över hela Tyskland.
Det skedde många lokala resningar och våldsamma strejker under
de första månaderna 1919. I Bremen, Braunschweg och Ruhr utropades
"sovjeternas makt" för kortare perioder, och över 48 miljoner arbetsdagar
förlorades genom strejker, av vilka många tog sig upproriska former.
Ytterligare oroligheter utbröt i Berlin under mars månad. En generalstrejk
ledde till strider med armén (Reichswehr), under vilka närmare 1.500
människor dödades. Rote Fahne krävde (den 3 mars) Nationalförsamlingens
upplösning och all makt åt arbetarråden. KPD stod nu för den huvudsakliga
insatsen, men armén var starkare än förut, och resningen krossades
i blod.
MÜNCHEN-SOVJETEN
Det var emellertid i München som sovjetmakten var mest långlivad.
Bayern(12) var den mest efterblivna av alla Tysklands delstater,
med en övervägande katolsk bondebefolkning och en rudimentär industri,
koncentrerade till själva München. Revolutionen installerade en
USPA- regim. Anarkisten Mühsam arbetade tillsammans med spartakisterna
inom Münchens Arbetarråd för en överföring av all makt på råden.
Stigande priser och arbetslöshet ledde till demonstrationer i staden.
Mühsam föreslog Münchens Arbetarråd i februari "att Bayern utropas
till en socialistisk sovjetrepublik", men röstades ner med 234 mot
70. Der Landrat (delstatsparlamentet), i vilket de icke-socialistiska
partierna med bonderösternas hjälp fått 66 procent av platserna,
skulle sammanträda den 4 april. Men Münchens Arbetarråds Centralråd
dundrade nu: "Centralrådet kommer att vidta nödvändiga åtgärder
för att få sammanträdet inställt."
Garnisonen i München förklarade sig stå bakom Centralrådets aktion.
Centralrådet hade emellertid, trots sitt tillbakavisande av der
Landrats legalitet, inte förmått framställa några egna maktanspråk.
Man förnekade en representation, men hade ingenting att sätta istället.
I detta läge utropade ett antal anarkister, vänster-USDP:are och
andra, på ett möte med mindre än 100 personer, en sovjetrepublik.
Delstatsregeringen flydde.
KPD:s attityd var avvaktande. Sedan Levine hade anlänt till München
för att ta ledningen över den lokala partiavdelningen hade allt
samarbete med anarkisterna upphört, därtill hade han låtit dra in
alla partikort och återutdelade bara några få. Kommunisterna fördömde
denna "pseudo- sovjet" och betecknade den som "en produkt av ledare
som massorna vägrat att följa". Levine hade instruktioner att inte
kasta sig in i några oöverlagda aktioner, order som han till en
början åtlydde.
Den första sovjetrepubliken varade en vecka. Landauer, anarkist
i Proudhons anda, skickade ett vykort till en vän, föreställande
honom själv, med texten: "Jag är nu kommissarie för utbildning,
vetenskap, propaganda och en del annat..." Enfalden hos dagens proudhonister
har av allt att döma historiska rötter. Utrikesministern förklarade
krig mot påven, och efter en veckas fars överflyglades "sovjeten"
när en del garnisoner gjorde revolt. Mühsam och Landauer arresterades.
Men beväpnade kommunister slog ner kontrarevolutionen och installerade
sig själva vid makten, med förklaringen att en "sann" sovjetisk
diktatur nu hade upprättats. Och kommunisterna såg i alla fall till
att arbetarna beväpnades, de tog också kontrollen över bankerna
och sökte rekvirera livsmedel från bönderna. Men med en Freikorpsstyrka
om 30.000 man på marsch mot staden, utan mat och med få vapen, var
situationen uppenbart hopplös. Efter en omröstning inom Münchens
Arbetarråd ogiltigförklarades KPD-styret, varefter man försökte
uppta förhandlingar med regeringen. KPD:s militära ledare nonchalerade
beslutet. Englehofer (senare skjuten av Freikorps) yttrade: "Röda
Armén kommer inte att tillåta sig att bli indragen i ett förräderi
mot den sociala revolutionen av någon grupp, inte ens fabrikskommittéerna."
Så Röda Armén härskade i München. Om denna period har den östtyske
historikern Beyer skrivit: "Massornas förtroende för partiet ökade
stadigt..."
Den 1 maj invaderade Freikorps staden och sköt omkring 1.000
personer. Landauer slogs ihjäl och Levine arkebuserades för förräderi.
Anarkisters och kommunisters kuppmetoder hade beseglat revolutionens
öde i München.
BYRÅKRATISERINGEN
Paul Levi övertog ledarskapet i KPD i mars 1919 efter Rosa Luxemburgs
och Karl Liebknechts död. Han tillhörde den krets som ursprungligen
motsatte sig partibildandet, och i likhet med en del andra ledande
medlemmar ansåg han att alla ansträngningar borde inriktas på att
vinna över USPD:are en masse till partiet. För detta ändamål måste
vissa "misstag" begångna under den konstituerande kongressen och
tiden därefter "korrigeras".
