REVOLUTIONEN I UNGERN 1918-19
I dagarna är det nästan exakt 56 år sedan. den socialistiska
rådsrepubliken i Ungern utropades. Det var i första världskrigets
efterdyningar, då nästan hela Europa skakades av social oro och
en förväntan bland de breda massorna på något mer än blott fred
- man ville därtill ha ett slut på den eländiga tillvaro som var
deras lott under kapitalismen. I Ryssland rasade inbördeskriget
mellan vita och röda, i Tyskland böljade klasstriderna fram och
tillbaka under fem års tid (från 1918 till 1923, se f.ö. artiklarna
om den tyska revolutionen i föregående nummer av ARBETARMAKT) ,
och t.o.m. den svenska "ankdammen" var inte så ankdammsmässig längre,
med hungerkravaller i Västervik och Ådalen.
I mars 1919 inleddes de ungerska arbetarnas slutgiltiga strid
med den borgerligt "demokratiska" regering, som i samband med monarkins
fall och frigörelsen från Österrike hösten 1918 kommit till makten.
När arbetarrevolutionen inleddes hade det ungerska folket levat
under ett permanent och brutalt förtryck alltsedan det första världskrigets
utbrott 1914. Som i så många andra l änder sökte den inhemska borgarklassen
få arbetarna och bönderna att betala priset för sina egna härjningståg;
massvält, massarbetslöshet, epidemier, reallönesänkningar; kort
sagt, hela den gamla vanliga visan.
Den ungerska borgarklassen hade (i intimt samarbete med sina
utländska vänner) helt enkelt kört ner det ungerska samhället i
botten - och den borgerligt "demokratiska" regering som kom till
makten i oktober 1918, och till vilken borgarklassen satte sitt
sista hopp, hade definitivt ingen grundläggande lösning av problemen
att presentera.
Arbetarnas och folkets protester växte oavbrutet i takt med borgarklassens
ständiga misslyckanden. Speciellt bidrog den utlovade, men i det
närmaste helt uteblivna jordreformen till att radikalisera de breda
befolkningslagren.
Det var mot denna bakgrund ingen överraskning att den slutgiltiga
uppgörelsen mellan arbete och kapital kom. Den måste helt enkelt
komma!
RÅDSORGANISERINGEN
Den 21 mars 1919 utropades Ungerska Rådsrepubliken, efter en
förhållandevis obetydlig väpnad kamp mellan bönder och arbetare
å ena sidan och borgare å den andra (av vilket vi kan se att ingen
proletär revolution måste bli ett "blodbad", det är styrkan i borgarnas
motstånd det hänger på).
I den Ungerska Socialistiska Federativa Rådsrepublikens författning
hette det bl.a.:
- I Rådsrepubliken har proletariatet övertagit alla fri- och
rättigheter och all makt i syfte att avskaffa kapitalismens
system och bourgeoisiens makt och ersätta dem med en socialistisk
produktionsordning och ett socialistiskt samhälle.
- Rådsrepubliken är arbetar-, soldat och bonderådens republik.
- Rådsrepubliken erkänner ingen ras eller nationalitetsdiskriminering.
Rådskongressen, som emellertid endast lyckades samlas en gång
innan reaktionen på nytt stod som herrar i Ungern, avsåg att förstärka
och samla alla arbetar-, soldat- och bonderåd. Den var "det högsta
organet för statsmakten under proletariatets diktatur".
Rådskongressen utsåg den Federativa Centrala Exekutivkommittén
(med sina ca 150 medlemmar), som i sin tur utsåg landets "nya regering"
- Revolutionära Regerande Rådet.
Samtliga organ valdes enligt principen om att den församling
som utsett organet ifråga när som helst kunde låta återkalla sitt
val (och alltså få de valda fockade), att ingen delegat fick en
ersättning som var högre än en vanlig arbetarlön, och att ingen
fick göra det till ett yrke att representera andra.
Det socialistiska samhällets organisationsmönster från Pariskommunens
dagar (1871) hade på nytt ställts i arbetarklassens tjänst.
Men det vore en aning förmätet att hävda att rådsorganiseringen
alltid fungerade enligt "principerna", Så t.ex. lyckades de opportunistiska
och ständigt vacklande socialdemokraterna att via de s.k. kandidatkommissionerna
välja in sig själva i råden, trots att arbetarna avskydde dom som
pesten. Kandidatkommissionernas kandidatlistor ställde arbetarna
vid arbetarrådens valurnor inför "friheten" att välja mellan att
rösta in 200-300 kandidater i klump eller inte rösta alls!
På detta sätt kan man förklara hur många av dom "arbetarledare"
som före revolutionen var kända som arbetarförrädare, trots arbetarnas
motvilja hamnade i råden.
