Ur Tidningen Arbetarmkt nr 11 1975:

"DET GÅR TAMMEFAN INTE ATT VARA REVOLUTIONÄR I VPK"

'Motsättningarna' inom VPK

De uppblossade motsättningarna i VPK, mellan partiledningen och "Flammangruppen", har fått väldig publicitet i dagspressen. Dessa motsättningar rör dock inga grundläggande frågor för partiets politik i klasskampen idag. Gruppen som samlats kring Norrskensflamman är bara lite mer stelbent och "dogmatisk" än majoriteten. Vad som både borgarna och VPK talar tyst om är den vänsteropposition som finns i partiet. Starkast har de verkligt revolutionära tendenserna kommit fram i Birka-Vasa-avdelningen i Stockholm. Denna avdelning har länge sysslat med grundläggande marxistiska studier och aktivt solidaritetsarbete vid sidan av VPK:s urvattnade praktik. Men partiledningen har hela tiden haft ögonen på oppositionen och försökt utesluta de ledande kamraterna.

För en tid sedan bröt sig den grupp som varit drivande i avdelningen ifrån slutet på 60-talet till -74 ur partiet. De flesta av utbrytarna har under perioden 1969-74 suttit i styrelsen för Birka-Vasa. De förklarade att det var omöjligt att arbeta revolutionärt inom VPK. Majoriteten av utbrytningen bildade "Marxistiska arbetsgruppen" för att fortsätta studier i politisk teori och på egen hand praktisera politiskt arbete. En av utbrytarna arbetar nu med Förbundet Arbetarmakt.

De senaste veckorna, alltsedan VPK:s partistyrelse beslutade om att ställa tre medlemmar i Västernorrlands län inför hot om avsättning från förtroendeposter, har borgarpressen spekulerat i en splittring av partiet och kanske rentav en sprängning. Arbetarmakt har pratat med Marie-Louise Eriksson som i dagarna har lämnat VPK och som nu arbetar för Förbundet Arbetarmakt.

- Vad är din uppfattning om vad som händer i VPK nu?

- För det första tror jag att man ska ha klart för sig att det inte är frågan om någon djupgående ideologisk motsättning mellan Flamman-fraktionen och majoritetslinjen inom VPK. Båda tendenserna talar om Sovjet och öststaterna som socialistiska och att inom partiet försöka hävda att Sovjet inte skulle vara socialistiskt, att arbetarklassen inte har makten och kontroll över produktionsmedlen, stöter på ett oerhört hårt motstånd. Det har Birka-Vasa gjort, och min mening är att det är de åsikterna som har provocerat fram uteslutningsförsök mot oss, fastän man som i fallet med Gunnar Norberg och de andra två vill kalla det disciplinfrågor. Däremot finns det många bland de som tillhör majoriteten som är kritiska till Sovjet från olika utgångspunkter och dessa pressar partiledningen till ståndpunkter om en "självständig" svensk socialism.

- Du menar att Hermansson inte är uppriktig när han talar om självständighet gentemot Sovjet och Kina?

- Jag menar att en verklig självständighet skulle innebära att man gick till botten med sådana grundläggande frågor, som under vilka förutsättningar man kan tala om att arbetarklassen har makten, alltså förutsättningarna för att socialismen kan utvecklas. Men en sådan diskussion skulle leda till en omvärdering av hela partiets arbete, och stoppas effektivt av byråkratin eftersom den är hotande för den inre maktstrukturen. En sådan kris skulle ju också föra med sig en omprövning av riksdagsarbetet, vilket är grundpelaren för VPK. Partiet har 19 riksdagsmän och bara en centralt anställd ombudsman som sysslar med arbetsplatsfrågor.

Självständigheten är alltså taktiskt betingad, vilket inte hindrar att en hel del medlemmar har ärlig kritik mot Sovjet i detaljfrågor. Några exempel på vad detta kan leda till: när Lars Werner åkte till Moskva 1969 till en konferens för kommunistpartierna i hela världen, beslöt partistyrelsen att han skulle delta som observatör, för man ville markera sin kritik mot Tjeckoslovakieninvasionen året innan. På den konferensen utarbetades riktlinjerna för den antimonopolistiska strategin och dokumentet undertecknades av så gott som samtliga partier, men inte av VPK. Det är den strategin som leder till att partier som Chiles och Portugals KP för en arbetarfientlig politik, när de bekämpar strejker och uppror vid mindre eller medelstora företag, och också bekämpar den självklara utvecklingen att arbetare med vapen vill försvara vad de uppnått genom kamp. Och det är just dessa partier som VPK har uttalat sitt stöd för, eftersom det varit aktuellt, och det tycker jag visar att partiets kritiska hållning på konferensen 1969 var ett skådespel avsett för den svenska opinionen och en del av partimedlemmarna.

Detta hindrade emellertid inte att VPK:s internationelle sekreterare två år senare åkte till Prag för att bevista Tjeckoslovakiens KP:s kongress tre år efter invasionen, och där höll ett tal där han önskade dem lycka till med att utveckla socialismen vidare i sitt land!

- Vad är då egentligen skillnaden mellan Flammanfraktionen och majoritetstendensen?