I en artikel om München-sovjeten ifrågasatte han viskomen i företaget,
och för att förekomma nya intermezzon av samma slag, lät han upplösa
det s.k. "Röda Soldatförbundet" under sommaren. Detta förbund utgick
från en rörelse som grundats av Karl Liebknecht, med uppgift att
bedriva propaganda inom krigsmakten. Förbundet propagerade också
inom och hade starka anknytningar till vissa halvmilitära enheter
(K-O, Kampf-Organisationen), som var till för att skydda arbetardemonstrationer,
strejkande, etc. Då dessa enheter i allmänhet tillhörde partiets
vänsterflygel, kunde Levi påräkna stöd för sin åtgärd från den övriga
ledningens sida. Men de flesta av dessa enheter fortsatte att existera
och motsatte sig ledningens överhöghet. Härigenom ställde man sig
automatiskt utanför partiet, vilket i sin tur fick till resultat
att partiledningen fick en starkare ställning än vad den konstituerande
kongressen givit den. Jämsides med denna utveckling intensifierades
kontakterna med USDP:s vänsterflygel.
KONGRESSEN
KPD:s andra kongress avhölls i Heidelberg, oktober 1919, och
innebar en vändpunkt i partiets korta historia. Eftersom partiet
var illegalt hölls kongressen i all hemlighet. Omkring 60 delegater
representerade 105.000 medlemmar, jämfört med 80 delegater för 3.000
medlemmar under den konstituerande kongressen.
Under kongressen framlade Levi - med den övriga ledningens vetskap
och tysta bifall - ett antal teser med vilka han avsåg att åstadkomma
en brytning med partiets vänsterflygel. Dessa teser hade inte diskuterats,
eller ens publicerats före kongressen. Härigenom lyckades man undvika
att delegaterna utsågs av medlemmarna med avseende på hur de ställde
sig till de aktuella teserna, vilket förmodligen hade inneburit
att kongressen fått en annan utgång. Levis "Teser om kommunistiska
principer och taktik" stadgade bl.a: "Kampen kommer att föras med
alla politiska och ekonomiska medel... inklusive parlamentariska".
(Tes 3) "Federalism omöjliggör arbetarnas förenade aktion. KPD förkastar
federalism". (Tes 6)
Wolfheim tillbakavisade några av de anklagelser som riktats mot
vänsteroppositionen: "Vi har aldrig ansett att partiet skulle sakna
existensberättigande; det har en propagandamission. Men proletariatets
diktatur är inte lika med partiets diktatur."
Teserna överlag antogs med 31 röster mot 18, och den sista tesen,
som innebar att de som inte godtog de övriga teserna skulle uteslutas,
röstades igenom med blott 29 mot 20 (hela ledningen röstade för).
Inom partiet som helhet taget hade emellertid vänsterflygeln
en starkare ställning; enligt ledningens egna uppgifter på den tredje
partikongressen (februari 1920) hade ungefär hälften (50.000) lämnat
partiet, inkluderande samtliga väpnade enheter och nästan 100 procent
av medlemmarna i så viktiga städer som Bremen, Berlin och Hamburg.
På dessa orter behöll KPD endast några dussin trogna. Förlorade
var också många av partiets främsta ideologer, vilka senare i många
fall anslöt sig till KAPD.
Radek, en av Levis argaste motståndare inom partiet, hade försökt
avvärja brytningen i sista minuten. Radek ogillade Levis´ "överdrivna
motstånd mot kupptaktik" och hans åsikt att "kommunister aldrig
bör kämpa utan att vara fullständigt säkra på segern". Men för Radek
var det bara fråga om taktiska ställningstaganden, avsedda att undergräva
Levis auktoritet. Han misstänkte nämligen denne för illojalitet
mot Moskva.
Det är möjligt att Levis misstankar inte var helt obefogade,
ty i Moskva hade man inte fått veta någonting förrän splittringen
var ett fullbordat faktum. I vilket fall slog meddelandet ner som
en bomb. Men i april 1920, i sin "Radikalismen - kommunismens barnsjukdom",
ställde sig Lenin i huvudsak bakom KPD-ledningens åtgärder: "En
brytning är att föredra framför förvirring, som hämmar partiets
ideologiska, teoretiska och revolutionära tillväxt och utveckling."
De uteslutna medlemmarna rasade mot det officiella partiet och
anklagade det för att söka snickra ihop en koalitionsregering tillsammans
med USDP. Man fördömde det "ledarskaptes parti som söker dirigera
kampen uppifrån", och i vissa fall ifrågasatte man t.o.m. behovet
av ett revolutionärt parti. Men antiparlamentarikerna grundade ingen
ny organisation och förefaller att - fram till april 1920 - fortfarande
betrakta sig som "KPD:are"; åtminstone att döma av de talrika försöken
att få till stånd en ny, demokratisk partikongress.
