DE FÖRSTA RÅDEN
ARBETARUPPROREN I RYSSLAND 1905
Det tsaristiska Ryssland var ett samhälle fyllt av motsättningar.
Avskaffandet av livegenskapen 1861 innebar inte någon förbättring
av böndernas situation. De fick betala för jorden och dignade dessutom
under höga skatter. Jordarealen per bonde hade dessutom mellan 1861
och 1905 minskat med 36%. Att hantverket och småindustrin
spelade en mycket underordnad roll gentemot storindustrin gjorde
inte böndernas situation bättre.
Arbetarna var samlade i jättelika fabriker, varav de flesta fanns
ute på landsbygden. Arbetarklassen, inklusive familjer, utgjorde
lite mer än en fjärdedel av befolkningen.
Den ryska borgarklassen var till antalet mycket liten eftersom
dess bas - industrierna - var få men stora. Dessutom har det i Ryssland
aldrig existerat den stadsbourgeoisie som utmärkt Västeuropa sedan
1300-talet. De ryska städerna var nämligen inga handelsstäder utan
administrationsstäder. Industrialiseringen hade också inletts, stötts
och drivits på av staten.
Den auktoritära tsarismen satt ovanpå allt detta som en effektiv
propp mot all utveckling. T.o.m. bourgeoisien och intelligentsian
var beredda att flytta på den, bara det gick städat till.
För att stilla de anti-tsaristiska stämningarna beslöt regeringen
att försöka blanda bort dem i en nationalistisk yra. Därför startades
ett krig mot Japan 1904, som emellertid förlorades. Befolkningens
kostnader för kriget (bl.a. minskade reallöner med 1/4på ett år)
ledde istället till att den politiska temperaturen steg.
DEN BLODIGA SÖNDAGEN
För att kontrollera arbetarna initierade polisen fackföreningar,
som kallades arbetarsektioner. Dessa slogs över hela Petersburg
samman till Fabriks - och anläggningsarbetarnas association. Dess
ledare var en präst som hette Gapon. Denne Gapon hävdade, att om
arbetarna höll sig till lagen och enbart kämpade för ekonomiska
intressen skull regeringen hjälpa dem.
I december överlämnade Putilovarbetarna, efter påverkan av Gapon,
en lista med moderata krav till fabriksledningen. Men denna vägrade
att gå med på kraven. Inte heller regeringen gjorde något. Och då
dessutom några "ledare" avskedades gick Putilovarbetarna ut i strejk
den 3:e januari. Snart började de övriga arbetarsektionerna att
propagera för solidaritet och efter fyra dagar strejkade 140 000
arbetare.
Under denna strejk föddes idén att gå till tsaren och överlämna
Petersburgs arbetares krav. Budskapet skrevs av prästen Gapon och
några socialister. Denna "petition" är en av historiens största
paradoxer. Den var underdånigt adresserad till tsaren och bad honom
att auktorisera, och t.o.m. genomföra, inget mindre än en genomgripande
revolution, vilken till slut skulle ha eliminerat hans makt. "Petitionen"
innehöll de revolutionära partiernas minimiprogram och krävde bl.a.
total pressfrihet, yttrandefrihet, fackföreningsfrihet, strejkrätt,
8-timmarsdag, minimilön, jordlagar till förmån för bondekommunen
(miren), och slutligen det omedelbara sammankallandet av en demokratiskt
vald konstituerande kongress. Det var helt enkelt en invitation
till självmord.
Söndagen den 9 januari samlades Petersburgs arbetare för att
gå till Vinterpalatset. Överallt i staden stötte de på soldater
som de försökte övertala att släppa fram dem. Men i stället gav
soldaterna eld mot dem. Denna dag mördades hundratals människor
och tusentals skadades.
Strejken i Petersburg kulminerade den 1:a januari och var avslutad
den 13:e. Även om strejken dog i huvudstaden, svepte den vidare
fram över landet. Den varade i 2 månader och berörde 122 städer
och byar. Flera gruvor i Donbassängen och 10 järnvägslinjer drogs
med. Totalt strejkade ungefär en miljon män och kvinnor.
SOLDATUPPROR
Efter fredsfördraget med Japan, vilket undertecknats sommaren
1905, hade armén utlovats en snabb demobilisering. Då myndigheterna
saboterade detta löfte, utbröt över hela imperiet myterier som ibland
utvecklades till regelrätta fältslag.
Men även flottan gjorde myteri. Svartahavsflottan gjorde myteri
i juni och seglade iväg med pansarkryssaren Potemkin till de strejkande
i Odessa. Slutligen lade Potemkin till i Rumänien. I oktober gjorde
den baltiska flottan myteri och under oktoberstrejken behärskade
matroser och soldater för en kort tid Sevastopol.
