Artikel ur tidningen Arbetarmakt, nr 2 1974 (april)

DÖD ÅT KONSTEN

Konsten och konstnärernas funktion har varit och är fortfarande ett problem för den "revolutionära" vänstern. En del utav den betraktar naturligtvis inte konsten som något problem, utan för fram "socialrealismen" som "proletariatets konst" - utan att ta hänsyn till proletariatets lättförklarligt lilla intresse för socialrealismen. En annan del av vänstern betraktar inte heller konsten som något problem, men för istället fram "folkets kultur", "folkets musik" o s v - utan att ta hänsyn till att vi faktiskt lever i ett klassamhälle där omöjligt "folket" kan ha någon gemensam kultur. För en tredje del av vänstern är faktiskt konsten ett problem, d v s dom har aldrig förstått konstens grundläggande egenskaper, och kan därför inte se någon "lösning" på problemet och därför håller dom i stort sett käften i denna fråga.

Det finns dock en tapper skara, som envisas med att irritera borgarna och den ortodoxa vänstern genom att betrakta konsten som ett problem för den sociala revolutionen. Till denna lilla skara hör Torsten Bergmark, som utkommit med en tredje bok med analyser av konstens roll och funktion. Boken heter symptomatiskt nog Konstnären som politiker (Arbetarkultur, ca 17:-). Den utgör en fristående fortsättning av Bergmarks tidigare böcker; Kampen om rummet och Konst, klass, kapital.

Titeln "Konstnären som politiker" anger tonen för Bergmarks analyser: konstnären har i sin verksamhet en politisk funktion, medvetet eller omedvetet, socialist eller liberal. Den borgerliga konsten är naturligtvis ett uttryck för den härskande klassens ideologi, men kan konsten under kapitalismen vara revolutionär? Upprätthåller inte all konst idag ett borgerligt status quo, en borgerlig kultursyn? Och konstnären själv, hur skall han bete sig för att bryta sig ur borgerligheten kulturbojor? Dessa är några av de viktiga frågor Bergmark ställer. Vi får inga trovissa svar, utan snarare en djuplodande diskussion, där olika utvägar antyds.

KONSTEN UNDER KAPITALISMEN

Utgångspunkt för boken är Marx' nyktra konstaterande att "den kapitalistiska produktionen är fientlig till vissa arter av intellektuell produktion, t ex konsten och poesin...". Påståendet är naturligtvis riktigt, men det kan nu kompletteras ungefär så här: kapitalismen har, genom sin kommersialisering av alla människans produkter, en förmåga att inkorporera även den s k "revolutionära" konsten i den borgerliga klasskulturen. Bergmark exemplifierar detta, dels med filmaren Pasolini, vars individuella revolt mot borgerligheten blir helt obegriplig och därmed ett stöd för status quo, och dels med Picasso, som bara behöver spilla ut en bläckflaska på ett papper för att tjäna pengar; den gamla kubismen har faktiskt blivit en "katedral av skithögar". Denna kapitalismens förmåga framstår i än högre grad om man betraktar t ex dadaismens och surrealismens misslyckande.

Konsten under kapitalismen har förlorat sitt bruksvärde, annat än som förkämpe för den härskande klassens ideologi, där konsten är en del av den "kultur" som används i upprätthållandet av de bestående värdena. Därmed har konsten också blivit inkorporerad i kapitalismens "varufetischism", konstnären är i dag en varuproducent, en skapare av bytesvärde.

REVOLUTIONÄR KONST

Därmed är vi framme vid den kanske viktigaste frågan: Är det möjligt att skapa en konst, vars funktion är revolutionär under kapitalismen? Eller måste vi åter ta upp det gamla slagordet "död åt konsten"? Den första frågan kan tyvärr bara besvaras med ett nej, det är omöjligt, vi måste istället sätta alla krafter till att förstöra "kulturen" och därmed "konsten". Bergmark redogör, lite fragmentariskt, för några marxistiska ståndpunkter i denna frågeställning. Dels Lukacs humanistiska (i min mening kulturkonservativa) syn, som innebär ett ställningstagande för den uppåtstigande borgarklassens humanistiska kultur. Dels den skola (främst r Ernst Fischer) som propagerar revolten inom konsten och som är positiv till 1900-talets "modernism". Han redogör också för den nya italienska skola, vilken propagerar förstörandet av konsten. Den menar att "konsten - även om den propagerar för revolutionen - förutsätter och befäster, just genom sin struktur, passiviteten och reifikationen (förtingligandet) hos dem som den vänder sig till. Och fortsätter: "Konsten dör inte en naturlig död, bara därför att de skapande energierna är i avtagande, vi måste avliva den, just därför att de skapande energierna förverkligas autentiskt enbart i revolutionen. Varje försök att utnyttja dem för detta mål är en undanflykt som bara förstärker alienationen, därför att ett sådant försök representerar skapandet i en alienerad form. Revolutionen kommer att innebära konstens död - på samma sätt som den kommer att innebära slutet på alla andra separat aktiviteter (kulturen, religionen, politiken, ekonomin...) - eller också är den inte revolution." Bergmark avslutar detta kapitel med en fråga: "Att bevara en kultur, liknar inte det i vår tid, i vårt samhälle - alltför mycket ett dödgrävararbete?".