I sina byråkratiseringssträvanden fick det gamla spartakistgardet
god hjälp av två omständigheter: dels partiets illegalitet, som
försvårade demokratisk kommunikation, dels av det faktum att deras
inriktning på parlamentarisk aktivitet föreföll att vara en "förnuftig"
attityd efter utgången av rådskongressen. Ledningens tendens att
avskilja sig själv från de enkla medlemmarna, och i ökande utsträckning
fatta viktiga beslut på egen hand, tilltog under och efter Kappkuppen
i mars 1920.
KAPP-KUPPEN OCH RESNINGEN I RUHR
Den 13 mars marscherade Freikorps- och Reichwehravdelningar in
i Berlin och överflyglade SPD-regeringen. En inh3id vid namn Kapp
installerades vid makten. Krafterna bakom honom var bourgeoisiens
ultrareaktionära flygel, inte dess progressiva falang, som betraktade
alliansen med socialdemokratin som den säkraste garantin för kapitalismens
fortbestånd.
Arbetarnas svar var strejken: 12 miljoner arbetare gick ut i
den största strejkrörelsen i Tysklands historia. I Kiel reste sig
marinen på nytt och arresterade sina officerare, vilka hade sympatier
för kuppens anstiftare. I Chemnitz slog beväpnade arbetare ner kuppmakarna,
och "sovjeternas makt" utropades. I Ruhr besegrades Reichswehr i
ett regelrätt fältslag av en hastigt organiserade Röda Armé, i vilken
de lokala kommunisterna var mycket aktiva. Arbetarklassen hade nu
sin största chans sen januari 1919, med en splittrad bourgeoisie
och en expanderande massrörelse. Röda Armén var ett verk av aktionskommittéer
i vilka kommunister, USPD:are, syndikalister och K.O.-enheter var
aktiva. De hade skapat en väpnad styrka, 50.000 man stark, som gick
på offensiven och till vilken armédesertörer hade flytt. Reichswehr
kastades helt enkelt ur Ruhr. Men USPD och KPD tog sin matts ur
skolan, och en kompromissöverenskommelse ("die Loyale Opposition")
drogs upp i Bielfeld. Denna stadgade bl.a. att gruvorna skulle nationaliseras
(närmare bestämt förstatligande under arbetarkontroll) och att Röda
Armén skulle upplösas. I östra Ruhr lade arbetarna ner vapnen, men
i väst ignorerades uppmaningen. Resterna av Röda Armén krossades
av Reichswehr. Bielfeld-överenskommelsen respekterades naturligtvis
aldrig.
Trots att själve Lenin uttryckte sitt stöd åt "die Loyale Opposition",
så var de flesta delegaterna på den fjärde partikongressen i april
kritiska; Levi anklagades för att ha sumpat alla revolutionära chanser
genom at personligen åka till Ruhr för att bönfalla arbetarna att
kapitulera. Han utpekades också som ansvarig för "die Loyale Opposition",
men trots att han stödde överenskommelsen kunde han faktiskt inte
lastas för dess tillkomst (han satt nämligen bakom galler vid den
aktuella tidpunkten).
KAPD
Tysklands Kommunistiska Arbetarparti (Kommunistische Arbeiterparei
Deutschlands; KAPD) konstituerades i Berlin, april 1920. Bland grundarna
återfanns veteraner som Rühle och Laufenberg. Huvuddelen av de som
uteslutits ur KPD anslöt sig till det nya partiet. KAPD räknade
38.000 medlemmar, obetydligt färre än KPD; och var i själv verket
det starkaste under 1920 i städer som Berlin och Hamburg.
Från partiets konstituerande kongress härstammar "KAPD:s första
upprop" (6) vilket väl illustrerar de ideologiska inkonsekvenser
som skulle komma att leda till att även detta parti fick vidkännas
söndring och splittring. KAPD deklarerade sin "oförsonliga kamp
mot parlamentet, fackföreningarna och de legaliserade företagskommittéerna".
Men dokumentet uttrycker också en helt schizofren syn på partiet
och dess roll. Det fastslår att:
"KAPD är inget parti i traditionell bemärkelse. Det är inget
ledarskapets parti"
och
"KAPD är det tyska proletariatets beslutsamma avantgarde".
Inte heller var man klar om råden skulle styra direkt, eller
om KAPD skulle styra genom råden. Många betraktade AAUD (en federation
av fabrikskommittéer under KAPD:s kontroll) som embryon till framtida
råd.
Partiets attityd till Komintern är också intressant. I sitt "första
upprop" förklarade man sig stödja denna organisation, och man ansökte
omedelbart om medlemskap. Man tilldelades en speciell status inom
Komintern, och på en punkt erbjöds man jämställd status med det
"officiella" partiet, något som resulterade i ett hot från KPD:s
sida att lämna Komintern. KAPD anklagades av Trotskij för att ha
för avsikt att söka skapa en 4:e International, men i själva verket
hade man inga planer åt det hållet. Zinoviev uttryckte den ryska
synen: "KAPD:s goda arbetarelement måste vinnas för ett förenat
parti".
