Appendix

SZCZECIN - JANUARI 1971

Introduktion

Förra året skakades Polen av strejker och oroligheter. Partichefen Wladyslav Gomulka tvingades avgå och ersattes av Edward Gierek, som följde en mjukare linje. Följande är en avskrift av ett radioprogram som bygger på en bandinspelning av ett möte mellan Gierek och strejkande arbetare. Stycken ur programmet, som redovisas i anförandeform, är översättningar av bandningen från detta möte.

SZCZECIN - JANUARI 1971

Det är förstesekreteraren i det polska kommunistpartiet, Edward Gierek, som hälsas välkommen till ett möte med de strejkande arbetarna vid Varskyvarvet, Szczecin. Det är i slutet av januari 1971, Gierek är partichef sedan en månad tillbaka. Den 20 december hade den förre partiledaren, Wladyslaw Gomulka, tvingats avgå efter demonstrationer och oroligheter, som hade utspelat sig i flera av de polska östersjöstäderna. Arbetarna hade i första hand protesterat mot höjda livsmedelspriser, men protesten vidgades. Den blev ett uttryck för ett sedan länge uppdämt missnöje med den politiska och ekonomiska situationen i landet.

Då Gomulka tillträdde, efter den så kallade oktoberrevolten i oktober 1956, hade det polska folket hälsat honom med jubel, han representerade en ny politik efter den stalinistiska perioden, och han hade lovat reformer. Det blev också en ny politik, och det genomfördes också reformer, men inte i den utsträckning som många polacker hade väntat sig.

Klyftan mellan de styrande och folket växte på nytt, och det var till stor del en förtroendeklyfta. Den blev särskilt påtaglig under Gomulkas senaste år vid makten, och den fick ett explosivt uttryck i mars 1968, då studenter stödda av intellektuella, men också av många arbetare, demonstrerade mot frihetsinskränkningarna. Myndigheterna svarade med batonger och rättegångar, och i den våg av utrensningar som följde, fanns också ett tydligt inslag av antisemitism.

Nästa explosion, och då mycket våldsammare, var den som kom i december 1970. Då var det arbetarna, som på egen hand gjorde front mot den politiska ledningen, och de, liksom studenterna tidigare, möttes av våld och arresteringar från myndigheternas sida. Den officiella siffran för offren var 45 döda och 1165 sårade, men antalet omkomna var med säkerhet betydligt större.

Och det var alltså i den situationen som Gierek trädde till. Tidigare partichef i Schlesien, framstod han som mindre komprometterad än många andra i ledningen, han hade ett visst förtroendekapital. Och det försökte han nu utnyttja för att stävja de missnöjda arbetarna. Han genomförde förändringar i parti- och statsledningen och han lovade också förändringar i politiken. Bland annat lade han om en dialog mellan ledningen och folket, för att överbrygga den förtroendeklyfta, som hade uppstått. Men han var långt ifrån beredd att tillmötesgå alla de krav, som ställdes av arbetarna. Det gällde t.ex. livsmedelspriserna. Men arbetarna stod på sig, och i januari kom det till nya strejker, bl.a. i Gdansk och Szczecin. Arbetarna ville inte nöja sig med att höra Gierek tala vackra ord till dem i TV. De ville träffa honom själva, för att lägga fram sina krav och tala om sin situation, och de begärde att han skulle komma till Gdansk och Szczecin.

Gierek var ovillig, han avvaktade i det längsta för att se om inte protesterna skulle ebba ut av sig själva. Till slut fick arbetarna sin vilja igenom. Gierek och ett dussintal andra höga funktionärer begav sig till Szczecin och ställde upp på ett möte med de strejkande arbetarna vid Varskyvarvet. Han tvingades också acceptera strejkkommittén vid varvet som verklig fullmäktige för arbetarna, och som en verklig motpart. Han tvingades förhandla med dem. och han tvingades svara på arbetarnas kritik, och på några punkter tillmötesgå deras krav.

