SLUTET PÅ EN EPOK

Ledare ur Tidningen Arbetarmakt, nr 5 1975

Inledning

Fred i Vietnam! Efter en generation av krig, efter tusentals år av utländskt herravälde har Vietnams folk frigjort sig från utländska herrar och vapnen tystnar.

Äntligen kommer man att kunna satsa på framtiden, bygga upp städer, odla jorden, skaffa ungar - utan att skiljas från det i en nära framtid. Det är bl.a. detta som FNL:s och PPR:s seger innebär. Det är därför vi gläds åt segern, för att den innebär förbättrade levnadsvillkor för den överväldigande majoriteten av Vietnams innevånare. Vi stöder också PRR:s och DRV:s strävan till återförening - Vietnam är ett land, tillfälligt och godtyckligt delat av imperialisterna. Men vi gläds också åt segern för att den innebär en seger för oss här i Sverige. De Vietnamesiska kamraterna har gett USA-imperialisterna på käften. Det imperialistiska systemet har försvagats, och utvecklingen har tagit ett kliv närmare socialismens seger i världsmåttstock.

Men trots den glädje vi känt, är det nödvändigt att hålla huvudet kallt. Vi i FAM hyser inga illusioner om att socialismen skulle stå på dagordningen i Vietnam, nu, något som vi f.ö. också skrev om för två år sen i samband med Parisavtalets undertecknande (AM 1/73). Det är därför som vi publicerar den långa artikeln härinvid, för att förklara något av hur vi ser på Vietnams framtidsutsikter. De synpunkter som artikelförfattarna för fram om de nationella befrielserörelsernas epok är i och för sig helt nya även inom FAM, men är inte desto mindre viktiga. Klart är dock att Vietnamkrigets slut är slutet på en epok - men kampen mot imperialism och förtryck fortsätter.

SLUTET PÅ EN EPOK

FNL:s seger i Sydvietnam och FUNK:s i Kambodja markerar på sett och vis slutet på en epok i den revolutionära kampen inte bara i de berörda länderna. utan också i världsmåttstock. Det gäller både kampen i den s.k. Tredje Världen och den (betydligt blygsammare) kampen i Sverige och i andra imperialistiska länder. På vad sätt? Låt oss ta varje aspekt för sig.

Den politiska taktik som FNL och FUNK begagnat sig av är den nationella befrielsefronten. En sådan front är en Antti-imperialistisk. men ej uttalat socialistisk rörelse, vare sig till målsättningen eller till klassammansättningen. FNL, med under- och systerorganisationer, är i själva verket det politiska uttrycket för en klassallians som i princip är öppen för alla grupper utom de som haft samröre med Saigonjuntan, och som även i praktiken samlar medlemmar från alla existerande klasser och socialskikt.