Även Lenin hoppades på en återförening, som han trodde var möjlig
om KAPD uteslöt de anti- bolsjevikiska medlemmarna. Lenins attityd
hade förmodligen influerats av det faktum att alla väpnade element
numera återfanns inom KAPD, och som han själv uttryckte det: "vänsterkommunisterna
är bättre agitatorer bland massorna" ("Radikalismen - kommunismens
barnsjukdom").
KAPD:s förbindelse med Komintern bröts slutligen 1921; själva
hävdade de att de gick frivilligt; andra menar att de uteslöts.
"DIE EINHEITLERN"
I slutet av år 1920 skedde ytterligare en splittring; konflikterna
utkämpades denna gång i huvudsak inom verkstadsorganisationerna.
En grupp - "die Einheitlerna" ("de förenade") - som motsatte sig
existensen av ett parti avskilt från verkstadsorganisationerna,
konstituerade en ny grupp, kallad AAUD-E.
Die Einheitlern förkastade partidiktaturen i "Sovjet"unionen
och hävdade att KAPD endast kunde särskiljas från KPD i sitt tillbakavisande
av parlamentarismen. Några av AAUD-E:s tillsyndare (bla Rühle) hade
lämnat KAPD, medan andra (tex Laufenberg) hade uteslutits. Die Einheitlern
gav långt större självstyre åt de lokala grupperna än KAPD.
I sin historik över KAPD fördömer Reichenbach "die Einheitlern
under Rühles ledning" som en del av "en tendens av outtalad anarkosyndikalistisk
natur, genomsyrad av småborgerlig ideologi, förnekande partiet som
ett organ för proletariatet alltigenom".
Die Einheitlern hävdade att om proletariatet var alltför blint
för att fatta korrekta beslut så kunde inget parti ersätta det;
proletariatet måste komma över sina egna brister.
KAPD, i valet mellan arbetarautonomi och partistyre, påminner
i mångt och mycket om "Arbetaroppositionen" inom det ryska kommunistpartiet.
(7) Efter 1923 blev de flesta av dess medlemmar inaktiva, eller
gick tillbaka till traditionella organisationer. Brytningen med
AAUD- E (som tog med sig 3.000 medlemmar) försvagade partiet och
ledde till fortsatt söndring längre fram.
KPD TILLVÄXER
Alltmedan KAPD började vittra sönder, förstärktes de byråkratiska
tendenserna inom KPD. Vid den femte partikongressen i november 1920
upprättades organisatoriska och politiska byråer under ledningens
kontroll, och ett system med politiska kommissarier introducerades
för att sammanbinda lokalgrupperna med centrum. Centralkommitténs
verksamhetsberättelse fastslog: "Partiet har valt centralismen...
den hårdaste centralisering och järndisciplin är nödvändig för att
förstärka partiets slagkraft."
En delegat invände: "Vi vill inte ha byråkrati, vi vill ha demokratisk
centralism", och han hävdade vidare att dörren alltid borde stå
öppen för de som hade uteslutits ur partiet, men hans appell mötte
föga gensvar.
Påföljande månad avhölls en kongress i Berlin med syfte att förena
KPD med majoriteten av USPD. Den senare hade slutligen accepterat
de 21 villkoren för anslutning till Komintern, och Levis politik
hade burit frukt. KPD hade nu över 400.000 medlemmar, med en kraftigt
ökad representation i parlamentet, inflytande i fackföreningar,
etc.
Levi kunde vara belåten över sina framgångar; men paradoxalt
nog var det hans byråkratisering av partiet och manövrar mot ultravänstern
som bäddade för hans eget fall. Ty KPD skulle nu föras in under
striktare rysk kontroll, en politik som Levi opponerade sig emot,
men som aldrig lyckats utan partiets byråkratisering.
BOLSJEVISERING
En ny vänsterflygel hade uppstått inom KPD efter fiaskot vid
Kapp-kuppen och "die Loyale Opposition". Under vintern 1920 fick
"vänstern" vind i seglen när den gick till attack mot Levis planer
på att dra över småborgerliga element till partiet. Oppositionen
blev känd som "Berlin- vänstern", och dess ledare Fischer och Maslow
började att i viss utsträckning kasta blickarna mot Arbetaroppositionen
inom SUKP. Dessa vänsterbyråkrater hade ett ganska utbrett stöd
inom partiets "djupa led". Detta inflytande kom dem väl till pass
när "Rote Fahne", den 8 januari 1921, publicerade en officiell inbjudan
om en "Förenad Front". Denna inbjudan gick ut till alla grupper
och organisationer som kallade sig "socialistiska", från KAPD till
SPD. (8) I likhet med affären med "die Loyale Opposition" fick Levi
skulden av vänstern, trots att flera var inblandade. Lenin uttryckte
sitt stöd åt utspelet och intog en klart avvisande hållning mot
vänstern: "Det tyska partiet borde skicka Maslow och ett par-tre
stycken av hans överhettade anhängare till Sovjetryssland för ett
eller två år. Det tyska partiet skulle ha en del att vinna på det."