OKTOBERSTREJKEN
Den nationella kampanjen mot tsarismen började som en strejk
för bättre villkor bland sättarna i Moskva. Strejken spred sig till
andra grupper, bl.a. bagarna. Då strejken började avta i Moskva
startade Petersburgs sättare en sympatistrejk.
I Moskva beslöt delegater från tryckerier, maskin-, tobaks- och
möbelindustrin och andra branscher att bilda ett generalråd (sovjet)
för Moskvas arbetare.
Den 9 oktober, då strejkerna nästan slutat i hela landet, beslöt
personalen på järnvägslinjerna runt Moskva att gå ut i strejk. Arbetarna
på linjerna runt Petersburg formulerar samma dag, det som kom att
bli strejkens krav: 8-timmarsdag, medborgerliga fri- och rättigheter,
amnesti och en Konstituerande Församling.
Strejken stoppade allt; industrianläggningar, det ekonomiska
livet, apotek, livsmedelsaffärer, domstolar, spårvagnar, restauranger...
Även skolor och universitet slog igen. Intelligentsian anslöt sig
till proletariatets strejk. Företagsledarna betalade t.o.m. ut lönen
medan strejken pågick, för även de ville få bort enväldet.
Fr.o.m. den 10 oktober proklamerades politisk generalstrejk i
stad efter stad. I några städer i söder reste de strejkande barrikader
och beväpnade sig. I Charkov bildades en arbetarmilis. Dessa försök
till väpnat motstånd slogs dock lätt ned.
SOVJETEN I PETERSBURG
Den 10 oktober bestämde sig mensjevikerna för att återskapa sovjeten.
Dess första möte hölls den 13:e i Tekniska Institutet med 30-40
delegater. Där bestämdes att man skulle uppmana huvudstadens proletariat
att proklamera generalstrejk och välja delegater.
Det valdes en delegat per 500 arbetare. De mindre arbetsplatserna
fick slå sig samman för att få en delegat. De unga fackföreningarna
var också representerade.
Tryckeriarbetarna föreslog att man skulle. bilda styrkor av beväpnade
arbetare. Förslaget bifölls. Vid sovjetens andra möte den 14:e oktober
fanns delegater från 40 industrianläggningar, 2 fabriker och 3 fackföreningar
(tryckeriarbetarnas, affärsbiträdenas och kontoristernas) . "Som
oktoberstrejken utvecklade sig, kom sovjeten alltmer i den politiska
förgrunden. Dess betydelseväxte för varje timme. Industriproletariatet
var det första som samlades kring den. Järnvägsarbetarnas fackförening
etablerade nära kontakter med den. Unionernas union (de liberala
intellektuellas sammanslutning), som anslöt sig till strejken den
14:e oktober, såg sig tvingad att ställa sig under sovjetens auktoritet
nästan från början. Många strejkkommittéer - ingenjörernas, juristernas,
de statsanställdas, anpassade sina aktioner efter sovjetens beslut.
Genom att placera många självständiga organisationer under sin kontroll,
enade, sovjeten revolutionen runt sig själv." (Trotskij)
17 OKTOBER-MANIFESTET
Den 14:e gav inrikesministern, Trepov, följande order till trupperna
vad gällde "upprätthållandet av lag och ordning" i huvudstaden:
"Inga lösa skott och spara inte på kulorna!" Redan dagen efter hade
han emellertid ändrat sig, för då yttrade han (att "det har vuxit
fram ett behov av att hålla möten hos folket" och ställde tre kommunala
hus till förfogande.
Ja, autokratin började ge efter. Armén gick inte att lita på
och den europeiska börsen kräver ordning och konstitutionella garantier.
Den 17 oktober publicerade regeringen ett manifest från tsar
Nikolaus. Häri lovade tsaren att bevilja folket medborgerliga rättigheter,
utvidga rösträtten och att låta statsduman bifalla eller avslå varje
ny lag tsaren föreslog.
Trepovs män saluterade manifestet med att skjuta demonstrerande
arbetare. Sovjeten i sin tur misstrodde tsaren och krävde amnesti,
avskedande och bortdragande av polisen och skapandet av en folkmilis.
Därför beslöt sovjeten att strejken skulle fortsätta. Luften hade
emellertid gått ur den och den avbröts den 21 oktober kl. 12.