Vietnam har utvecklats

Under de 21 år som förflutit sedan Nord- och Sydvietnam skildes åt, så har utvecklingen på gott och ont ( i allmänhet mest ont) gått vidare i hela världen, inklusive Tredje Världen och Sydvietnam. Armodet består, men fördjupas och tar sig nya former. I Sydvietnam har de sociala strukturerna genomgått en utveckling vanligtvis till följd av kriget - som gör att det Sydvietnam som FNL nu tar över inte är samma Sydvietnam som man kunnat ta över redan 1954 (om man velat utnyttja sitt militära överläge och hyst mindre tilltro till stormakternas demokratiska vilja och sinnelag). Detta alldeles bortsett från att dagens Sydvietnam uppvisar fler bombkratrar, fler krigsinvalider, större skador av kemisk krigföring, fler döda, osv. än 1954. Genom frivillig eller tvångsmässig evakuering från landsbygden, åstadkoms en artificiell urbanisering av Sydvietnam, vilken lett till att en betydligt mindre del av Sydvietnams befolkning, vid krigsslutet var sysselsatta i jordbruket än 20 år tidigare (exakta siffror är svåröverkomliga). Det är möjligt, ja troligt, att FNL nu söker vända denna ström tillbaka till landsbygden, alldeles särskilt, som de flesta ingenting hellre vill än att i återvända till den jord de tvingats bort ifrån. Men följande faktorer kvarstår: Genom USA:s, Japans och andra imperia1istländers investeringar har den sektor av "arbetsmarknaden" som står utanför jordbruksproduktionen ökat sedan 1954, och detta kommer också att vara fallet även sedan man "kapat" de mer eller mindre mystifika yrken i städerna (gatflickor, bartenders, narkotikalangare och "fixare" av alla slag) som var helt avhängig amerikansk och annan imperialism. Dels har jänkarna åstadkommit en viss, om än blygsam industrialisering av främst Saigon-regionen, dels har de - och det är mycket viktigare - byggt ut vägar, hamnar, flygfält och andra kommunikationer som är en ganska solid grund för en framtida industrialisering. I många u-länder av idag lägger regimerna ner enorma summor på att bygga ut kommunikationerna, för att göra en industrialisering och ett effektivare utnyttjande av råvarutillgångarna möjligt. Detta är väl det enda positiva amerikanarna har lämnat i arv till Sydvietnam (naturligtvis oavsiktligt), tillsammans med en viss teknologisk skolning av de Saigonsoldater som man var tvungna att lära upp för att kunna behärska fordon och annan teknisk apparatur.

Förändrat läge

Nå, på vad sätt förändrar det läget om stadsbefolkningen har ökat och kommunikationslederna. byggts ut? Ökningen av stadsbefolkningen innebär en ökning av proletariatet och till det närstående grupper, vars andra sida är en minskning av FNL:s traditionella sociala bas: fattigbönder. Kommunikationsledernas utbyggnad (liksom oljeförekomsterna utanför Sydvietnams kust) ger en förhållandevis god start för en fortsatt industrialisering, vilket måste innebära en ytterligare ökning av proletariatets numerär. Till detta kommer också att krigets förstörelse i sig måste leda till en ökning av de icke-jordbruksarbetande. Man kan bara tänka på hur många byggnadsarbetare som torde behövas för att återuppbygga alla totalförstörda mindre och medelstora städer.

Allt detta leder till en utveckling som kommer att innebära att Sydvietnam om 10-20 år har en social struktur som har ganska stora likheter med den s.k. utvecklade delen av världen. Att Sydvietnams befolkning även då i stor utsträckning kommer att leva under knapphetens kalla stjärna (om än en rättvisare fördelad knapphet) kan vi vara övertygade om. Men det är inte senkapitalismens "konsumtionssamhälle" vi syftar på här. Det är klasstrukturen, proportionerna mellan främst arbetarklassen och övriga . klasser som intresserar oss. Och varför då detta livliga intresse för arbetarklassen? Jo, av samma skäl som vi visar den svenska arbetarklassen ett livligt intresse. Av alla tecken att döma kommer Sydvietnam successivt att utveckla sig mot en statskapitalistisk eller statsbyråkratisk stat, som Nordvietnam redan är, en stat som visserligen kommer att göra mycket för att försöka höja befolkningens levnadsstandard genom industrialisering, modernisering och kollektivisering av jordbruket, förbättrad sjuk- och hälsovård, utbildning osv., men som förr eller senare under sin utveckling kommer att hamna på kollisionskurs med arbetarklassens strävanden. Vi kan se detta hos de statsbyråkratiska stater som har några år på nacken. Allteftersom minnet av den gemensamma kampen mot imperialismen långsamt förbleknar, och därmed det "samhällskitt" som patriotismen utgör sakta löses upp, kommer motsättningarna allt tydligare framträda mellan arbetarklassen å ena sidan och å den andra, de kapitalister som tillåts fortsätta verka jämte den statsbyråkratiska klass som kommer att växa fram.(1)