Inte bara vänsterflygeln, utan också Radek var på krigsstigen;
i Moskva steg Radeks aktier i samma takt som Levis rasade. Bolsjevikerna
ville göra Levi ansvarig för KPD:s öppna hot att lämna Komintern
om KAPD fick jämställd status, vidare hade Levi för Lenin uttryckt
tvivel på att det tyska proletariatet skulle resa sig om Röda Armén
skulle uppenbara sig vid gränsen. Detta var vid en tidpunkt då andra
inom partiet gav prov på sin "lojalitet" genom att, som Mayer, fälla
uttalanden om att Ryssland måste stödjas "även om dess nuvarande
defensiva krig mot de kapitalistiska makterna byttes i militär offensiv."
Under korseld från höger och vänster, provocerades Levis fall
slutligen fram av Kominterns Exekutivkommitté. Denna hade beordrat
en sektion inom Italienska Socialistiska Partiet att bryta sig ur
och bilda ett oberoende kommunistiskt parti. KPD:s Centralkommitté
utfärdade en resolution där man uttryckte sitt fulla stöd åt Kominterns
agerande, och Levi drog sig tillbaka från ledningen (dock ej från
partiet) i protest, följd av en handfull anhängare. Han och de övriga
som drog sig ur i början av mars ersattes snabbt av folk som var
villigare att ta order från Moskva.
Tyskland var mycket viktigt för bolsjevikerna, då de ansåg att
en revolution där skulle rädda den ryska revolutionen från nederlag
genom isolering. Men på samma gång var Tysklands huvudfiender (ententemakterna)
också "Sovjet"-Ryssland fiender, och tanken tog form att en allians
med det borgerliga Tyskland måhända kunde tjäna samma syfte. Lenin
anmärkte: "Den tyska borgerliga regeringen när ett vansinnigt hat
till bolsjevikerna, men intresset för världssituationen för dem
i riktning mot fred med Sovjetryssland mot dess egen vilja."
Allt enligt vilken av de två analyserna händelseutvecklingen
talade för, alternerade den bolsjevikiska politiken mellan försök
at driva KPD på offensiven och experiment med högst dubiösa allianser
med den härskande klassen i Tyskland.
MARS-AKTIONEN
Mars 1921 sändes Bela Kun (ledare för den kortlivade ungerska
sovjetrepubliken 1919) till Tyskland av Komintern (närmare bestämt
av Zinoviev och Bucharin) för att där, med hjälp av Fröhlich och
en del andra, övertyga KPS:s Centralkommitté om att tiden var inne
för handling; att KPD inte passivt kunde vänta på att en massrörelse
skulle växa fram. De måste forcera fram revolutionen genom beslutsam
aktion.
Vid denna tid hotades bolsjevikernas position i Ryssland. Strejker
i Petrograd hade lett till revolten i Kronstadt, med dess krav på
ett återvändande till den ursprungliga sovjetdemokratin. Den kris
som ledde fram till marsaktionen hade följaktligen mer sina rötter
i Ryssland än i Tyskland.
Den 18 mars publicerade "Rote Fahne" en appell om allmän resning,
författad av Bela Kun, där han bl.a. proklamerade: "Varje arbetare
sätter sig över lagen och tar sig ett vapen där han kan finna det!"
Kun hade övertalat Brandler, då ordförande för KPD att sätta uppmaningen
på pränt.
Rörelsen som följde var av lokal och sporadisk karaktär. De deltagande
var i huvudsak aktiva KPD-medlemmar, som gjorde frenetiska försök
att dra massorna med sig. I Hamburg invaderade kommunister och arbetslösa
ett varv, efter att ha misslyckats med att få ut varvsarbetarna
i strejk; senare råkade i slagsmål med arbetarna för att slutligen
bli arresterade av polisen. Händelser av liknande slag upprepades
i hela riket, och det var endast i centrala Tyskland som man lyckades
få ett mer utbrett deltagande för en tid. Här hörsammades maningen
till generalstrejk, och beväpnade gruvarbetare från Mansfeld, kemiarbetare
från Leuna-verken och beväpnade grupper under Max Hölz (KAPD-sympatisör)
kämpade mot Reichswehr under en veckas tid. Men även i detta distrikt,
som länge varit en "oroshärd", och där ett slutligt utbrott ansetts
oundvikligt, slogs resningen ner, arbetarna avväpnades och KPS:s
och KAPD:s lokalorganisationer krossades.
När det stod klart för KPD att hela företaget höll på att gå
i stöpet, övergick man till sådan taktik som att spränga en del
av sina egna kontor i luften för att vinna sympati. Inte nog med
att detta misslyckades, det avslöjades snart som en bluff. Hela
upproret kollapsade nu, kommunister sparkades ut från fabrikerna
och medlemskåren minskade från 400.000 till 150.000 på några få
månader. (9) Den viktigaste "slutsatsen" man drog av nederlaget
var att massorna förfallit till "letargi".
För KAPD utvisade upproret, trots dess nederlag, en "radikalisering"
av KPD:s "enkla medlemmar". KAPD:s organ kommenterade: "Kommunistpartiets
massor upptog våra paroller; de tvingade sina ledare till det."