DADAISMEN

Bergmark har sina sympatier hos revolutionärerna, om han inte klart tar ställning. Man saknar här en analys av de försök som gjorts att ta död på konsten, dvs. främst dada, och också en analys av den officiella konsten i de s k "socialistiska" staterna och som också är vår egen Stalin-vänsters konstsyn: social-"realismen". En annan lite besvärande, men naturlig, svaghet hos boken är dess nästan totala avsaknad av illustrationer, vilket gör att resonemangen ibland kan verka lite abstrakta för läsaren.

Dada upphävde stridsropet "död åt konsten" redan när seklet var ungt. Dada var "mot konsten och för naturen". Dada var en mycket vacker revolt, men vad som nu finns kvar av den är några dammiga tingestar på våra museer för modern konst. D v s dada misslyckades. Marcel Duchamp, som var dadas initiativtagare, arbetade med "readymades", färdiggjorda föremål (t ex en pissoar) som kallades konst av konstnären i syfte att förstöra konstbegreppet. På en utställning hade Max Ernst hängt en yxa bredvid ett konstverk. Publiken uppmanades slå sönder tavlan. Naturligtvis fick den hänga ostörd. Dada

såg konstmuseerna som en av sina största fiender. Men ändå hänger dadaismens avkommor där, eller i privata konstsamlingar.

"'Dada gjorde ett grundläggande misstag: man hade principen "allting är konst" istället för "ingenting är konst". Därmed hamnade dadas revolt inom konstens ramar. Dada var dessutom en mycket splittrad samling konstnärer: de var allt från revolutionära socialister till humanistiska liberaler. Upproret var mycket spontanistiskt till sin natur, och man hade ingen teoretisk grund, annat än upplevelsen av den borgerliga konsten som dekorativ försäljningsvara. Men en väsentlig erfarenhet är några av de tyska dadaisternas aktiva medverkan i råds upproren i Tyskland 1918-20.

KONSTEN UNDER SOCIALISMEN

Vilken funktion har då "konsten" under socialismen, eller snarare" vad är "konst" under socialismen? Den enda erfarenhet av vikt har vi från ryska revolutionen, men i och med att arbetarmakten snabbt förvandlades till byråkrati. bytte också konsten karaktär. Det livfulla experimenterandet blev till den officiellt proklamerade "socialrealismen". Denna avart av "realism" är naturligtvis bara ett uttryck för den nya härskande klassens, byråkratins, ideologi. Det är svårt att inse vad hjältebilder av muskulösa, vackra "arbetare" eller hyllningsbilder till Mao Tse-tung eller Kim Il Sung har med realism att göra. Andre Breton karaktäriserar i Surrealismens Andra Manifest de s k "proletära" författarna och konstnärerna som "mystifikaktörer och slipade skurkar", som "de säkraste kontra-revolutionärerna".

Det är bara att instämma. Bergmark skriver: "Alltså räcker det inte...att konstnären ställer sig i proletariatets tjänst för att han ska befria sig från alienationen: han måste tvärtom i praktiken förneka sig själv som konstnär".

Men vilka uttryck tar sig då "konsten" i ett revolutionärt samhälle? Bergmark ger oss en vettig bild: "Det viktiga är att man måste förutsätta en genomgripande förändring av den ekonomiska strukturen, av ägandeförhållandena. Om konsten i ett klasslöst samhälle är frigjord från ägandet och därmed inte kan utgöra ett privilegium, så måste det också innebära att konsten inte längre kan förvandlas till vara, till fetisch. Och därmed förskjuts också definitivt betoningen över från konst som objekt till konst som aktivitet, som skapande. Därmed har också tagits ett steg mot upphävandet av motsättningen mellan 'kontemplativt' skapande, liksom självklart mellan 'kultur' och 'produktion'. Revolutionen är konstens förverkligande i praktiken - ja, men inte i betydelsen av motsatser som upphäver varandra. Konstverket - även i sin egenskap av 'utvecklad teknisk produkt' - återinsätts i ett sammanhang där det inte längre är till för att konsumeras (som alienerad form av behovstillfredsställelse) utan där det är ett fantasins verktyg för erövring av verkligheten". Men som Bergmark påpekar; då vi inte upplevt något klasslöst samhälle, kan vi inte gå in på detaljer.

Konstnären har allt för länge varit politiker, en alienerad produkt av kapitalismens konsumtionsideologi. Det är på tiden att han blir revolutionär.

UO