Och det är alltså under de här omständigheterna, som Gierek hälsas välkommen och applåderas av 500 arbetare. De representerar inte bara de 12000 arbetarna vid Varskyvarvet, utan också arbetarna vid 23 andra företag i Szczecin. Ett utmärkande drag för protesterna i december och januari är just denna solidaritet, som arbetarna kände med varandra. För första gången i det socialistiska Polens 25-åriga historia och i det socialistiska Östeuropas historia, upplever de missnöjda arbetarna sig som en enig arbetarklass. en enighet förstärkt av bitterhet och vrede, och för första gången lyckas det dem också på egen hand att åstadkomma väsentliga samhällsrörändringar.

Vilka var då arbetarnas krav? Strejkkommitténs ordförande presenterar kraven:

1. Vi kräver att livsmedelspriserna sänks till den nivå, som gällde före den 12 december 1970.
2. Enligt de beslut som fattats på samtliga avdelningsmöten, kräver vi omdelbara och lagenliga val av fackföreningsstyrelser och arbetarråd. Vi kräver också demokratiska val i partiorganisationer och ungdomsorganisationer. Av de här organisationernas distriktsstyrelser vill vi ha garantier för att det här kravet godtas inom en viss tid.
3. Vi kräver en försäkran om att de strejkande ska få betalt också för den tid de strejkat.
4. Vi kräver att företagsledningen och myndigheterna garanterar att de strejkande och medlemmarna i strejkkommittén inte utsätts för repressalier. Vi kräver att de garanteras full personlig säkerhet. både inom företaget och i staden.
5. Vi kräver att centralkommitténs förste sekreterare och regeringschefen kommer till varvet för att få till stånd en direkt och varaktig dialog med arbetarnas representanter, dvs. med strejkkommittén.
6. Vi kräver korrekta informationer om den politiska och ekonomiska situationen, både vid varvet och vid varvet som helhet. Samtidigt kräver vi att det publiceras en rättelse om de beslut. som fattades på röravdelningen den 11 januari.
7. Rättelsen skall publiceras i samma massmedia som spred de felaktiga uppgifterna.
8. De personer, som stod bakom den felaktiga informationen. ska ställas till ansvar.
9. Vi fodrar, att våra krav publiceras i de lokala massmedia före den 25 januari.
10. Vi kräver att partiets och fackförbundets distriktledningar och företagsledningen garanterar, att den arbetarkommission som bildats ur strejkkommittén får möjlighet att agera i företagets fackliga råd ända till dess att det ägt rum sådana val som vi talat om i punkt 2, alltså lagenliga val av fackrörningsstyrelser och arbetarråd.
11. Förutsättningarna ror att arbetarkommissionen ska kunna fungera, är framförallt följande:

a) att medlemmarna garanteras personlig säkerhet inom företaget och i staden,

b) att de och bara de får förfoga över radiosändaren. och folk för att sköta och försvara den.

c) att man utser medlemmar ur arbetarkommissionen för att förverkliga punkt 2, dvs. se till att omedelbara och lagenliga val avarbetarråd och fackrörningsstyrelser kommer till stånd.

Vi kräver dessutom. att säkerhetsorganen genast upphör med att trakassera, hota och arrestera de arbetare, som deltar i strejken. Strejk är inte något brott, eftersom det inte finns någon lag som förbjuder det.

Undertecknat: - Strejkkommittén

Mötesordföranden ger sedan ordet till Edward Gierek, partichefen:

(Gierek) "Kamrater! Igår, när jag fick höra att driften vid företaget avbrutits, så blev både jag och kamrat J. mycket bekymrade. Jag blev bekymrad, därför att nu, när det ålagts oss en så stor uppgift - uppgiften att reparera de väldiga försummelser som begåtts tidigare, att dra upp landet ur en krissituation - då läggs arbetet ner. Och det är någonting, förstår ni, som vi upplever som oerhört svårt, någonting som inte hjälper oss. Tvärtom, i stället för att samla alla krafter för att rätta till den ekonomiska situationen här i landet, så gör det här… …den här arbetsnedläggelsen… …det gör allting mycket svårare. Ni förstår, att den situation, som har växt fram under en lång tid. Som jag sa i TV efter centralkommitténs sjunde plenum, så har det en del subjektiva orsaker, sådana som har med människor att göra. Dels så tillkommer också objektiva orsaker."

Som de viktigaste objektiva orsakerna till krisen i det polska samhället, pekar Gierek på de ekonomiska svårigheterna, framförallt i jordbruket, men, också behovet av att köpa maskiner och utrustning för dollar i de kapitalistiska länderna. Och så kommer Gierek in på, vad han kallar, "de subjektiva orsakerna.". Vilka är då de?