Resningen dirigerades av en central aktionskommitté i Berlin,
sammansatt av folk från KPD och KAPD. KAPD:s väpnade element spelade
en ganska viktig roll i själv stridigheterna. Die Einheitlern å
sin sida vägrade att delta i resningen, som de betraktade som ett
försök att vända uppmärksamheten från Kronstadt-upproret. Rühle
kritiserade också uppläggningen av aktionen och liknade den vid
en "borgerlig militäroperation".
Istället för att bromsa det ryska inflytandet, kom marsaktionen
att istället öka det. Levi uteslöts ur partiet efter att ha betecknat
alltsammans som en kupp, och uttalat ett fördömande över Kominterns
roll i det hela. Zetkin och Daumig, som - i mildrad form - upprepade
Levis kritik, klarade sig från uteslutning på ett hår när. Samma
sak med många andra inom den "luxemburgska" högerflygeln. KPD lyckönskade
sig själv till att ha tvingat dessa "opportunistiska tendenser"
att avslöja sig.
ALLIANS MED REAKTIONEN
Den verkliga omfattningen av det ryska militära samarbetet med
Reichswehr kommer förmodligen aldrig att bli känt, men det är troligt
att de preliminära kontakterna upptogs 1919. Känt är att tysk militär
förhandlade så tidigt som 1920 med Trotskij. Under 1922 bildades
Reichswehrofficerare och -piloter i Ryssland, och flottbesök ägde
rum mellan de bägge länderna. En organisation för tyska militära
och industriella intressen i Sovjetryssland (GEFU) upprättades,
och den ägde bestånd under hela 20-talet. I dess regi skedde produktionen
av bla artilleriammunition, stridsgas och flygplan i Ryssland för
Reichswehrs räkning. I april 1923 slöt Menzel, å tyska generalstabens
vägnar, en överenskommelse med Sovjetryssland om produktionen av
krigsmateriel för ett värde av 35 miljoner guldmark. (10)
Hand i hand med detta militära närmande pågick en ökande handel
mellan de bägge länderna. Efter fördraget i Rapollo varnade Krassin
(i en intervju i "Rote Fahne"), Folkkommissarie för utrikeshandeln,
de tyska arbetarna för att ge sig in i strejkaktioner som kunde
leda till störningar i leveranser av viktiga produkter till "Arbetarnas
Fosterland".
KPD:s uppgift var att popularisera alliansen. 1923 introducerade
KPD sin s.k. "Schlageter Linie", som innebar samarbete med fascistiska
och nationalistiska grupper. Under sommarens lopp avhölls gemensamma
möten, där både kommunistiska och fascistiska talare pläderade för
et allians med Sovjetryssland mot ententemakterna, som hade ockuperat
Ruhr. Gemensamma pamfletter på samma tema gick ut i massupplagor,
och greve Reventlow, inpiskad nationalist och senare nazist, skrev
artiklar i KPD:s "Rote Fahne". Zetkin (som ömsat attityd som ett
skinn efter Levis fall) påpekade i parlamentet att "ett samarbete
är fullt möjligt mellan Reichswehr och Röda Armén. Föremålet för
den tänkta operationen skulle vara Polen (detta infriades dock först
1939).
En "nationalbolsjevikisk" teori utnyttjades för att rättfärdiga
denna allians mellan höger och vänster. Radek insisterade på att
"betonandet av nationen i Tyskland är en revolutionär handling",
alltmedan Thalheimer i "Die Internationale" (teoretiskt organ för
KPD), kom till slutsatsen att "den tyska bourgeoisien har kommit
att få en objektivt revolutionär roll mot sin vilja".
Vi har nu kommit en bra bit på väg från Liebknechts ståndpunkt,
att för en socialist finns huvudfienden ingen annan stans är i ens
eget hemland.
OKTOBERHÄNDELSERNA
En större strejkrörelse under sommaren hade lett till den dåvarande
regeringens fall. Massarbetslöshet och inflation kom att innebära
en radikalisering av arbetarklassen. KPD hade skäppan full på annat
håll - åtminstone av deras inaktivitet under strejkrörelsen att
döma. Men så fort ekonomin åter började stabiliseras, och strejkerna
successivt avblåsts, bestämde KPD - än en gång - att tiden var inne
för handling. I september, när strejkrörelsen var praktiskt taget
avsomnad, förkunnade Profinterns (Röda Fackföreningsinternationalen)
organ: "Revolutionen står för dörren i Tyskland... det är bara en
fråga om månader".
En av de ivrigaste förespråkarna för en ny "offensiv" var Trotskij,
som till varje pris ville vederlägga den allt mer utbredda uppfattningen
att den revolutionära tidvattenvågen i Västeuropa dragit sig tillbaka
för denna gång. Än en gång stod händelsernas ursprung att finna
i Sovjetryssland och inte i Tyskland.