REAKTIONEN SLÅR TILLBAKA
Trepovs män organiserade förföljelser över hela Ryssland och
stöttade de "svarta hundradena" (reaktionens organisation) på alla
tänkbara sätt. De sköt mot arbetarmilis som försökte stoppa de svarta
hundradena. Mellan 3.500 och 4000 personer mördades på detta sätt.
Regeringen försökte nu med alla medel att avväpna milisen.
Fr.o.m. den 26 oktober hade arbetare själva infört 8-timmarsdag..
Arbetsköparna vägrade emellertid att låta arbetet vara endast 8
timmar om dagen. De tvingade igenom kompromisser om 9-9 1/2 timma
och startade en lockout. Arbetarna blev tvungna att avblåsa striden
om 8-timmarsdag.
Den 15 november började post- och telegrafarbetarna att strejka,
eftersom de inte fick bilda någon fackförening. På morgonen den
23 kom telegram via järnvägens telegraf, som meddelade att några
arbetare i Kushka hotades av arkebusering samma natt p.g.a. revolutionär
propaganda. Sovjetens Exekutivkommitté och järnvägsarbetarnas fackförening
ställde då ett ultimatum till regeringen: "Är inte dödsdomarna upphävda
kl. 20.00 går järnvägarna i strejk.". Fem minuter över åtta kastade
regeringen in handsken. Detta var revolutionens sista seger.
UPPRORET I MOSKVA
Den 6 december beslöt Sovjeten i Moskva, att till nästa dag utlysa
politisk generalstrejk och att försöka förvandla denna till ett
väpnat uppror. En järnvägsarbetarkonferens och en post- och telegrafarbetarkongress
tog ett liknande beslut.
I armén hade då bildats en sovjet som sände delegater till arbetarnas
sovjet. Det förekom även rykten om att armén i andra städer stod
på folkets sida.
Arbetarna och myndigheterna krigade om inflytandet över armén.
Överallt försökte arbetarna att få armén på sin sida, samtidigt
som de viktigaste punkterna omgärdades av barrikader. Befolkningen
förde ett gerillakrig mot de trupper myndigheterna satte in mot
dem. Den 13-14:e vägrade armén att slåss mot en fiende de inte kunde
se mitt ibland en fientlig befolkning. Den 16:e anlände nya trupper
och den 17:e hade de krossat upproret.
Upproren i resten av landet slogs också ned eller dog ut.
LÄRDOMAR
Sovjeten bildades den 13 oktober och upplöstes den 3 december.
I slutet av november var antalet delegater 562, inklusive 6 kvinnor.
Dessa människor representerade 147 fabriker, 34 verkstäder och 16
fackföreningar. Av delegaterna var 351 metallarbetare, 57 textilarbetare,
32 tryckeri- eller pappersarbetare, 12 affärsanställda och 7 kontorsanställda
eller arbetare inom läkemedelsindustrin. Exekutivkommittén bildades
den 17 oktober och bestod av 22 delegater plus 6 socialdemokrater
och 3 socialrevolutionärer.
Sovjeten organiserade de arbetande massorna, ledde de politiska
strejkerna och demonstrationerna, beväpnade arbetarna och beskyddade
befolkningen. Sovjetens principiella kampmedel var den politiska
strejken. Genom dessa strejker vann sovjeten pressens frihet. Den
organiserade gatupatruller för att garantera invånarnas säkerhet.
I större eller mindre grad tog den posten och järnvägarna i sin
hand. Den ingrep kraft kraftfullt i dispyter mellan arbetare och
kapitalister. Den gjorde ett försök att genomdriva 8-timmarsdag
genom direkt revolutionärt tryck. Den paralyserade den auktoritära
statens handlingskraft genom en upprorsstrejk. Slutligen introducerade
sovjeten sin egen fria demokratiska ordning i arbetarklassens liv.
Av de '820.000 "aktivt anställda" som 1897 fanns i Petersburg
var 433.000 (53%) arbetare eller hemhjälp. Sovjeten var inte den
officiella representanten för huvudstadens arbetarbefolkning. Den
organiserade ungefär 200.000 arbetare, huvudsakligen fabriksarbetare,
men dess direkta och indirekta inflytande var större. Viktiga delar
av arbetarklassen, t ex byggnadsarbetare och outbildade arbetare
stod utanför sovjeten.
Avslutningsvis vill vi peka på hur klart Arbetarnas Deputerades
Råd förklarade begreppet "proletariatets diktatur": Genom arbetarklassens
ekonomiska och sociala tyngd i samhället tvingas övriga klasser
och skikt att liera sig med arbetarklassen och underordna sig den.
GL
Källor:
Leon Trotskij - 1905
Voine - The unknown revolution
David Floyd - 1905 års ryska revolution
|