Romantisk smekmånad

Liksom i Sovjet och Kina kommer den statsbyråkratiska klassen att i olika turer söka spela ut arbetarna och bönderna mot varandra, en möjlighet som reduceras ju mer betydelselös bondeklassen blir. I ett statsbyråkratiskt samhälle har arbetarklassen inget direkt inflytande över produktionens inriktning, syfte och resultat. Deras roll är att vara "transmissionsremmar", som verkställer "motorns", det ledande partiets, beslut. Det statsbyråkratiska samhället utvecklas relativt konfliktfritt så länge man befinner sig i en återuppbyggnadsfas, under vilken levnadsstandarden höjs och skillnaderna mellan "kader" och "massa" fortfarande är relativt obetydliga. Under denna "smekmånad" mellan statsbyråkratin och arbetarna, sammanfaller deras objektiva klass intressen i tämligen stor utsträckning, för att därefter alltmer skilja sig åt.

Sydvietnam socialistiskt?

Vi förutsäger denna utveckling för Sydvietnam, liksom även för Kambodja och Laos. Vi vill inte inlägga några speciellt värderande aspekter däri, eftersom det är fråga om en objektiv utveckling, ett resultat av det ekonomiska, sociala, politiska och klassmässiga läget i Indokina. Vi har aldrig trott att "FNL bygger socialismen i de befriade områdena". som RMF påstod för några år sen (innan de började flirta med DFFG), och vi tror följaktligen inte heller att FNL nu efter segern bygger socialismen i Sydvietnam. Många av oss i Förbundet Arbetarmakt har tidigare arbetat i åratal inom DFFG. flera stycken har t.o.m. varit synnerligen aktiva. men vi gjorde oss aldrig några illusioner om att Sydvietnam skulle utropas till socialistisk rådsrepublik dagen efter segern. Redan då var de flesta av oss medvetna om att för att en sådan rådsrepublik skulle kunna komma till stånd fordrades ytterligare en revolution i Sydvietnam, en proletär sådan, riktad mot den statsbyråkratiska klassen. Vi var också medvetna om att några objektiva förutsättningar för en proletär revolution inte skulle finnas förrän den statsbyråkratiska klassen själv skapat dessa förutsättningar, precis som borgarklassen grävt sin egen grav i de kapitaliska länderna. Var detta något skäl att inte stöda FNL? Vi kan inte se det. Folkets oerhörda lidanden i Indokina, medvetandet om att FNL:s seger skulle innebära ett kraftigt slag mot USA-imperialismen och ett drägligare liv för massorna tvingade oss att arbeta för FNL:s seger, men med öppna ögon och utan illusioner om FNL:s natur, till skillnad från de beklagansvärda stalinister vi träffade inom DFFG och trotskister utanför denna organisation.