Brandler och andra KPD-ledare kallades till Moskva och övertalades
för projektet. Trotskij insisterade på att datumet för "revolutionen"
skulle fastställas till den 7 november, årsdagen av oktoberrevolutionen
i Ryssland, och framförde uppfattningen att "intagandet av en inväntande
attityd på en växande massrörelse" var - mensjevism! (11)
Till slut fick emellertid tyskarna tillåtelse att själva välja
lämpligt datum. Stalin var till en början kritisk mot företaget,
men övertalades och skickade ett brev till KPD den 10 oktober och
gratulerade i förväg.
Sachseb, där KPD gått i koalition med SPD och bildat regering,
skulle bli revolutionens centrum, och en rådgivare från Röda Armén
sändes dit för att ge militärteknisk assistans. "Proletära hundraden"
organiserades och beväpnades. Så fulla av tillförsikt var KPD, att
de - enligt Serge - redan delat ut ministerposterna i den nya tyska
regeringen åt sina ledande medlemmar.
Men Reichswehr kvävde allt i sin linda genom att marschera in
i Sachsen, upplösa delstatsregeringen och avväpna de "proletära
hundraderna" efter några mindre skärmytslingar. KPD:s uppmaning
till generalstrejk mötte föga gensvar, och Brandler avblåste upproret.
Men 300 man hade rest sig i Hamburg och gått till attack mot polisstationerna.
Dessa likviderades efter några dagars strider, utan att ha lyckats
dra med sig några större skaror i resningen.
Trotskij yttrade senare att "proletariatet föreföll att ha sträckt
ut sin hand efter makten", och han fördömde "Tyska Kommunistpartiets
paniska reträtt". Vad som verkligen hände 7 november var inte Trotskijs
version, utan en middag på Sovjetiska Ambassaden i Berlin för tyska
officerare, industrimän och ämbetsmän på årsdagen av en annan Oktober.
Komintern hade nya lekkamrater.
Slutfasen innebar som vanligt, beskyllningar och motbeskyllningar.
"Berlinvänstern" hävdade att resningen misslyckats på grund av samarbetet
med SPD. De vann kontroll över partiet, bröt med socialdemokraterna
och tågade ut ur fackföreningarna. Dock kastades de ur sadeln följande
år utan större svårigheter. Centralkommittén kallades till Moskva
och beordrades att bryta med Fischer och Maslow, och en ny centralkommitté
med Thälman i spetsen upprättades. "Berlinvänstern" fortsatte att
existera fram till 1927, då den uteslöts ur partiet och sökte ett
närmande med resterna av KAPD. Vad de senare beträffar hade de än
en gång deltagit i KPD:s aktioner även om de senare skulle komma
att ifrågasätta det förnuftiga häri. 1927 sände de ett öppet brev
till KPD, där de ville veta om de som fått sätta livet till under
oktoberhändelserna föll för rysktillverkade kulor...
SLUTSATSER
Den väg som tillryggalagts från KPD:s konstituerande kongress
till oktoberhändelserna är lång och slingrande. Det är vägen från
en organisation bestående av autonoma grupper, med arbetarrådens
maktövertagande som främsta mål för ögonen, till en genombyråkratiserad
pendang till Sovjetryssland. Dess seger efter 1919 hade inneburit
vare sig "räddningen" för den ryska revolutionen eller ett socialistiskt
Tyskland, bara upprättandet av ytterligare en statsbyråkratisk regim,
denna gång i centrala Europa.
I viss utsträckning var de faktorer som gynnade byråkratiseringen
inneboende i själva situationen. Den första bataljen, mot ultravänstern
och med Levi i spetsen, utkämpades av gamla spartakister som bildade
en relativt sluten grupp, och som ideologiskt stod USPD ganska nära.
Deras paroller var nationalisering, parlamentarisk aktion, partistyre
- och en viss plats i schemat reserverad för arbetarråden. Efter
rådskongressens utgång var detta en "realistisk" attityd för fd
socialdemokrater. Men yttre omständigheter spelade också in. From
1920 var det den luxemburgistiska högerflygeln som stod i skottgluggen,
och partiets "bolsjeviker" som stod för angreppen. Dessa senare
krävde fortfarande socialisering o.s.v., men dessa krav betraktades
som sekundära i förhållande till de ryska intressena. "Bolsjeviseringen"
löpte naturligt nog parallellt med den revolutionära tidvattenvågens
tillbakagång i Tyskland.
Under den aktuella perioden (1918-1924) var KPD nästan systematiskt
utan verklig kontakt med massornas egen kamp. Det gäller för januarihändelserna,
händelserna efter Kapp-kuppen, under upproret 1921 och slutligen
1923. KPD:s "revolutionära politik" improviserades fritt, nästan
i lika hög utsträckning som de gamla blanquisternas.
Vi vill undvika missförstånd. Vi hävda inte (vilket borde vara
uppenbart) att om KPD gjort så eller så, eller om den och den falangen
vunnit på den och den kongressen, så hade revolutionen segrat -
det vore manipulativ historieskrivning på ett avstånd av femtio
år i tiden.
Men frågan huruvida den tyska revolutionen hade några möjligheter
har ställts. Om man med "revolution" menar att KPD skulle tagit
makten, då är svaret jakande; det är troligt att ett kuppförsök
före 1923 kunde blivit framgångsrikt. Men det kan ifrågasättas om
det skulle ha inneburit "socialismen". Frågan om det tyska proletariatet
var kapabelt att självt gripa makten är betydligt svårare att besvara.