"Ja, det är framförallt det att på grund av den enorma personliga auktoriteten hos centralkommitténs förste sekreterare, kamrat Gomulka, som åtnjutit obegränsat förtroende, så har det enligt vår mening uppstått en dålig situation i vårt parti, nämligen att alla förslag från kamrat Gomulka sedan länge betraktats som kloka, som något man måste godta, och mycket accepterades helt okritiskt. Särskilt under de senaste åren uppstod en osund situation. Man kunde överhuvud taget inte diskutera med kamrat Gomulka. Varje kritisk anmärkning som riktades mot honom, framkallade inte bara invändningar från hans sida, utan kritiken stoppades helt enkelt. Ni känner inte till det här, jag vet det bättre, osv. Det här var alltså ett personligt drag hos kamrat Gomulka, en människa som under en tidigare period förvisso gjort väldigt mycket för landet, men som under den senaste tiden, under de senaste åren, på grund av sin självsäkerhet, fattade beslut som ibland så att säga inte tillgodosåg de mest angelägna behoven för vårt lands utveckling…."

Att Giereks svar på arbetarnas krav egentligen inte gett dem någonting, det menade en av deltagarna på mötet. Han är den förste av de arbetarröster vi ska lyssna till, röster som bara är en liten del av de många kritiska synpunkter på både situationen i det polska samhället, på myndigheternas övergrepp, och på de egna arbetsvillkoren, som kom fram på varvsarbetarnas möte med partichefen.

"Jag representerar avdelning Kl. Uppriktigt sagt, så har det tydligt framgått av kamrat Giereks svar, att vi faktiskt inte har .fått någonting, Vi har alltid blivit lurade, det är på det sättet. Vi behandlas av myndigheterna på alla nivåer. Vi har alltid blivit lurade, man talar med oss som barn. Det är så man betraktar oss, och då är det inte så konstigt att våra ungar kallas for ligister, Varför är det så? Varför….vi har här framför oss en ny inrikesminister. Det som hänt, borde vara en bra lektion ror honom, och han borde dra vissa slutsatser. Här kan vi inte räkna liken, det är omöjligt att räkna dem, vi ska inte heller bråka om siffror, om hur många som blivit beskjutna. Det som är mest fruktansvärt, det är ju att vi själva har bekostat med hårt arbete. Sedan är det andra saker som måste tas upp. Det sägs, att man betalar ersättning till de familjer, där någon blivit skjuten. Jag har en bekant, vars bror blivit skjuten, och han har berättat för mig, att för att få ersättning, så var han tvungen att skriva på ett papper där det stod att hans bror inte dödats utan istället avlidit av någon annan orsak; hjärtattack eller något liknande. En annan sak: begravningarna har ägt rum i hemlighet på nätterna. Kanske har kamrat Gierek inte känt till det, och kanske skulle han inte fått veta det om det inte blivit ett sådant här möte. Jag måste också säga någonting om milistruppernas metoder. De skrämmer oss hela tiden. Man griper varvsarbetare i hemlighet, som man fångar råttor. Många har blivit misshandlade av milisen. En blev nästan ihjälslagen. därför att han ville ha reda på en milismans nummer. Man kallar oss banditer. En varvsarbetare, det är i milisens ögon bandit. Jag undrar varför och för vad vi har milisen. Har vi den för att den ska slå och hota hederliga, goda människor, eller har vi den för att den ska hålla ordning för att den ska skydda oss? Man säger att man sköt på de människor som gick till attack mot fängelset och milisbyggnaden, det säger man….det är inte sant. Man sköt på varvsområdet och på gatorna omkring. Och till inrikesministern skulle jag vilja säga: jag skulle vilja ha varit säker på att ingen griper mig och slår mig på väg hem, bara för att jag går på gatan. Om någon blir slagen, så är det naturligtvis alltid milisen som har rätt. Och på grundval av en förfalskad anklagelse, sätts den som har slagits i fängelse, och kommer hela sitt liv att finnas i milisens register. På det sättet tar man kål på människor.