Slutet på en epok

Nu när FNL:s och FUNK:s totala seger är ett faktum, och Pathet Lao i Laos kan nå den närhelst de vill, så innebär det paradoxalt nog slutet på de nationella befrielserörelsernas "glansperiod" i "Tredje Världen". I vissa länder kan de ännu spela en roll, och i de länder kampen redan tagit sig den nationella befrielsens form (och alltså inte formen av en uttalat socialistisk rörelse) kommer den förmodligen att behålla prägeln av en klassallians till dess segern är nådd, såvida inte genomgripande förändringar i den sociala verkligheten i de berörda länderna fullständigt omöjliggör en sådan taktik. Men vi tror att för övriga Asiens, Latinamerikas och i något mindre mån Afrikas vidkommande, kommer kampen mot imperialismen i fortsättningen att vara betydligt mer präglad av ett starkt proletärt inflytande än hittills. Sådana faktorer som Kinas skumma utrikespolitik spelar naturligtvis en viss roll. Men detta är ändå bara sekundära faktorer. Det viktigaste är det som vi redan tidigare konstaterat: Armodet består, fördjupas och tar sig nya former. Den nationella befrielsefrontens taktik är praktiskt taget "skräddarsydd" för länder där inslaget av fattigbönder är stort, ja inte bara stort, utan överväldigande. Det är på deras förhoppningar om en drägligare tillvaro man knyter upp sin politik. Det är dom som utgör fotfolket i de nationella befrielsearméerna. Det är i deras värld, landsbygden, man främst opererar. Böndernas främsta mål här i livet är jord, om man ingen har, eller mera jord, om man har för lite. Det vanliga mönstret brukar vara att den nationella befrielserörelsen efter segern genomför en jordreform, styckar storgodsen och ger dom jordlösa varsin torva. Efter ytterligare några år genomför man en kollektivisering under större eller mindre motstånd från böndernas sida. Smärtfriast har denna kollektivisering skett på Kuba, mest problematisk var den förmodligen i Sovjet. Arbetarna å sin sida strävar inte efter att lägga beslag på sina arbetsredskap, sin svets, sin svarv eller stans för egen del. Själva arbetssituationen är så komplex att det står klart för varje arbetare att man måste expropriera produktionsmedlen kollektivt och inte individuellt. Arbetarnas motsättning till statsbyråkratin består således inte i att de vill behålla sina arbetsredskap och producera på en individuell nivå, utan däri att de - allteftersom deras förenhetligande och medvetande om sina klassintressen ökar - kommer att sträva efter att få en allt större kontroll över produktionens inriktning, förvaltning, syfte och resultat, både på företagsnivå och på det nationella planet. Denna strävan kolliderar givetvis med statsbyråkratins intressen, som för att hålla sig vid makten måste behålla denna kontroll för sig själv i alla avgörande frågor. Det är bara genom denna kontroll byråkratin kan lägga beslag på en del av samhällets produktion för egen del och för övrigt styra samhällsutvecklingen för att föreviga denna ordning.

Dags för de 'röda'

Genom att jordbruksbefolkningens andel av befolkningen minskar i de flesta u-länder av idag, samtidigt som jordbruksproduktionen i vissa regioner alltmer tar sig former som påminner om industriell produktion (och följaktligen tenderar att leda till ett medvetande hos lantarbetarna som påminner om industriarbetarens), samtidigt som en urbanisering äger rum både geografiskt och genom städernas ökande inflytande på landsbygdens kultur, samtidigt som i vissa länder (t ex Brasilien, Iran) en tämligen betydande industrialisering äger rum, så undermineras förutsättningarna i allt högre grad för den "klassiska" nationella befrielsefrontens taktik och ökar förutsättningarna för mer eller mindre "rödfärgade" revolutionära rörelser. Vissa av dessa "röda" organisationer är inte mera uttryck för proletariatets objektiva intressen än nationella befrielsefronter. Andra är klart socialistiska enligt vår måttstock. Andra åter, och de utgör förmodligen den större delen, är så pass oklara i sin socialistiska målsättning att de kan förmodas ryckas med i en genuint proletär massrörelse som syftar till arbetarrådens absoluta makt. MIR i Chile hör till denna senare kategori.

Löjliga folkvänner

Det är i detta avseende man kan säga att FUNK:s och FNL:s seger markerar slutet på en epok - ur en aspekt. Den andra gäller den anti-imperialistiska kampen i Sverige, och för övrigt hela "vänstern" i Sverige.

Det kan inte råda någon tvivel om att den starka tonvikt på "folket" (som grundläggande revolutionär enhet istället för arbetarklassen) vi .hittar inom den stalinistiska delen av "vänstern" bara kan förklaras av den starka ställning solidaritetsarbetet för Indokina haft i Sverige. Styrkan i detta solidaritetsarbete har gjort det möjligt för grupper som SKP och MLK att få gehör för denna sanslösa populism. Det kan knappast vara ett resultat av klassförhållandena i Sverige, ty ingenstans i hela den utvecklade världen torde grupper som "fattigbönder" och dito fiskare vara så rudimentära som i detta land, liksom andra småborgerliga grupper. Ingenstans i den utvecklande världen torde nationalitetskänslan och patriotismen vara så föga utvecklad som här. Men ändå har SKP, MLK, Folket i Bild och hela konkarongen, utan att känna sig löjliga, genomströvat landet i sitt fåfänga sökande efter "progressiva" småbönder och fiskare och en "folklig kultur". Det synes oss, kanske inte helt oväntat, att denna tendens är mer utbredd inom SKP:s "kulturmaffia" i Stockholm än bland industriarbetande SKP-are i t.ex. de småländska mindre städerna och samhällena.