Det är omöjligt att säga vad som kunde ha inträffat om arbetarna
mer kraftfullt sökt utnyttja de möjligheter som erbjöds dem 1919
och 1920, men det faktum att de även vid dessa tillfällen väntade
på order och åtlydde (om än ovilligt) direktiven från sina traditionella
organisationer, pekar mot en pessimistisk slutsats. Men innan vi
ger ett definitivt svar måste vi först veta mer; mer om rådens funktioner
och aktiviteter, mer om gruvockupationerna i Ruhr och mer om strukturen
hos Ruhrs Röda Armé. Vi måste också veta mer om KAPD:s och die Einheitlerns
aktiviteter på verkstadsgolvet. Kort sagt, mer om de ting som KPD
och den tyska bourgeoisien haft intresse av att gömma undan i historiens
dunkel.
Men vad som redan på detta stadium lugnt kan sägas är att KPD:s
aktiviteter bidrog föga till att utveckla ett adekvat socialistiskt
medvetande hos det tyska proletariatet. "Det är en samhälleliga
vara som bestämmer ens medvetande", enligt Marx. En revolutionär
organisation som inte kan fylla sin uppgift som länk mellan vara
och medvetande saknar existensberättigande.
FOTNÖTTER
1. Detta är viktigt att hålla i minnet. Många av spartakisterna
avvepterade, om än indirekt, mycket av det gamla SPD:s filosofi,
dvs. partiets roll som samhällslivets regulator under socialismen.
Därtill krävde de nationalisering (Liebknecht var imponerad av "krigskommunismens"
resultat under kriget), och Luxemburg, i sitt anförande vid KPD:s
konstituerande kongress, yttrade att med "obetydliga variationer"
borde Marx' krav i det Kommunistiska manifestet (nationalisering
av bankerna, statskontroll av ekonomin, etc.) vara också de tyska
revolutionärernas.
2. Hindenburg beordrade sina officerare: "Sedan rörelsen för
att bilda soldatråd inte kan stoppas, måste den övergå i officerarnas
händer. Råd av ’förtroendemän’ måste formeras på alla kompanier"
(citat från "The Reichswehr and Politics" av Carsten, sid. 10).
3. Exekutivrådet utsattes för en hel del kritik både från vänster
och höger. Luxemburg kallade det för "revolutionens likkista". Trots
dess brister sökte det bilda ett Rött Garde, och att stödja arbetare
som strävade efter "att utöva kontroll över och delta i alla beslut
som rörde produktionsprocessen".
4. På en kongress dagen innan KPD:s bildande hade IKD beslutat
bojkotta valen (med en rösts övervikt).
5. Besluten som fattades på denna kongress upprörde inte enbart
de som senare skulle komma att bli pålitliga stalinistiska byråkrater
(som Radek), eller återvända till SPD:s fadersfamn (som Levi), utan
också sådana revolutionärer som trotskisten Pierre Brabant, som
i sin "La Revolution Allemande" (1959) fördömer de "tendences ultra-gauche
et sectaire"(ultra-vänsterist1ska och sekteristiska tendenser) som
dominerade vid denna tid. Några brittiska trotskisters attityd till
Rosa Luxemburg förtjänar också att nämnas. Både Tony Cliff i sin
Luxemburg-biografi 1968 och R. Black (i "Newsletter" 21/1-69) utnämner
henne till "sin egen", genom att peka på hur hon fick motta ett
"postumt fördömande" av. lillefar Stalin. Vi är inga fantaster på
historisk storviltsjakt, men det är notabelt att ingen av författarna.
upptäckte hennes skarpa kritik av Engels i hennes anförande' på
KPD: s konstituerande kongress. Sådant ger, när allt kommer omkring,
en märkbar doft av illegitimitet i trotskisternas "linje" av ideologiska
förfäder.
6. För material, (på engelska). om KAPD:s filosofi; se "Workers
Councils' in Germany" av Raden (Contic press) och intervjun med
en av KAPD:s-grundare i "Solidarity" vol. 6 nr 2.
7. Det var en medlem av KAPD som förde ut Alexandra Kollontays
broschyr "Arbetar- oppositionen" ur Sovjet. Utgiven på svenska av
Federativs förlag.
8. De enda som accepterade erbjudandet var anarkosyndikalisterna
med sina ca 200 medlemmar.
9. KPD betraktade inte detta som ett nederlag. "Partiet gick
från inre förruttnelse till renande" var den officiella versionen.
10. En god dokumentation av det militära samarbetet återfinns
i Carsten "The Reichswehr and Politics".
11. Detta i en artikel betitlad: "Kan en revolution eller en
kontrarevolution planeras till ett exakt datum?”
12. I utgåvan från 1972 är det engelska "Bavaria" översatt med
"Böhmen", men det ska naturligtvis vara "Bayern" vilket vi har ändrat
här i nätutgåvan 2004.
|