Vår strejk är ärlig. Vi vet inte om strejk är något brott eller inte, eftersom det inte finns någon lag om strejker. Varför finns det inte det? Det finns ju i alla andra länder. men inte hos oss. Varför? Om vi vill uträtta någonting positivt, så har vi inte rätt att försöka göra det. Vi har pratat uppriktigt här, frågan är om det blir något resultat av det hela. Jag ställer den frågan, därför att under de 25 år som gått. har vi helt enkelt nått botten. Vad gäller själva kraven, så vet j ag inte vad jag ska säga. Egentligen har vi inte kommit någonstans. Vi har faktiskt inte kämpat för att få personförändringar i partiet, utan för att få mat, för att kunna äta korv. Den korven har vi inte fått, kamrat Gierek lovade inte någonting. Ja, det var allt."

"Det är så många som har omkommit. Unga människor, som blivit skjutna i ryggen. Jag har en liten dotter. Ska jag uppfostra henne i 20 år, för att någon ska, kunna skjuta på henne? Jag måste kräva en garanti för att det inte ska ske. Det är ingen bagatell, det är så många som omkommer, så många….. Jag vet det, jag talade med jourhavande läkaren på olycksfallsavdelningen den första strejkdagen. Jag fick veta att det var ungefär 30 människor som dödades den dagen. En annan sak: de som stupade på gatorna - deras lik packades i plastpåsar och begravdes som död boskap. Det är ett faktum. Jag tycker att kamrat Gierek borde ta den här saken i egna händer, och ta reda på vilka som är ansvariga för det. Och de borde få så stängt straff som möjligt. Tack., det är allt."

"Jag representerar den avdelning, som gör fartygsskroven. På vår avdelning Jobbar vi oskyddade, vi jobbar ute. Vi har inget tillägg för obekväm arbetstid. På sommaren kan temperaturen stiga till 70 grader, vi har samma plan på sommaren som på vintern. På sommaren smälter vi i värmen, på vintern blir verktygen iskalla. Det har hänt flera gånger, att folkdödats av elströmmen när det regnat. Ingen har velat ge dem någon rast, trots att det regnat. Var och en som jobbar där, riskerar livet. Och när det gäller inkomsten…. ja, jag tjänar inte mer idag, än jag gjorde för tio år sedan. Idag är varannan arbetare på avdelningen sjuk. De är halvblinda, de har värk, reumatism och allt det där för en låg lön. Om man är fem personer i familjen och tjänar 1800 - 2000 sloty i månaden, då räcker det bara till bröd och vatten med de nya matpriserna. Och arbetet är hårt, därför borde vi ha bra mat. Efter 15 år i jobbet. är man färdig att gå och lägga sig i en likkista, det är därför vår avdelning kräver löneförhöjning. Kräver man bättre och effektivare arbete av oss, så måste man först och främst ge oss bättre arbetsvillkor. Den tekniska utrustningen måste förbättras. Det har inte skett några förbättringar på den tekniska sidan. Vi svetsar med samma gasbrännare, som för tio år sedan. Och eftersom det inte gjorts några tekniska förbättringar, kan vi inte heller öka produktionen."

"Ja. jag representerar avdelning V-6. Det är några saker som jag skulle vilja ta upp här. Det gäller t ex att skära ner på administrationen och byråkratin, den bara växer och växer. det kan jag ge exempel på. 1969, t ex, då hade vi på vår avdelning bara en chef, men nuförtiden så finns det minst tre chefer, och chefen han har sin ersättare, och sen har ersättaren en ersättare och så fortsätter det på det sättet. Och i genomsnitt, så tjänar man hos oss 2000 sloty i månaden, och det är verkligen lite tycker jag. När man har betalt hyra, gas och elektricitet. så blir det bara 1600 över till mat. och det är omöjligt att leva på det, så vi tar ut massor av övertid. Och det betyder att en del människor praktiskt taget inte bor hemma, de kommer bara hem som gäster, de är på arbetet större delen av sin tid. Men jag vill säga, att vi litar i alla fall på kamrat Gierek, vi har förtroende för honom, så det kanske kan bli bättre om några år. Tack för ordet."