- Den .består i att Flamman vill ha ett öppet ställningstagande för Sovjet, vilket dom också förespråkar i tidningen. Där finns ideologiska artikelserier direkt översatta från något sovjetiskt organ som fördömer allt vad som finns utanför de traditionella kommunistpartierna, som maoism, trotskism, anarkism etc. Det tragiska är att en del av partiets gamla arbetarkader stöder Flamman, särskilt uppe i Norrbotten, och dessa är kanske också på klassmässiga grunder misstänksamma till den nya generation av partiideologer som är akademiker. Såna som Jörn Svensson, Lars Herlitz, Gunnar Ågren. De ledande i Flammanfraktionen underblåser den misstänksamheten och utnyttjar den för sina syften, nämligen till att skärpa maktkampen mellan Flamman och majoritetstendensen.

- Flammanfraktionen består alltså mest av gamla partimedlemmar?

- Inte alls, det växer hela tiden upp en ny generation av flammaniter, och inom KU har dessa ett visst inflytande, jag kan inte säga hur mycket, men t.ex. Skåne och Blekinge har uppenbara problem och det finns säkert i de flesta distrikt lokala KU-grupper som behärskas av flammaniter. Deras fraktion är nu starkare och mer välorganiserad än tidigare, och det är förmodligen därför de nu vågar ta upp kampen mot partiledningen. Signalen var säkert vad som hände på kongressen i mars i år då de förlorade åtta platser i partistyrelsen och även led nederlag på bl.a. en motion om öppet stöd till Sovjet mot Kina.

Flamman har också ett starkt påtrycknings kort, skulle VPK nämligen prängas är det sannolikt att Flamman kan få ett mandat i Norrbotten eftersom man där kan komma att nå upp till 12 %, medan resten av partiet skulle åka under 4%. Sånt är jävligt allvarligt inom VPK.

- Det är alltså Sovjet som är kärnfrågan i den nuvarande motsättningen?

- Den frågan rymmer ju alla andra frågor och en verkligt bra debatt skulle kunna utvecklas om man inom VPK verkligen gav sig in i den. Man kan väl säga att den auktoritära hållning som flammaniterna har till Sovjet, den avspeglar sig också i andra frågor. Många gamla stalinister drömde säkert om att pappa Stalin skulle komma och rädda Sverige och att de själva då skulle återupprättas efter åratal av förföljelser och belönas för sin uthållighet med poster i den nya byråkratin. Men så dog ju Stalin och Krustjovtiden var svår för dem, samtidigt som det innebar att en del som varit kritiska till Stalintiden vågade föra fram detta inom partiet helt öppet. Det var bl.a. det som beredde vägen för Hermansson.

Den auktoritära hållningen hade också konsekvenser på det inrikespolitiska planet, då särskilt i förhållande I till socialdemokratin. Den folkfrontspolitik som Komintern förespråkade före och under andra världskriget hade ju också konsekvenser i svensk kommunism. Gamla SKP bredde ut armarna åt arbetarpartiet socialdemokratin, trots att dess ministrar skrev under beslut om transportförbud av Ny Dag och införde arbetsläger. Efter kriget fortsatte den politiken och fortfarande sitter ute i landet "kommunister" i kommunala nämnder och församlingar och för en helt osjälvständig politik. Den nuvarande partiledningen är emellertid inte dummare än att den begriper att VPK måste ha en egen profil gentemot socialdemokratin om partiet ska kunna överleva, och under press från många partimedlemmar som genomskådat sossarnas alltmer öppet reaktionära politik och klassamarbete. Numera tar man upp sådana paroller i första maj-demonstrationerna, medan man i riksdagen ger sossarna ett stöd i många frågor och själv för en reformistisk politik.

- Det talas om en vänster inom VPK?

- Det har funnits vänstertendenser inom en del parti föreningar men sedan de sista i Birka-Vasa nu lämnat VPK kan man inte tala om en direkt vänster. Det finns naturligtvis opposition mot partilinjen i vissa frågor. T.ex. under partikongressen kunde man märka vänsterinlägg i bl.a. kärnkraftsdebatten, Palestinafrågan och sextimmarsdagen. Jag tycker också att de tre i kommunfullmäktige i Stockholm som fronderade i frågan om lägenhetsfördelningsnormen mot resten av partigruppen och mot sossarna tog ett riktigt ställningstagande i den frågan. Likaså i frågan om kampen i Chile och Portugal finns det opposition mot partimajoriteten. En del arbetarmedlemmar som varit med i klassaktioner och genom det kommit underfund med partiets dåliga fackliga politik har ju också dragit slutsatser av det och lämnat partiet.

- Du har själv nyligen lämnat VPK efter att varit med i sju år och bestämt dig för att gå med i FAM ?

- Ja, jag har ju hunnit lära mig en del om partier av VPK:s slag, om den politiska makt som byråkratin har inom partiet, där den med administrativa m metoder kan strypa en opposition. Vi slogs t.ex. länge för att få en egen stencilapparat och till slut skaffade vi en själva. Sen har jag studerat partier i andra länder som tillhör samma tradition som VPK och som har större inflytande över arbetarklassen än VPK, t.ex. Chile, Portugal, Italien och franska partiet. Viktigast för mig har varit de studier om ryska revolutionen som bedrivits inom Birka-Vasa och som lett fram till ståndpunkter som överensstämmer med FAM. Under flera år har jag varit kritisk till VPK i en rad olika frågor, till dess reformistiska politik och dess oförmåga att ta vara på erfarenheter från klasskampen och i vidareutveckla dem. I ett framtida uppsving i klasskampen kommer partiet som organisation att till att börja med ha en återhållande effekt på det uppsvinget, förmodligen också bekämpa det, Har man dom åsikterna är det omöjligt att vara medlem. Då bidrar man till att ge intryck av att det går att vara revolutionär i VPK. Det gör det tammefan inte.