Det är därför intet att förvånas över att revolutionens första
och enda rådskongress knappast bidrog till att stärka och utveckla
arbetarmakten.
RÖDA ARMEN
Gav rådskongressen och arbetarråden ett blandat intryck förändras
inte det omdömet om vi betraktar den "Röda Arme", som efter modell
från ryska revolutionen började byggas upp efter rådsrepublikens
seger. Någorlunda exakt hur armen skulle organiseras fanns inga
mer välgrundade meningar om. Istället ställdes den unga arbetarstaten
inför samma problem som Sovjetunionen när den, i självbevarelsedriftens
tecken, rekryterade den gamla borgararméns officerare och generaler.
Med ständiga sabotage, förräderier och deserteringar till resultat.
Därför fick "Röda Armen" mot slutet av rådsrepublikens korta existens
alltmer karaktären av en arbetarmilis. Arbetarna tvingades helt
enkelt ta försvaret av sin stat i egna händer, och varje fabrik
sökte organisera sitt eget försvar.
Men då var slaget i stort sett redan förlorat. De framgångar
som republikens arme onekligen hade de första månaderna förbyttes
efter alla deserteringar och sabotage till en långsam inringning
och död av rådsrepubliken. Annars såg den ut att ha goda förutsättningar
att överleva och utvecklas, när man efter de första månadernas offensiv
mot de imperialistiska makter som hela tiden låg och lurade vid
landets gränser, kunde bidra till utropandet av Tjeckoslovakiens
Rådsrepublik.
RÅDSREPUBLIKENS FALL
Ungerns Rådsrepublik kom att bestå i 133 dagar. På eftermiddagen
den 1:a augusti sammanträdde representanter för Budapests arbetare
en sista gång för att bara tvingas kunna konstatera faktum: de imperialistiska
ländernas offensiv mot republiken hade burit frukt. Av rådsrepublikens
territorium återstod endast staden Budapest, och borgararméerna
från Rumänien, Frankrike och Österrike fortsatte sitt anfall. Genom
ringa förutsättningar att dra landet ur den misär som borgarna försatt
det i, genom förräderi och sabotage, och genom "arbetarledarnas"
permanenta misstro mot arbetarnas förmåga att själva bygga upp sin
stat, nerslaktades republiken. Terrorn blev urskiljningslös.
ERFARENHETER
P.g.a. "arbetarpartiernas" svaga tilltro till rådsorganiseringen
(i socialdemokratins fall rena förräderiet) och den misär som rådde
i landet vid tiden för arbetarrevolten, lyckades det inte för arbetarna
och bönderna att både bygga upp en effektiv produktion och ett effektivt
försvar av sin stat. Man ställdes inför en övermänsklig uppgift
och en förkrossande överlägsen fiende; borgarklassen i omkringliggande
länder.
APPENDIX: SOCIALDEMOKRATINS ROLL
"Då kriget bröt ut. förlorade det ungerska socialdemokratiska
partiet - liksom förövrigt alla de krigförande ländernas socialdemokratiska
partier - majoriteten en av sina medlemmar; dels till följd av inkallelser.
dels (och huvudsakligen) på grund av socialdemokratins moraliska
sammanbrott. ty en överväldigande majoritet av partimedlemmarna
hade väntat sig att partiledarna skulle motsätta sig kriget. Av
den Andra Internationalen, inom vilken de socia1demokratiska partierna
från flera länder möttes, väntade man att den skulle omöjliggöra
kriget. Och då nu dessa förhoppningar grusades, trädde stora massor
ut ur det parti, som inte hade rört ett finger för att förhindra
krigsutbrottet. utan tvärtom av alla krafter stött krigsprogrammet
och sin borgerliga regering. Efter novemberrevolutionen i Ungern.
då de socialdemokratiska ledarna fått en del politisk makt och det
blivit en modesak i småborgerliga kretsar att vara medlem i det
socialdemokratiska partiet, ersattes dess forna medlemmar av stora
mängder småborgerliga element: hantverkare, banktjänstemän, f.d.
officerare, f.d. polismän osv., och genom deras inträde blev 'arbetarpartiet'
totalt prostituerat. Men partiledarna hade ingenting att invända
mot denna prostitution.
Tvärtom. i sin förtvivlade kamp med de borgerliga partierna om
det politiska inflytandet och i synnerhet i kampen om röster för
Nationalförsamlingen, gynnade ledarna t.o.m. anslutningen av borgerliga
element och satte igång en omfattande agitation härför utan att
ett ögonblick tänka på, att partiet till följd av alla dessa händelser
för länge sedan hade upphört att vara ett arbetarparti".
M. Gabor, sommaren 1919 i den tyska arbetartidningen Rote
Fahne.
|