"Jag heter….. Jag har bott här i Szczecin sedan 1946, och har varit partimedlem i 26 år. Jag skulle vilja säga till kamrat Gierek, att bland arbetarna så talas det mycket om att vårt samhälle är uppdelat i klasser. Somliga har redan uppnått en sådan socialism, att de inte längre vet vad de vill. De har mer pengar än de kan göra av med. Sedan 1945 har vi kämpat mot klassklyftor, och nu skapas de uppifrån. En lön för kroppsarbetare, en lön för de andra. Är de andra annorlunda än vad jag är? Säkert inte. Vi vet hur mycket det kostar att utbilda en ingenjör eller en person som tar akademisk examen. Det är vi som betalar. Därför känner sig de här människorna överlägsna oss, de vill inte ens tala med oss. Vi arbetare brukar säga att Polen lider av två plågor: överflöd och knapphet. Ledningen intresserar sig inte för arbetarnas levnadsvillkor, de vill inte hjälpa honom utan spelar piskarens roll, som det var före kriget."

"Jag representerar B2-avdelningen. Jag vill fråga: Behövs det blodsutgjutelse rör att ändra på centralkommittén och regeringen? Är det inte möjligt att införa en begränsning av den tid, som folk sitter på sådana poster, så att de bara kan sitta en viss, bestämd tid, om man på så sätt kan undvika det som hände 1956 och -70? Och sedan har jag en annan fråga: Vad har direktörerna och ministrarna för löner? Om deras löner är dubbelt så höga som en högt kvalificerad arbetares, då måste de skäras ner. Vi gav tidigare kamrat Gomulka vårt förtroende, men vi blev besvikna. Nu ger vi vårt förtroende igen, och vi vill inte uppleva samma svek en gång till."

"Vi vet att det beslutats om lönehöjningar för de lägst avlönade, ungefär 50 sloty i månaden, och det är väldigt lite. Är det inte bättre att stoppa prishöjningarna istället? Det skulle betyda mer för de lågavlönade, än den här 50-lappen i månaden. Jag har arbetat här i 10 år, och under den tiden, så har det varit ganska många prishöjningar. Samma korv, som en gång kostat 26 sloty, den kostar 52 sloty nu. Och det kommer olika representanter för centralkommittén, och talar som om de ville bromsa de här reformerna som kommer uppifrån. Och vi vill att förändringarna ska omfatta alla nivåer, och framförallt de lägsta. Om vi alla är kommunister, både vi arbetare, och ni också, kamrat Gierek, så kan vi inte tillåta hur höga löner som helst. Jag är inte säker på den här uppgiften, men jag har hört att varvschefen tjänar 18000 sloty i månaden. Och är det på det viset, så tycker jag att om vi kräver lite löneförhöjning. så ska man ta det ifrån de som tjänar mest. Parlamentsledamöterna för vårt distrikt intresserar sig inte för vårt problem, de dyker 'bara upp strax före valet."

"Det är ju ledningen som bär ansvaret för de stora produktionsförlusterna. Nu slutar vi strejka, men vi ber samtidigt kamrat Gierek och hela regeringen att höja vår levnadsstandard, för vi befinner oss verkligen vid bristningsgränsen. Förbättringarna måste komma inom de närmaste månaderna."

"Jag är sedan länge medlem i partiet. Vår avdelning vill fortsätta strejka, men det kan vi inte göra ensamma. De andra har kanske fort gett upp våra gemensamma krav om prisstopp eller lönehöjningar. Det var vårt viktigaste krav. Det ni har sagt här, kamrat Gierek, har inte övertygat oss. Vi avbryter strejken, inte därför att vi tycker att det är riktigt, utan därför att alla andra gör det."

Ja, arbetarna i Szczecin slutade strejka, liksom deras kamrater på andra håll. De lyckades inte få igenom alla sina krav, men det de ändå åstadkom var mycket. Det var tack vare arbetarnas aktioner, som Polen hade fått en ny ledning. Och även om de hade starka reservationer, så var det ändå en ledning, som de hyste mer förtroende för än den tidigare. Den nye partichefen Edward Gierek har i den politik han fört, hittills inte missbrukat det förtroendet. men även om det är en politik som har fått stöd hos en stor del av det polska folket, så är ännu inte alla reservationer borta. Många av de missförhållanden, som arbetarna kritiserade på mötet i Szczecin för ett år sedan, de existerar också idag. Men arbetarna själva känner sig starkare idag än under Gomulka. De vet att de själva, åtminstone i någon mån, kan påverka det polska samhället och sin situation.