Hyckleri

När kuppen i Chile var ett faktum, och motståndsrörelsen där rekonstruerades, hade en SKP-are panna att kritisera denna motståndsrörelse för att den lade som uttalad målsättning att skapa ett socialistiskt Chile. De svenska Chile-kommittéerna delar den chilenska notståndsrörelsens ståndpunkt i denna fråga, för vilket naturligtvis även de får mottaga kritik. När KFMLr och RMF och andra grupper menade att en solidaritetsrörelse för en befrielse organisation inte nödvändigtvis måste ha samma analys av läget som den befrielseorganisation man stödde, kritiserades man hårt av SKP för detta. Det jämställdes nästan med förräderi och sabotage av solidaritetsarbetet att andas ett ord av avvikande åsikter om situationen i Sydvietnam. FNL:s och Nordvietnams analys var lag. För SKP:s vidkommande var denna respekt för FNL:s icke-socialistiska analys så stor, att det dröjde flera år innan man kom på tanken att presentera sin egen, marxist-leninistiska analys av kampen i Indokina i Gnistan. När så en motståndsrörelse presenterar en socialistisk analys och målsättning, tas man i upptuktelse av SKP. Detta visar klart på att respekten för revolutionära och andra anti-imperialistiska rörelser i Tredje Världen för SKP:s vidkommande inte sträcker sig två tum längre än vad som gynnar den egna ruttna politiken. Detta är rävspel och hyckleri, och vi förbannar oss själva att vi inte, medan vi var kvar i DFFG, slog ner kraftigare på dessa tendenser. (2)

Framtiden är vår

Stalinistgänget har inget grepp om Chile-kommittéerna, och de har fått stryka på foten i den nya musikrörelsen. Inte heller har de lyckats åstadkomma hegemoni över Grupp 8. Anti-EEC-rörelsen blev ett fiasko, särskilt sedan tongångar hördes från Kina som gick ut på att EEC var progressivt i förhållande till supermakterna. Rykten har varit i svang om att SKP ett tag närde planer på att ombilda rörelsen till en För-EEC-rörelse. Vi är inte ens säkra på att det var ett skämt.(3)

SKP har således inte lyckats göra några inbrytningar, och inte heller själva lyckats skapa några frontorganisationer som kan ersätta DFFG som rekryteringsbas. KFMLr:s sönderfall har givit dem en del nytt folk, men det är en inomstalinistisk omgruppering, och på samma gång lyckades den icke-stalinistiska vänstern få en del nytillskott från den döende "bjässen".

Allteftersom utvecklingen i hela världen går mot skapandet av ett världsproletariat i absolut dominans i de flesta länder utom ett fåtal, parallellt med småbondeklassens och andra småborgerliga gruppers successiva tillbakagång, kommer tonvikten på arbetarklassen och proletär internationalism att växa sig starkare i Sverige och hela den imperialistiska världen. I Sverige och Norge har vi ännu en lång bit kvar att gå innan populismen fullständigt utraderats, men framtiden är vår!

Två f.d. DFFG:are

Noter:

Not 1. En fullständig analys varför det statsbyråkratiska produktionssättet med nödvändighet kommer att uppstå i Indokina, liksom de allmänna betingelserna för att de ska uppstå, skulle bli alltför långt att ta upp här. Dessutom är vi i FAM inte riktigt klara med denna del av analysen av det statsbyråkratiska produktionssättet. Men kort kan sägas:

Efter världens uppdelning mellan de imperialistiska staterna, fanns ingen möjlighet för den nationella borgarklassen, eller de högre mellanskikten (intellektuella, statsfunktionärer, militärer etc.) i de koloniala länderna att öka sitt inflytande, utan att befria sig från det koloniala förtrycket och den inhemska kompradorborgeosin (borgare avhängiga den imperialistiska makten). Eftersom världen är helt uppdelad mellan imperialistiska och koloniala kapitalistiska stater, innebar en sådan frigörelse att om landet skulle vara ett kapitalistiskt land, så måste det också bli antingen en imperialistisk stat, eller att helt bryta banden med den kapitalistiska världen och upprätta en egen ekonomi. Denna egna ekonomi måste bli en planekonomi, dvs. att staten tar hand om all produktion och distribution för att bryta det kapitalistiska inflytandet. I denna "andra fas av den koloniala är det som de övre mellanskikten gör sig av med den nationella borgeosin, och etablerar sig som härskande klass.

Varför då inte en socialistisk utveckling istället? Helt enkelt därför att de för socialismen grundläggande förutsättningarna inte finns för handen: en utvecklad industri och därmed en kvantitativt stor och socialistiskt medveten arbetarklass. Produktivkrafternas utveckling har inte nått tillräckligt långt för att möjliggöra en socialistisk utveckling, varken i Paris 1871, Ryssland 1917, Kina 1949 eller Vietnam -45, -56 eller 1975.

PRR, FNL, Folkets Revolutionära Parti, Vietnams Arbetarparti, GRUNK, FUNK osv. är uttryck för de högre mellanskiktens strävan till ökat inflytande över samhället. I Aftonbladet den 6/4 redogörs för ledarna för GRUNK, FNL och PRR och deras bakgrund: ek. doktor, pol. doktor, prins, ek. doktor, ingenjör, läkare, student, fil. lic., arkitekt, läkare, lärare, munk, advokat, officer (i franska armen), bondson. Representanter för proletariatet?

En alternativ utveckling till den statsbyråkratiska är en statskapitalistisk riktning, som t ex Algeriet, Egypten och andra länder. Detta skulle innebära en strängt kontrollerad kapitalism, där kapital erhålles från olika imperialistiska eller statsbyråkratiska stater - men där man spelar ut de olika intressenterna mot varandra och ingen tillåts dominera. Denna utveckling är dock inte trolig för södra Vietnams eller Kambodjas del, på grund av det stora inflytandet från det statsbyråkratiska Nordvietnam, samt närheten till Kina.

Not 2. Att principen om att solidaritetsrörelsen i Sverige måste ha samma analys som befrielserörelserna, att denna princip inte används annat än när det gynnar SKP:s egna syften visar sig också i debatten kring DFFG:s sovjetkritik. På vilket sätt gynnar det FNL att DFFG kritiserar Sovjet? Just det - negativt, bl.a. skulle VPK:are inte kunna vara med i DFFG. Och FNL-grupperna har mycket riktigt fått kritik av FNL för detta sitt tilltänkta ställningstagande. (Bekräftat av Ulf Mårtensson i AB)

Not 3. Om det inte är bekant, så utgår SKP från iden att huvudmotsättningen inom det svenska folket går mellan folket och monopolkapitalet. Dvs.: det gäller att ena arbetarklassen, småborgarklassen, samtliga mellanskikt, små-, mellan- och storkapitalister mot monopolkapitalet, dvs. ungefär de "15 familjerna".

Det vansinniga i denna politik torde framgå klart av ovanstående uppräkning, att någon ytterligare argumentering mot den inte behövs, åtminstone inte just nu.

Alternativet till denna syn på huvudmotsättningen, dvs. den korrekta, är den gamla traditionella kommunistiska: Arbetarklass kontra borgarklass. Genom att utarbeta en stark proletär politik och organisering, kan man få kvarvarande småborgare och mellanskikt att ställa sig på arbetarklassens sida mot borgarklassen. Det viktiga i dagens Sverige är inte att utarbeta en frontpolitik, utan att utarbeta en arbetarklasspolitik, utifrån vilken man senare kan utforma en proletär frontpolitik och tillämpa densamma.